Etikettarkiv: Författarskap

BROTTSTYCKEN FRÅN BRANSCHTRÄFF

grov_brodOrdfront är ett förlag att faktiskt dö en smula för. Igår hade de julfest.

Ibland får jag en känsla av att människor i min bransch blir en aning nervösa av mig. Men snälla branschen, jag har redan skrivit min Svarta Fanor (Bluffen), och den har de flesta i branschen redan läst. Och de flesta i branschen har också nickat instämmande. Värre blir det alltså inte. Nedanstående är därför bara ”snällt” skvaller – några soundbites ur minglet med öl, vin, hoummos, tzatsiki, surdegsbakat bröd, ost och fullkorn. Om Ordfront skulle transkriberas till något ätbart kunde nog inget passa bättre än kvällens traktering.

På branschmingel får en författare alltid frågan: Hur går det? Det betyder egentligen bara: Vad säljer du? I en bransch i kris ställs frågan lite ängsligt. Idag, fick jag veta, ser förlag det som en stor framgång om en författare säljer 5000 inbundna. Det dubbla är en succé. Ute på bakgården, där man fick röka, avlyssnade jag (ofrivilligt) en herre som talade i mobil med någon om hur mycket cash den Augustprisvinnande fackboken Den röda Grevinnan skulle kamma hem till Ordfront. Minst en extra mille. Augustpriset är kvalitet omsatt i kronor och ören. Annars är väl inte kvalitet direkt det som säljer. Vilket de flesta i förlagsvärlden beklagar, i synnerhet de mindre förlagen som värnar om kvalitet. Vid en titt på de olika förlagens listor inser man hur försvinnande få titlar det är som går igenom det vita bruset. Bokutgivning har blivit ett mud-against-the-wall-spel. Man slänger massor av lerklumpar på väggen och hoppas att någon fastnar. Förutom de titlar som aktörerna redan på förhand gjort upp om. Men det spelet kommer jag inte att ta upp här.

Dock är dessa villkor nedslående för många författarsjälar. En av dem, en skönande, utlovade att hans nästa roman skulle vara sprängfylld av action och dramatik. En explosion per sida, sa han spydigt. Eller mord. Eller sexscen. Eller nåt annat smaskigt som läsarna tydligen uppskattar.

Det är ju så på fester, att man mest minns fragment av samtal. Men mest minns jag det med Stefan de Vylder, en nationalekonom som skrivit Världens springnota, en bok om finanskrisen. Ekonomen tippade att 2014 blir året då botten går ur Europas ekonomi. Det kommer att börja med att Tyskland drar sig ur eurosamarbetet eftersom det hela tiden är tyskarna som får betala de urspårade ländernas krascher. Då kommer det att bli oerhört tufft, sa han, men la till att han bara ville citeras om hans profetia besannades. Nu citerade jag honom ändå. För jag tror honom.

En herre som blev presenterad för mig av en fotograf jag känner delgav mig stolt att det var han minsann som lärt upp Jens Lapidus och Åsa Larsson och försett dessa med deras ”fantastiska språk”. Fotografen ville fota mig näck vid tillfälle. Vi gjorde dock inte upp om när. Ej heller om OM.

När deejayarna spelade 800 grader – hur fullt blev då dansgolvet? Svar: Packat.

Med Bob ökade tempot. Det brukar bli så när Bobbsingen dyker upp. Mer vin, fler rökpauser. Och med det andra samtalsämnen. Exempelvis det om att en ärtig förlagstjej ryktas ha dragit över Zlatan, som i sin tur ryktas vara extremt välhängd. Tjejen i fråga hade blivit ombedd att inte sabba ryktet genom att avslöja hur det verkligen förhöll sig. Hon sabbade ryktet.

När jag diskret tänkte avvika (jag hatar verkligen avsked när det är fest och folk är upprymda), då blev jag uppdagad av en litteraturkritiker på en stor tidning och ombedd att stanna en stund till. Kritikern hade velat recensera Bluffen men inte fått tillåtelse. Jag fick veta att många inom kulturetablissemanget inte förstår mig, att de inte kan placera mitt författarskap på den karta de är förtrogna med. Det blir enklare när jag är död, sa jag.

Och så vandrade jag hemåt över ett snögnistrande Söder. Mild till sinnes över en kväll med bokbranschen där annat än försäljning avhandlades. Kanske för att den ägde rum på ett förlag som tror på annat än pengar.

År 2014 är nära.

EN FÖRFATTARES DÖD

unni_mur_alt1Jag hade hoppats att jag inte skulle behöva skriva om det här, men nu ser jag mig nödd och tvungen. Min nya bok Bluffen är nämligen tystad och kraftigt motarbetad av våra största maktcentra. Nej, jag är inte paranoid eller inbilsk. Jag har funnits i branschen tillräckligt länge och känner tillräckligt många människor i den för att få det hela kvittrat i mitt öra.

1

Det är ju väldigt tjusigt med tryck- och yttrandefrihet, fint att läsa behjärtansvärda texter i de stora drakarna om maktövergrepp, korruption och haltande demokrati. Angeläget att få ta del av Wikileaks dokument över nedtystade missförhållanden. Viktigt att analysera Mellanösternkonflikten.

Det som är långt borta.

Det går också bra att ge fanatiska medelmåttor som Marcus Birro ett obegränsat medieutrymme. Självcentrerade histrioniker med huvudet i arslet kan aldrig kläcka ur sig obekväma sanningar eftersom de har fullt sjå med att vårda den ömtåliga myten om sig själva. Och så kan man ägna spaltkilometer åt Sverigedemokraterna. Stolt sträcka upp näven och förkunna att man är mot rasism.

Media framhåller gärna att de ägnar sig åt självkritik. Thomas Mattsson har till och med skapat en väl synlig spalt där han rättar till felaktigheter i tidningen. Men vad går i övrigt mediernas självkritik ut på? Är det när kvällstidningarnas chefredaktörer får tuppfäktas om lämpligheten gällande vissa namnpubliceringar eller rubrikskapande kring ej bekräftade men spektakulära missgärningar, exempelvis Sven-Otto Littorins eventuella sexköp? Är detta den enda mediekritik som står oss till buds?

När Gömdaskandalen rullades upp blev raseriet i bloggosfären så stort att riksmedia inte längre kunde avstå från att ta upp frågan. Men det var en tråd i härvan som klipptes av och som fick ligga kvar och fräsa bland bloggarna. Det var den kanske mest intressanta och den handlade om de mäktigaste mediernas utbredda vänskapskorruption. Den självkritiken ägnar sig inte våra medier åt, att kartlägga vilka som äter ur samma köttgryta, vem som sitter i knät på vem. Vilka mediechefer som firar semester ihop och umgås ymnigt på fritiden.

Inte heller redovisas de pengaströmmar som forsar mellan bokförlag och media, avtalen som görs upp, de till mutor gränsande rabattvillkor som sluts i olika led, eller de lojalitetsband som knyts mellan starka medieprofiler och det profithungriga bokförlaget, där medieprofilerna får sina böcker utgivna till monstruösa marknadsföringsåtgärder.

Ponera att den folkkäre tevekändisen X ger ut en bok på förlaget Y som ger tidningen Z feta erbjudanden om att till sin bilaga distribuera gratis ljudböcker eller pocketutgåvor. Dessutom umgås X privat med både Z:s chefredaktör och med förlagschefen på Y. Tror ni då att X eller tidningen Y skulle vilja befatta sig med en person som ifrågasätter dessa ekonomiska och vänskapspräglade samband?

Nej, eller hur?

Bluffen är en rolig bok, lätt att läsa, men det gör den bara ännu farligare. En rolig och lättläst spänningsroman som avslöjar makt och korruption i bok- och mediebranschen skulle ju kunna nå ut också. Klart att den måste stoppas till varje pris av dem som blir avklädda. I det här lilla landet har vissa medieprofiler fått mer makt än ministrar, mer makt än chefredaktörer på stora mediehus. Jag valde att låna in Jan Guillou och Leif GW Persson som romankaraktärer för att illustrera denna makt. Och nu sitter alltså chefer för våra riksmedier och blockerar allt inkommande material om min bok för att rikstjurarna, deras egentliga överhuvuden, vill ha det så. De lyfter helt sonika ut artiklar om Bluffen. Inte ens en recension har boken fått i stockholmspressen. Tänk att vara så ägd. (Disclaimer: En alert läsare upplyste om att AB hade en recension. Dock står den inte att finna på webben av någon anledning. Thente vek en hel kolumn i DN innan boken kom ut, fast det var ju ingen recension, dock är jag mer än nöjd med DN:s insats, det behöver jag nog poängtera. Främst vänder jag mig mot krypandet och rövslickandet i den svenska medieeliten.)

Naturligtvis skulle Guillous och GW:s undersåtar protestera om de läste detta. De skulle skylla på allt möjligt. Platsbrist, nyhetsvärdering, tillfälligheter. Men nu har jag ju mina källor. Dessutom skulle nog Thomas Mattsson hänvisa till att Expressen minsann inte drog sig för att trampa Guillou på tårna när de publicerade KGB-skandalen, vilket Guillou såklart rasat över, eftersom hans kungakrona tillfälligt hamnade på sniskan av avslöjandet.

Men mediernas uppgift att granska makten måste väl gå ut på mer än att sätta dit makthavare för att de betalat en Toblerone ur fel portmonnä, köpt en bostadsrätt, fått en Louis Vuitton-handväska i present, skattefifflat eller eventuellt gått till prostituerade. Även om den sortens avslöjanden också kan ha sin relevans behöver ju maktens själva mekanismer granskas. Med det avser jag sättet som makten, framförallt mediemakten, utövas på; hur den missbrukas, hur den vidmakthålls, hur dess kritiker förtigs och hur dess tronföljare utses – denna maktgranskning äger inte rum överhuvudtaget.

Jag tror att allmänheten skulle vara oerhört intresserad av att få veta vilka kotterier och kamaraderier som finns inom medierna och hur spelet bakom kulisserna egentligen ser ut. Det är det min huvudperson Berit Hård upptäcker i förbifarten medan hon försöker undvika att själv bli korrumperad. Men den typen av maktgranskning undviker media, för då skulle ju folk kunna bli upplysta på allvar om hur den tredje statsmakten på sikt undergräver demokratin. Då är det bättre att slänga ut ett köttben då och då om svarta barnflickor eller en och annan muthärva.

Ignorance is bliss, särskilt för makthavarna.

2

Nu kanske någon tror att detta är ett pity party à la Birro eller Ranelid om att jag inte fått tillräckligt med media kring min senaste roman och att jag bara vill tjäna pengar. Så är det inte. Vad jag gör just nu är att slåss för min och för mitt författarskaps överlevnad. Ni anar inte hur mycket mer jag hade kunnat berätta om räv- och rackarspelen i själva bokbiznizen. Men det tar jag kanske en annan gång. Jag ser hur som helst inget egenvärde i att flamsa runt i diverse mediejippon, oftare tackar jag nej än ja. I tingeltangel-sammanhang är jag nämligen välkommen, där är jag ju inte farlig. Men media har alltid skrämt mig. Ofta infinner sig ett diffust och kvarsittande obehag av att närvara i spalterna eller i rutan. Förutom när jag får chansen att meddela mig med mina läsare om något jag skrivit. Skriva är allt jag ber om. Nu hotas den gärningen, och därmed är även jag själv hotad.

Medan jag skrev Bluffen fick jag idel ryggdunkar från människor som fick reda på vad boken handlade om. Människor i branschen. De ville gärna förse mig med smaskigt skvaller om de nämnda personerna (skvaller som jag inte har använt mig av). De jublade över mitt mod.

De hyllar mitt mod även nu. Jag är ute mycket, träffar massor av folk. ”Tänk, att du vågar utmana de där gubbarna!” Paradoxalt nog är det just denna inställning som kräver att jag är modig. Det är ju rädslan att opponera sig som ger makthavarna deras makt. Men jag är faktiskt ganska less på att höra det nu. Att jag är modig. Om det nu är en så viktig egenskap – se till att förvärva den då! Istället för att bänka er på första parkett för att se på medan jag förblöder.

”Du är så stark”, får jag jämt höra. ”Du är så stark, du reser dig alltid.” Nu börjar jag faktiskt undra varför jag ska det. Är det för att ge en ny föreställning där jag ska slåss från den dödsdömdes position?

Det är inget fel på mitt självförtroende som författare. Frågan är om det finns plats i den här dypölen för en författare som jag. Och nu håller det scenario som utspelas i Bluffen på att iscensättas i realtid. Läser ni boken får ni reda på vad. Arbetstiteln var En författares död. Enligt medielogikens prioriteringar är en kvinna för övrigt alltid mer värd som lik än som levande.

Jag hade också tänkt kalla boken Alla älskar en död författare.

Nu heter den som bekant Bluffen. Det är bättre. Och apropå det. Det var jag som bröt mig in i Jannes vinkällare, denna viktiga nyhet som hamnade på löpet och gav Janne chansen att än en gång få gråta ut i teve. Men de där svindyra vinerna smakade bara blask. En riktig vinkännare går efter smaken och inte prislappen. Och medaljerna som Janne köpt på en tobaksaffär i Finland var ju fejk, så de slängde jag i grovsoprummet. Det jag kastar där brukar alltid komma till användning. Kanske går någon uteliggare runt med dem nu.

STALLTIPS FRÅN STUGVÄRMEN

413_2342Skulle jag ha skrivit dagbok de tre senaste dagarna skulle den inledas med: ”Jävligt”, ”För jävligt”, ”Ännu jävligare”.

Men så träffade jag en sprudlande och vass ståuppare som sa: ”Lägg inte allt på dina axlar!” Hon hade naturligtvis rätt.

Min förläggare hade också rätt när han pekade på ett stycke i min nya bok ”Bluffen” (ute lagom till bokmässan) och sa: ”Men det här kommer inte folk att tolka som kritik. Folk tycker att det är coolt att bara kränga och tjäna grymt med pengar.”

Och jag hörde en annan förläggare krasst förkunna: ”Jag har ett enda uppdrag, och det är att tjäna pengar åt X.” (X=Stor förlagskoncern.) Naturligtvis. Varför hymla? Litteratur är produkter. Författare är småföretagare. Småföretagare med det goda livet i sikte.

Därför vill jag ge ett karriärtips inifrån den bransch som en gång i tiden vinnlade sig om humanistiska värden, om att öppna läsarens ögon, bredda perspektiven, bidra till det konstruktiva samtalet om livets djupare mening, forma visioner om en rättvisare värld osv. En värld som en gång betraktade boken som en garant för demokratin. Låter det högtravande och exotiskt? Det är det också. För den rollen har inte dagens litteratur. Så, glöm de pretentionerna. Istället ska du göra så här:

Skaffa ett jobb inom media, gärna på SVT. Hata det jobbet. Känn dig utnyttjad och ouppskattad av cheferna, känn dig gärna lågavlönad också.

I smyg skriver du en kriminalroman. Det går till enligt följande:

• Förlägg åtminstone delar av handlingen till idylliska och schablonartat nordiska platser med hav, fjäll, skärgård, granskog, älgar, gränder och knubbiga hus.

• Befolka denna miljö med stereotyper som kan fylla sida upp och sida ner med banala samtal om väder och vind medan de dricker kaffe och äter pizza. Det gör det lätt för läsaren att tugga i sig boken på bussen och stranden.

• Brodera ut några av de vanligaste relationsproblemen (du får inspiration av populärpressens rådgivningsspalter), som otrohet, skilsmässor, förälskelse med förhinder, äktenskaplig tristess, arbetsplatsintriger etc.

• Låt det första mordet inträffa tidigt och som ett bombnedslag i den trivsamma atmosfären. Låt också morden upprepa sig och beskriv offrens skador ingående. Fläska på med bestialiskt våld, massor av blod, gärna styckning eller rituell tortyr. Offren ska företrädesvis bestå av unga, vackra flickor.

• Sprid skräck i idyllen och uppehåll dig vid långa dialoger om vem mördaren kan tänkas vara.

• Pudra över lite samhällskritik som yttras av en melankolisk typ och går ut på att allt var enklare och bättre förr.

• Tillsätt några specialkunskaper som du googlat fram eller som du kanske redan har, men var inte alltför verklighetstrogen och kolla inte fakta alltför väl, särskilt inte brottsstatistik. Tänk på Lisbeth Salanders hackertrolleri, det funkade ju.

• Krydda med bibelcitat som får mördaren att verka fanatiskt religiös. Ta ut svängarna och låt huvudpersonen bli mördarens sista planerade offer. Då ska huvudpersonen helst också ha fått alla emot sig och stå ensam och stark.

• Upplösningen är enkel: Du ger mördaren en extremt ovanlig psykiatrisk diagnos, exempelvis multipel personlighetsklyvning. Han/hon är ett wacko som lyckats dölja sin galenskap så väl att det kan vara vem som helst av alla svennebananer i handlingen. Snipp snapp slut, så var sagan slut.

• Skriv som en begåvad tioåring – använd således enkel journalistprosa utan krusiduller, den behärskar du ju dessutom. Beskriv saker och ting rakt upp och ner, undvik gestaltning eller personlig stil, du vill ju bli färdig så fort som möjligt och blir du antagen är det meningen att du ska leverera en bok om året. Då kan du inte slösa tid på konstnärliga uttryck.

• Nu måste du se till att få din spännande thriller utgiven av ett stort förlag. Stort, eftersom de stora håller på att köpa upp hela ekosystemet och äger viktiga distributionskanaler. Men om du jobbar på ett större medieföretag enligt kriterierna ovan är det mycket troligt att det stora förlaget vill ge ut din bok. Då kan de också genast ta med ditt manus till de stora bokmässorna och sälja det till tolv språk. Du är plötsligt tolv miljoner rikare och kan säga upp dig på dagen från ditt slavjobb på det stora medieföretaget. Grattis! Du är nu ännu en medlem i Det Svenska Deckarundret, och blir förmodligen insåld som ”nästa Stieg Larsson”. Missa inte tåget!

Skulle någon yppa en sur kommentar över din författargärning och alla sköna miljoner den inbringat, då svarar du givetvis bara att vederbörande är avundsjuk och missunnsam. Klart man skriver böcker för att tjäna fett med flis. Varför skulle man annars göra det? Fast du kan alltid tillägga att du har ett angeläget budskap och att du vill avslöja allvarliga missförhållanden i samhället.

Min nya bok är en spänningsroman som utspelar sig i bokbranschen. Arbetstiteln var ”En författares död”. Jag hade väldigt kul medan jag skrev den. Det är ju så om man skriver för annat än pengar. Om man vill avslöja allvarliga missförhållanden i samhället.

Lovar att återkomma med mer detaljer.

/Unni Strindberg

NÄR MAN HAR SKRIVIT EN BOK II

human-infant-newborn-baby1OK, ett löfte är ett löfte, så nu är jag skyldig er del 2 i berättelsen om hur det är att ha skrivit en bok.

Tvivlen myllrar alltså i skallen och jag funderar en gång i timmen på vilken ny yrkesbana jag ska söka mig till. Eller ska jag kanske bara sätta mig och skriva en ny bok genast? Eftersom den jag just lämnat in är ett missfoster? Jag kan inte sluta kika på manuset, och varje gång upptäcker jag fler skavanker. Jag tycker att jag borde ha lärt mig vid det här laget, att inte lämna ifrån mig en så kackig text. Samtidigt vet jag ju att det inte är förrän någon annan får läsa som man kan se på det man skrivit med nya ögon. Men det hjälper inte! Det känns som att bli synad näck i en vidrig lysrörsbelysning, där varenda blemma skriker ut sin fulhet.

Men så kommer då till sist det där beskedet.

ANTAGNING

Jag är antagen! Boken har passerat tullen! Och OBS! Nu berättar jag bara om böcker som jag skrev av lust. Jag har skrivit ett par romaner som jag tvivlade på hela tiden, som det kändes trögt och tråkigt att jobba med. Eller som liksom kom av sig. De brukar jag inte lämna in. Den viktigaste och mest vägledande känslan är den som infinner sig under själva skrivandet. Och när boken blivit antagen, då återvänder den. Det var inte så tokigt ändå. Självförtroendet börjar klättra uppåt. Puh!

REDIGERING

Har du tur får du en engagerad och skicklig redaktör som är en sorts barnmorska. Eller mer än det, faktiskt. Redaktören pular också lite i arvsmassan, men med stor respekt. Detta stadium är det roligaste i hela processen. En människa deltar med samma brinnande intresse som jag själv i utmejslandet av verket. Vi slipar och filar. Och slipar och filar. Och sl … Ja, det är som att skala en lök. Och för varje ny kärnfull version vill man bara spy över den gamla. Nej, släng den, läs inte den, den här är mycket bättre! Och så håller det på. Och skulle kunna hålla på, tills ingenting är kvar. För så är det. En roman kan aldrig bli perfekt, vad det nu är. Inte för författaren. Men den blir good enough – åh nej, vad skrev jag? Nej, men den blir till sist självgående. Ett nytt liv är fött.

Och i nästa post ska jag tala om vad som händer med den nyfödde ute i stora stygga världen. Häng med!

NÄR MAN HAR SKRIVIT EN BOK

skrietJag sa till författarkollegan, som också skriver filmmanus, att det verkar väldigt otacksamt att skriva just filmmanus. Det mest otacksamma är ändå att skriva böcker, sa hon då.

Och jag tänker efter. Herregud, hon har ju rätt.

IDÉN OCH SKRIVANDET

• För det första tar det en jävla tid att skriva en bok. Inte själva skrivandet, det brukar gå på ett halvår. Men då har jag redan tänkt på storyn och researchat i ett halvår. Så, då är vi uppe i ett års obetalt arbete. Men jag sitter på en skatt, tycker jag. Vilken jävla bra bok!

LÄMNINGEN

• Nästa steg är inlämnandet. Då har jag läst och läst och läst. Upptäckt hundratals missar, klumpiga formuleringar, upprepningar, osmidigheter, haltande resonemang och andra skönhetsfläckar. Rensa, rensa, rensa. Och läsa igen. Rensa igen. Fast jag tycker ännu att det är en bra bok. Så bra att jag kan lämna den till förlaget. Men då, kära vänner, DÅ händer det grejer. I samma stund som jag överräckt luntan måste jag rusa hem och börja läsa på nytt. Och ve och fasa! Plötsligt ser jag MASSOR av fel och brister i manuset. Jag läser nämligen med en annans ögon nu. Hur kunde jag lämna in ett så ofullbordat manus? Jag får panik, vill ringa förläggaren och skrika: SLÄNG ALLTIHOP!

Skammens röda blemmor letar sig upp och ligger sedan kvar. Vad har jag gjort, vad är det jag har skrivit? Jag förstår inte längre hur jag kunde tycka att det var bra. Och förläggaren brukar ta tid på sig att läsa. Ibland flera veckor. Jag kan inte sova, jag är slut som artist. Förläggaren hör inte av sig, han tycker kanske att det är outgivningsbart … Varje gång jag kikar i manuset stiger skammen och förvirringen. Texten glider iväg, bleknar ut i betydelselöst flimmer. Jag ringer kollegor och hispar, men de säger att det är likadant för dem. Och att jag höll på så där förra gången jag lämnat. Och förra igen. Men det har jag såklart glömt. Att jag känner så här måste ju bero på att jag äntligen insett att boken är skit, och i synnerhet den yxiga och kackiga version som jag i naiv stolthet lämnade in.

Jag är rädd för att öppna mina mejl och svara i telefon, ty jag är nu säker på att bli refuserad. Mitt liv är ett helvete. Jag lever i ett vakuum. Ingen förstår mig. Förstår hur det känns att vara utan framtid.

I morgon får ni veta hur de följande stegen ser ut.

HUR MAN (INTE) SKRIVER EN BOK

...............................................................Då jag får ett par förfrågningar om dagen om hur man skriver en bok, tänkte jag att det är lika bra att svara här.

De flesta som kontaktar mig vill skriva en bok om egna omtumlande erfarenheter. Det är ingen dum tanke. Varje människa är en berättelse. Minst en.

Andra har skrivit ner ett par kapitel på en fiktiv historia och undrar hur man går vidare (ibland åtar jag mig att läsa, men måste i regel avböja, annars skulle jag inte få tid över till annat än det).

Och här kommer då mina råd (prettoharkling):

1. Om du känner att du vill skriva en bok – skriv då en bok! Det är bara författaren själv som kan uppamma drivkraften till ett sådant projekt. Du kanske tror att du kan gå till ett förlag med några kapitel eller en synopsis och få ett förskott och kontrakt? Det händer ytterst sällan, särskilt om du:

a) inte är känd

b) inte bor i Stockholm

c) inte har de rätta kontakterna inom förlagssvängen

Alltså. Skriv boken. Går det trögt? Ge fan i det! Är det meningen att du ska bli författare, då kan du inte låta bli, det är som att kämpa mot ett diarréanfall.

2. Det handlar inte bara om att ha en story eller ett intressant liv/omskakande erfarenhet. Det är sättet du skriver ner den på som avgör. Stilen och språket. Såvida du inte:

a) är känd

b) är Carolina Gynning och har en spökskrivare

c) har makt (eller har föräldrar med makt, det kan gälla mediemakt eller makt inom näringslivet)

3. Du måste ha tur. Boken ska inte bara passa ihop med en pågående trend, exempelvis bestialiska mord i en pittoresk idyll, en askungesaga som är ”sann”, en tokrolig tjej som klantar till det för sig etc. Den ska också passera förlagsfiltret. Alla manus blir inte ordentligt lästa, en del åker i returkorgen efter blott ett par sidors läsning.

Låter det här jobbigt? Herregud. Skriv då inte! Det finns väl massor av roligare saker att ägna sin dyrbara tid åt. Ni som envisas och ändå tycker att det är värt det, för er har jag ytterligare råd i nästa bloggpost.

Innan dess kan ni ju läsa om bokens framtid.

HISTORIENS VINGSLAG

aquila_chrysaetos_usfwsI morgon ska jag bli intervjuad av Anders MildnerSocial+Cash-seminariet som hålls på Tekniska Museet. Jag är ju en av flera upphovsmän som testar nya modeller för att nå mina läsare och för att se vilka möjligheter det ger för mig att fortsätta med mitt värv.

För det är såklart det jag vill. Jag vill fortsätta skriva böcker. Men jag vill anpassa mig efter den tekniska utvecklingen. Många tror att jag vill sabotera för den traditionella förlagsindustrin. Det är fel. Jag har skrivit och uttalat mig tusen gånger om detta, men rädslan kvarstår, och ibland känner jag mig som Hoffa.

Jag skulle inte vilja ge ut mina böcker utan den kompetens som förlagen erbjuder. Men jag vill arbeta med förlag som är moderna och som bejakar de ändrade villkoren. Då väljer jag de mindre förlagen. De nyfikna och de smidiga.

Därför lät jag bli att uppvakta stora förlag med min nya roman och vände mig istället till de slimmade och smarta. Och det förvånar mig att inte fler författare gör det. De mindre förlagen skulle blomstra om de fick en enda megasäljande författare på sin lista. Då skulle de slippa skära ner. Då skulle en bättre jämvikt kunna uppnås. Det skulle vara en solidarisk handling.

Om exempelvis Jonas Gardell gick över till det lilla och hårt kämpande queerförlaget Normal, skulle det göra stor skillnad för deras ekonomiska läge.

Ett av problemen med alla etablerade branscher är att de är så förbannat bekväma. De vill ha det som det har varit. Det är som att falla från en skyskrapa. Medan man faller går det ju bra.

Jag vill hellre att vi tillsammans vecklar ut en hållbar fallskärm. Jag är lyckligt lottad. För jag har er. Idag kom ännu en frivillig donation in på mitt PayPal-konto. Det stöd jag fått från internet har varit ofattbart betydelsefullt. Jag vet att det en gång kommer att bli omnämnt i litteraturhistorien.

Ni gör det. Vi gör det. Vi skriver faktiskt historia.

Hör ni vingslagen?

Face the future!

Uppdatering: Andra sidan och TheJennie skriver om framträdandet.

TACK ALLA – OCH FUCK FRA!

2lynx_front_finJag skriver och jag skriver och jag skriver. Inte så konstigt. Skriva är ju allt jag kan.

Men jag skriver inte bara skönlitterär prosa och tidningsartiklar. Jag ägnar dessutom en icke oansenlig del av dagen åt att svara på mejl, på FB-meddelanden, twitter-respons och på mess. Och så bloggarna. Denna och Kiss the Future. Jag skulle verkligen önska att dygnen vore dubbelt så långa. Alla ni som skickar rara rader till mig och inte får svar – tro inte att jag skiter i er. Jag har t o m svårt att somna ibland, för jag tänker på de obesvarade mejlen.

Jag vill härmed supertacka er läsare och tyckare som kontaktar mig, ni är mitt salt. Men många av er undrar också när jag kommer ut med nästa bok. Den skriver jag på nu. Och så har vi Kroppens Befrielsefront, svärmromanen som håller på att bli klar. Heja!

Här har vi dock skälen till att alla mejl inte leder till svar. Jag vill, men hinner ej.

För er som undrar över var man får tag på mina utgångna romaner har jag däremot en glad nyhet. De finns att beställa på Vulkan.se. E-böckerna finns här, med de nya omslagen som The Roofhangers hjälpte oss att göra. ”Boven i mitt drama kallas Kärlek” har också en helt nyskriven del.

Och i dessa FRA-tider (brrr…) kan jag rekommendera ”Operation Lynx”, som till viss del handlar om FRA, trots att den kom ut redan 1997. Jag kan nu kosta på mig att skryta om att jag var före min tid då.

Idag är jag mitt i tiden. En viktig tid. En tid då vi faktiskt bryr oss om framtiden.

Fuck FRA!