Etikettarkiv: feminism

HAR DU TRÄFFAT NÅGON NY ÄN?

Då och då blir jag uppringd av någon kvällisjournalist som vill ha ett par pratminus om något aktuellt, och häromdagen gällde det skilsmässor.

– Du har ju skilt dig, sa hon. Var det positivt?

Vad svarar man på det? De flesta skilsmässor får man väl anta är positiva. Man skiljer sig ju knappast om inte äktenskapet är ruttet. Frågan kom upp i samband med en nyutkommen antologi som Katarina Wennstam och Maria Sveland står bakom. Och nu utropas skilsmässan som en radikal och feministisk handling.

Det är här jag inte riktigt hänger med längre. Ett utdrag ur presentationen av boken lyder:

En skilsmässa på tjugohundratalet borde knappast vara något skamligt, ändå upplever många som skiljer sig att de ikläds en offerroll, att de inte tillåts vara lyckliga över sitt beslut.

Jag tycker att det är precis tvärtom. Sällan får man väl så många ryggdunkar som när man lämnat ett förhållande. Bra gjort! tycker alla. Och så förväntar de sig att man ska vara så jävla lycklig, för nu är man FRI!

Jag har skilt mig från ett äktenskap med alkohol och våld, jag har också slitit mig ur ett långvarigt misshandelsförhållande och bägge gångerna var jag kvaddad och deppig, men det föll inte i god jord. Gå vidare! utbrast alla. Jovisst, men även ett katastrofäktenskap behöver bearbetas, inte minst de krossade drömmarna. Har man farit riktigt illa i en relation behöver man dessutom reparera sina skador och medan man gör det kan man verkligen hålla sig för skratt.

Men redan en kvart efter separationen kommer den ständiga frågan: Har du träffat någon ny? Därefter ligger den frågan som ett rep runt halsen ända tills man nästan tvingats in i en ny famn för att slippa höra tjatet.

Det är om man inte har lust att trampa in i ett nytt parförhållande som man anses vara misslyckad. En skilsmässa på tjugohundratalet är nämligen inget skamligt alls. Att vägra den konventionella seriemonogamin är däremot normbrytande och suspekt.

Om bland annat detta ska vi babbla i mitt nästa program. Ni möter mig på Radio 1, 101,9 eller på webben, måndagar 13 – 15.

 

KUK-KNYTKALASET

dscf0790Här är en liten fittreflektion över den senaste tidens mansrollsdebatt.

De missnöjda snoppflockarna dyker upp med ganska jämna intervaller, förra gången åkte de ut i skogen på mansläger och lärde sig skrika och upptäcka det vilda inom sig. Och så bondade de jättemycket.

Nu hörs protester mot den yxiga mansrollen. Män som är sjyrron och inte spöar sina fruar och flickvänner eller ens andra män ska inte behöva lastas med kollektiv skuld för att vissa odågor står för en förkrossande andel av allt manligt våld. Och så ska de bonda jättemycket. Kramas och sånt.

Iofs finns det redan mängder av manliga sammanslutningar där män inte gör annat än bondar. Egentligen är väl hela patriarkatet (förlåt detta omoderna ord) ett enda stort knytkuk-kalas.

Jag vill gärna tro att vi i grunden är ganska lika, men att vi socialiseras in i roller, och där är jag förvisso inte ensam – det är ett godtaget politiskt korrekt ställningstagande. Det som betraktas som manligt resp kvinnligt är inget som nödvändigtvis måste kopplas till ett visst kön. Istället kan man tala om den feminina och maskulina principen. Den feminina går ut på att lyssna, vårda, vänta och ge medan den manliga kan sägas stå för att bygga, tävla, jaga och expandera. Förenklat givetvis.

Jag kan bli sjukt less på den feminina principen när den dominerar i ett sällskap. Jag står knappt ut bland för många kvinnor som anammat denna princip, som endast talar om barn, mat och relationer, ofta med pipiga röster. Tjejer som jämt har sina lyhörda tentakler ute och bara anpassar sig – usch! Det är därför jag gillar bullriga donnor, damer med kuk om man säger. Den sortens fruntimmer är däremot inte uppskattade bland män i gemen. De betraktas som störiga, stöddiga och framförallt okvinnliga. Bara för att de praktiserar en del av den princip som, om den uppträder hos män, anses fullt adekvat.

Men kvinnor har ju sedan ganska länge tagit till sig av den manliga principen genom sitt inträde på arbetsmarknaden, sina krav på jämställdhet i hemmen, deltagande i det offentliga livet etc. Då behöver män gå in för den feminina principen i samma utsträckning. De får helt enkelt ha stake nog att bli kvinnor.

För ska karlarna fortsätta bekämpa feminismen medan vi tar oss an den maskulina principen, då kan det mynna ut i att vi gör samma sak med dem som de gjort med kvinnor i stora delar av världen.

Vi kapar deras ollon rakt av och förklarar att det är för deras egen skull. Manlig omskärelse på allvar. Slut på kuk-knytkalaset.

TIO I TOPP-ÖNSKELISTA FÖR TIOTALET

up-yours

Här är mina tio nyårsraketer som jag vill fyra av i arslet på etablissemanget:

1. Att fred sluts med internet och sociala medier – Kriget mot internet, som förs av giganter inom upphovsrättsindustrin, maktstinna myndigheter, politiker, känslostyrda opinionsbildare och en del av den oupplysta allmänheten är en klassisk, men tragisk kamp mellan ett gammalt och ett nytt system för hur vi organiserar vår tillvaro, vårt konsumtionsmönster och vår sociala kommunikation. Vi står med ena benet i en värld utan andra begränsningar än vår egen hjärna och med andra benet fastkedjat i ett betongfundament av fördomar och nyskrivna, kontraproduktiva lagar, exempelvis Ipred. Det talas om stöld, att internet är en tidstjuv och att dess användare stjäl upphovsrättskyddade verk genom fildelning. Men den verkliga tjuven är rädslan för förändring. Outa den!

2. Ett rikare och friare kulturliv – Har vi inte ätit skit så det räcker nu? Hänvisar åter till min Newsmillartikel om 00-talet.

3. Piratpartiet i riksdagen – Det finns missnöjespartier och det finns missnöjespartier. Därför: bevare oss från Sverigedemokraterna och leve Piratpartiet! SD strävar bakåt, PP framåt. Visst finns det foliehattar i ett parti som grundats av nördar med den obligatoriska långa svansen av töntar, men kolla då in Johnny. Piratpartiet är ett signalparti som med sitt strama fokus kan suga upp människor ur alla politiska läger just för att de inte aspirerar på att vara heltäckande. Vissa frågor läggs åt sidan när ett akutläge uppstår. Akutläget handlar om framväxten av ett totalitärt kontrollsamhälle, den leende fascismen, där fascismen är inbyggd i strukturerna. Samtidigt kan PP samarbeta över partigränserna genom sin öppna attityd. Jag tänker rösta PP 2010.

4. Att vi slutar tänka positivt – Ut ur flumprofeternas lala-land! Allt vi önskar kan vi inte verkligen inte få bara för att vi tror på en högre mening. Vi ska slåss och bråka. Det är då vi skapar mening, när vi enas i kampen för ett gemensamt bättre.

5. En optimal e-boksläsare – När ska någon göra den avgörande storsatsningen på en smart läsplatta utan begränsningar? När det händer kommer prasselbranschen att genomgå en revolution. Jag vill ha den igår!

6. Att bubbelekonomin säckar ihop för gott – Lågkonjunkturen kommer att djupna så länge ekonomin drivs av psykologi, dvs masshysteri. Lägg om hela skiten och stäng finansmarknaden. Eller tala med Johan Ehrenberg om saken, han vet mer.

7. Att feminismen avskaffas – Detta sker enklast genom att män som begår våld och övergrepp mot kvinnor blir utfrusna ur brödraskapet.  Det är inte ett dugg roligt att behöva vara feminist, jag tror inte alls att de har bättre sex. Feminister blir vi när vi ser hur våra medsystrar blir illa behandlade p g a sitt kön. Och då blir man till slut en surfitta. De kvinnor som får spö av män de älskar, eller blir våldtagna, blir griniga och jävliga. Det är inte konstigt. Men vem vill egentligen att kvinnor ska vara bittra och tvära? Ingen. Låt oss då jobba tillsammans på att kvinnor får bli glitterfittor.

8. Att solidaritet blir en ledstjärna i samhällsutvecklingen – Ett osolidariskt samhälle skapar motsättningar och ångest. En gång var vi stolta över att ha en välfärdsstat. Ingen kan i längden sköta sig själv och skita i andra. Då kommer vi till sist att hata våra egna rövhål som vi blint stirrar in i.

9. Att vi återinför begreppet ondska i vårt filosofiska pussel – Alla stora berättelser handlar om kampen mellan ont och gott. Vi har försökt förklara bort ondskan i pisshumanismens tidevarv. Istället ska vi lära oss att känna igen ondska och avslöja den. Vampyrer var livrädda för dagsljus. Men vampyrsagorna handlar egentligen bara om ondskefulla psykopater och om utsugning och korruption. Det blir enklare om vi nämner saker vid deras rätta namn.

10. Fred på jorden – Lol, lol, lol. Kommer aldrig att ske, men visst låter det gulligt?

Så, gott nytt fett på er alla!

FUCK THE F-WORD! JAG VILL HA KUK!

feminism

Helt jävla otroligt att feministhatet blivit så legio. När jag skrev om det idag på Newsmill förutspådde jag att jag skulle aktivera just det sumpiga, klumpiga, misogyna drägg som jag parentetisk nämnde i artikeln.

Jag konstaterade det jag länge tänkt. Gömdaskandalen detroniserade de rester av feminismen som kravlat sig ur ruinerna av den backlash som rörelsen redan var utsatt för.

Jag kallar mig inte längre feminist. Det är omöjligt. Jag har haft samtal med flera av mina vänner som, liksom jag, tidigare ansett sig vara feminister. Men Marklunds sabotage av begreppets innebörd krattade gången för upphetsade mörkermän som vädrade morgonluft. Nu är det fritt fram att ogiltigförklara all den beprövade kunskap om strukturellt kvinnoförtryck som nätt och jämnt blivit allmängods. Jag stönar när jag ögnar igenom alla korkade kommentarer, för jag är så helvetes less på folk som känner sig hotade av jämställdhet. Det känns ungefär som att försöka argumentera med dem som hävdar att förintelsen aldrig ägt rum.

Jag får mejl varje dag från kvinnor som blivit nertrampade och söndertrasade av män de älskat. Jag kommer alltid att stå upp för rätten att berätta om det systematiska våld, den skrämmande dominans, som vissa avarter till män utövar mot kvinnor.

Men en sak ska ni ha fett klart för er. Jag trivs ypperligt i mäns sällskap. Några av mina bästa vänner har snopp. Eller nej förresten – de har KUK. Kuk nog att inte känna sig små bara för att det finns medlemmar av deras eget kön som bär sig åt som jävla fittor. Som måste trycka ner kvinnor för att känna sig som ”riktiga karlar”.

Och nu tänker jag ägna återstoden av mitt liv åt att leka med alla de härliga kukar som inte hatar kvinnor.

Fan, jag älskar ju karlar!

Och apropå det, här är en kloking som fattat galoppen.

RÄTTFÄRDIGHETSMISSBRUK KONTRA FRIHETSMISSBRUK

4045__imagenormal__ljpfhumssctwnhpyywlsd

En av de mest upplyftande aspekterna av piratrörelsen med omnejd är att den ännu präglas av en idédebatt och inte av plånboksfrågor och trälig realpolitik.

Ett av diskussionsämnena har varit pirater vs feminister. Även Anna har vidrört detta.

Ett annat dök upp nyligen på Emmas blogg där historikern Dick Wase gästbloggar om ”rättfärdighetsmissbruk”. Först läste jag med behållning. Men allteftersom steg irritationen. Vad Wase förmodligen menar är att man ska akta sig för fanatiker, vilka i hans mening är just rättfärdighetsmissbrukare. Där är jag helt med.

Men sen kommer hans exempel:

Rättfärdighetsmissbruk pågår alltså även i ”det lilla” och ”respekterade”. Sådant är t.ex. Göteborgspostens vägran att låta de thailändska prostituerades organisation Empower gå i svaromål på den ”rättfärdiga” välgörenhetsorganisationen Ecpats artikel om ”barnprostituerade” i Phuket våren 2008, DN:s kulturredaktions förtigande av litteratur kritisk mot radikalfeministisk ”rättfärdighet”, Kalla Faktas (TV4) åberopande av Melissa Farleys hårt kritiserade och ovederhäftiga forskning för att kunna påstå att prostituerade får samma skador som tortyroffer (samtidigt som man förtiger annan forskning, vilken absolut inte kommit fram till dessa katastrofresultat), sexköpslagens stämplande av sexuellt hungrande män som monster, skällandet av kritiker av bilden av det av sex skadade barnet för ”pedofiler” eller ”våldtäktsmännens försvarare”, dragandet av alla män över en kam som ”talibaner”, könsmaktsordningens införlivande i statliga påbud, horrifierandet av ”sexualiseringen” i samhället, åberopandet av ”moraliska värden”, m.m, m.m.

Jag reagerar på slagsidan åt sexuellt utnyttjande och på hur Wase tycks vilja misstänkliggöra dem som engagerar sig mot sådana företeelser. Då tycker jag att hans resonemang doftar kåtgubbe och kvinnoförakt. I somliga delar av piratrörelsen är feminism ett rött skynke. Jämställdhetsproblem och könsmaktsordning reduceras till privata angelägenheter och snart ska man väl få höra om den lyckliga horan också. Eller att kvinnors våld mot män är lika utbrett och förödande som mäns våld mot kvinnor.

De tankegångarna skrämmer mig lika mycket som ”rättfärdighetsmissbrukarna”. Och tro nu inte att jag sällar mig till de ”goda herdarna”. Ondskan kommer ofta i det godas skepnad. Men att gå över till den andra polen, där den totala friheten skall råda påminner mig bara om extremlibertarianerna och en gryende nattväktarstat.

Det är så jävla poppis att hävda att inget är svart eller vitt och att ingen har rätt att moralisera. Betyder det att vi ska skrota moral och gränser?

Vad Dick Wase gör är att själv polarisera. Han blir ett levande exempel på den dualism han förkastar i sin text genom att förringa det allvarliga samhällsproblem som sexualiseringen av kvinnan utgör.

Jag tycker visst att det bör finnas absoluta normer. Det är absolut fel att utnyttja en person i svagare ställning. Det är absolut fel att begå sexövergrepp. Det är absolut fel att misshandla kvinnor. Det är abslout fel att köpa sex av barnprostituerade i Thailand.

Moraliserar jag? Kanske det. Framförallt efterlyser jag moral. Jag vet att det inte är enkelt, därför bör det ventileras, stötas och blötas.

Dick Wase hade antagligen för avsikt att nyansera, men då borde han ha tagit upp sjysstare exempel och utvecklat dem. Nu blev hans inlägg istället antiintellektuellt, och han kan väl ändå bättre?

I kölvattnet av PP:s valskräll är det bra om alla dessa frågor slängs upp på bordet, tydligt. Så att inte piratrörelsen begår sjuttiotalsvänsterns stora misstag: att föröka sig genom delning.

Och då menar jag inte fildelning.