Etikettarkiv: förlagskrisen

BROTTSTYCKEN FRÅN BRANSCHTRÄFF

grov_brodOrdfront är ett förlag att faktiskt dö en smula för. Igår hade de julfest.

Ibland får jag en känsla av att människor i min bransch blir en aning nervösa av mig. Men snälla branschen, jag har redan skrivit min Svarta Fanor (Bluffen), och den har de flesta i branschen redan läst. Och de flesta i branschen har också nickat instämmande. Värre blir det alltså inte. Nedanstående är därför bara ”snällt” skvaller – några soundbites ur minglet med öl, vin, hoummos, tzatsiki, surdegsbakat bröd, ost och fullkorn. Om Ordfront skulle transkriberas till något ätbart kunde nog inget passa bättre än kvällens traktering.

På branschmingel får en författare alltid frågan: Hur går det? Det betyder egentligen bara: Vad säljer du? I en bransch i kris ställs frågan lite ängsligt. Idag, fick jag veta, ser förlag det som en stor framgång om en författare säljer 5000 inbundna. Det dubbla är en succé. Ute på bakgården, där man fick röka, avlyssnade jag (ofrivilligt) en herre som talade i mobil med någon om hur mycket cash den Augustprisvinnande fackboken Den röda Grevinnan skulle kamma hem till Ordfront. Minst en extra mille. Augustpriset är kvalitet omsatt i kronor och ören. Annars är väl inte kvalitet direkt det som säljer. Vilket de flesta i förlagsvärlden beklagar, i synnerhet de mindre förlagen som värnar om kvalitet. Vid en titt på de olika förlagens listor inser man hur försvinnande få titlar det är som går igenom det vita bruset. Bokutgivning har blivit ett mud-against-the-wall-spel. Man slänger massor av lerklumpar på väggen och hoppas att någon fastnar. Förutom de titlar som aktörerna redan på förhand gjort upp om. Men det spelet kommer jag inte att ta upp här.

Dock är dessa villkor nedslående för många författarsjälar. En av dem, en skönande, utlovade att hans nästa roman skulle vara sprängfylld av action och dramatik. En explosion per sida, sa han spydigt. Eller mord. Eller sexscen. Eller nåt annat smaskigt som läsarna tydligen uppskattar.

Det är ju så på fester, att man mest minns fragment av samtal. Men mest minns jag det med Stefan de Vylder, en nationalekonom som skrivit Världens springnota, en bok om finanskrisen. Ekonomen tippade att 2014 blir året då botten går ur Europas ekonomi. Det kommer att börja med att Tyskland drar sig ur eurosamarbetet eftersom det hela tiden är tyskarna som får betala de urspårade ländernas krascher. Då kommer det att bli oerhört tufft, sa han, men la till att han bara ville citeras om hans profetia besannades. Nu citerade jag honom ändå. För jag tror honom.

En herre som blev presenterad för mig av en fotograf jag känner delgav mig stolt att det var han minsann som lärt upp Jens Lapidus och Åsa Larsson och försett dessa med deras ”fantastiska språk”. Fotografen ville fota mig näck vid tillfälle. Vi gjorde dock inte upp om när. Ej heller om OM.

När deejayarna spelade 800 grader – hur fullt blev då dansgolvet? Svar: Packat.

Med Bob ökade tempot. Det brukar bli så när Bobbsingen dyker upp. Mer vin, fler rökpauser. Och med det andra samtalsämnen. Exempelvis det om att en ärtig förlagstjej ryktas ha dragit över Zlatan, som i sin tur ryktas vara extremt välhängd. Tjejen i fråga hade blivit ombedd att inte sabba ryktet genom att avslöja hur det verkligen förhöll sig. Hon sabbade ryktet.

När jag diskret tänkte avvika (jag hatar verkligen avsked när det är fest och folk är upprymda), då blev jag uppdagad av en litteraturkritiker på en stor tidning och ombedd att stanna en stund till. Kritikern hade velat recensera Bluffen men inte fått tillåtelse. Jag fick veta att många inom kulturetablissemanget inte förstår mig, att de inte kan placera mitt författarskap på den karta de är förtrogna med. Det blir enklare när jag är död, sa jag.

Och så vandrade jag hemåt över ett snögnistrande Söder. Mild till sinnes över en kväll med bokbranschen där annat än försäljning avhandlades. Kanske för att den ägde rum på ett förlag som tror på annat än pengar.

År 2014 är nära.