Etikettarkiv: Feministiskt initiativ

SKANDALPOLITIK

svenolleIdag är jag arrrg.

Exempel ett: I cykelsalen på SATS Fridhemsplan stank det av mögel och avlopp. Alltså, det luktade så ändainåthelvete vidrigt av sump att jag upplevde det som direkt hälsofientligt att genomföra passet. AC:n funkade inte heller. Men av det, säg, femtontal deltagare i passet var det ingen som sa ifrån. Förutom jag, då. En äldre herre la sig i, kallade mig vid namn och försökte släta över. Så farligt är det väl inte, Unni?

Exempel två: När bastun i omklädningsrummet varit beckmörk i två veckor p g a en trasig lampa påtalade jag detta i repan. Oj, det är det ingen som berättat, fick jag veta.

Exempel tre: Jag var nära att bli köttfärs av en taxidåre som körde mot rött. Skärrad och tvärilsk står jag och vrålar åt honom att han fan borde byta yrke. Då kommer en kvinna med barnvagn (!) fram. Och börjar tillrättavisa MIG för att jag är så OTREVLIG.

Med dessa små triviala exempel i bakhuvudet tycker jag inte längre det är så konstigt att det politiska läget ser ut som det gör under innevarande valrörelse. Inte heller förundras jag över att två små partier som pekar på skandalösa brister i systemet med all sannolikhet kommer att förbli marginella i valet.

Feministerna har, vad vi än tycker om metoden, belyst pinsamma och systematiska löneskillnader mellan kvinnor och män i en ”jämställd” demokrati.

Piraterna har enträget bevakat och varnat för övervakningssamhällets ständigt framflyttade positioner och vad detta kan komma att innebära för demokratin.

Dessa båda småpartier skulle kunna avveckla sig själva i morgon om de övriga partierna tog över och drev deras främsta frågor. Men varför skulle de göra det? Vad bryr sig majoriteten om sådant tjafs?

Istället släpps den stora skandalen Sverigedemokraterna fram, för ett bakåtsträvande missnöjesparti har  vi tydligen alltid råd med.

En intressant, men otäck, återblick på hur främlingsfientlighet kan få grepp om ett samhälle presenteras av P3 Dokumentär. En riktig thriller som redovisar slutsatsen hur ”Sjöboandan” bäddat för såväl Ny Demokrati som Sverigedemokraterna. Och det intressanta: Det är företrädarna för riktigt primitiva åsikter – åsikter som dessutom i sina konsekvenser är våldsamma – det är dessa personer många omnämner som rakryggade sanningssägare. Nämnas bör också att Sven-Olle Olsson från Sjöbo dessvärre dog med stövlarna på, om ni förstår symboliken.

Så, lyssna, lär och lyd: Vi ska sitta vackert i mörkret, i ett kloakindränkt och kvavt rum för att sedan, när vi vågar oss ut bli överkörda. Och säg inte ett knyst. Bråka inte, protestera aldrig. För så farligt är det väl ändå inte.

BLOCKPOLITIKEN ÜBER ALLES

dl2Träffade Gudrun igår, i ett mindre angenämt tevesammanhang, då Aschberg försökte få till en kvinnlig freakshow (varför slösar den där begåvade karln bort sin talang på buskisteve?).

Men vi talade lite vid sidan av om SD som var uppe till diskussion. Gudrun menade att det inte finns en riktig opposition längre, som kan bilda motvikt till SD, och därför får vi i värsta fall ett ultrareaktionärt vågmästarparti i riksdagen.

Jag läser Lisa Magnussons vibrerande välskrivna inlägg om Miljöpartiet, där en stor del av hennes sympatier ligger, och jag tänker precis som hon. Jag citerar:

Vi måste förstå det här, måste börja tänka ännu större vad gäller begreppet miljö. Framför allt är det på tiden att vi ordentligt tar itu med den kanske viktigaste samtida miljöfrågan av alla, nämligen internet. Internet är ett revolutionerande och helt fantastiskt verktyg som möjliggör en värld mer jämlik än vi någonsin vågat drömma om. Det är redan långt mer än en död generation fåglar som står på spel; de repressiva datalagar som nu är på tapeten hotar inte bara om en tyst vår utan om en tystad demokratisk debatt.

Längre ner:

Men jag vågar fortfarande inte lita på en rödgrön koalition som är så undflyende såphal och ändrar sig så ofta, som inte har patos nog att på egen hand stå upp för det man tror på.
Man får inte vara så kåt på att regera att man är beredd att kompromissa vad gäller medborgarnas rättssäkerhet. Man får bara inte. Pragmatism är visserligen en god politisk strategi, men man måste också ha någon form av ryggrad, ett grundläggande ”¡No pasarán!”. Det räcker inte med tjusigt tal.

Risken är nog stor att Miljöpartiet äts upp av sossarna och bara kommer att utgöra bulkmedel, en numerär buffert. Så, vad har vi? tänker jag då.

Vi har Piratpartiet. Och vi har Feministiskt initiativ. Men när F! nämns ser många av de grabbigaste piratpartisterna rött. Och jag vet att min vision är naiv, men egentligen kanske det bästa sättet att få till en ny opposition mot de två blocken vore att bilda en grön-rosa-lila sörja.

Emma snuddar lätt vid mina tankar, när hon i sin post skriver om den utbredda skyll-dig-själv-attityden:

Det är en attityd man kan hitta överallt i samhället idag. Har du lämnat dörren olåst på bilen får du skylla dig själv om den blir stulen. Lagt plånboken obevakad på ett bord och får den snodd. Lämnat din dator obevakad och blir “baggypantad“. Osv. Allt ifrån ganska oskyldigt bus till rätt jobbiga grejer.

Hårdrar man attityden så är det okej att folk som utsätts för våldsbrott ska skylla sig själva också. Det existerar i viss mån redan idag, tjejer som är för sexigt klädda osv, en ganska horribel inställning när man tänker efter. Vill vi inte behöva låsa in oss i mörka rum för att undvika att något händer oss som vi får skylla oss själva för, lär vi behöva fundera lite över den attityden tänker jag.

Kvinnor formligen dränks i den attityden: Hur kunde du vara så dum att du provocerade någon starkare än dig själv? (Och en kvinna är uppenbarligen ofta provocerande enbart genom att hävda en egen vilja eller om hon är fräck nog att ha en personlighet). F! angriper det synsättet utan att för den skull angripa internet. Piratpartiet och deras sympatisörer kämpar som djur just nu för att folk ska få upp ögonen för hur kontrollsamhällets nät dras åt och blir alltmer finmaskigt. Det finns inga alternativ inom de två blocken. Staten och kapitalet sitter inte bara i samma båt – de är fan siamesiska tvillingar. Ask och Bodström håller i varsin åra.

Och medan väljarkåren glor djupt ner i plånboken blir den alarmerande frågan om internets demokratiska möjligheter kontra dess inskränkande potential reducerad till ett banalt tjafs om näthat och upphovsrättsbrott. Bägge dessa företeelser är dimridåer framför seriösa hot mot vår rätt att samtala fritt utan att det vi yttrar registreras av ansiktslösa jätteföretag och myndigheter som när som helst kan få för sig att straffa oss för det.

Samtidigt ägnar sig hängivna människor världen över åt konstruktiva försök att både tillämpa och lära ut netikettregler och att utveckla nya betalningssystem för den kultur som pågår online. Och allt detta redovisas öppet och online för den som är intresserad.

Men varför skulle blockpolitiken vara intresserad?

Min stora undran är istället varför medborgarna och de traditionella medierna inte tycks mer intresserade.

Jag är inte rädd för Sverigedemokraterna. Jag är rädd för Socialmodekraterna.