Etikettarkiv: dumhet

VECKANS DUMMASTE PUDEL

olle_plura_mediumI Aftonbladet kan vi läsa om veckans pudling:

En 57-årig karl dricker några glas vin på sitt hotellrum på Avenyn och går vid niorycket på kvällen till Kometen för att käka ett skrovmål. Han ser en snubbe han tycker sig känna igen, och snubben har kola. Plura köper, vräker i sig fet mat och går ut för att ta ett rökverk. Då kommer snuten och syr in honom. Han hade fyra gram på sig. På natten har han svårt att komma till ro, men somnar klockan tre till en repris av teveprogrammet där han är kock.

Sen ursäkterna: Det var en fyllegrej, han har det egentligen jättebra i sitt liv och sjunger ett par dar senare på gudstjänstgiget i Annedalskyrkan om att man gör dumma grejer ibland:

– Det känns skönt att vara här i kyrkan denna dag, säger Plura strax före extranumret.

Han har valt låten ”Huvudet högt”. En strof handlar om att det alltid finns saker man inte skulle ha gjort. Efteråt dånar applåderna i kyrkorummet.

Bara att bli lugn av att se sig själv i ett kockprogram … jeeezus! Och fyra gram – det är inte så lite. Fyra gram kola är det bra drag i, han hade nog tänkt lajna på ordentligt. En fyllegrej … eh, efter några glas vin? Och så darret på rösten, pudlandet. Och så Aftonbladets etta.

Det är nåt med folkkära artister, särskilt gubbrockare. Nåt som får mig att förakta deras lättlurade och sentimentala publik. Den stora förlåtande, medberoende famnen. Den äcklar mig.

TO SEE OR NOT TO SEE

Idag är en sån dag då jag önskar att jag aldrig öppnat ögonen.

Jag vill tillbaka till la la-land, till mina blåögda illusioner, till barnatron.

Jag vill bli dum igen.

Jag hade kunnat bli livscoach och uppfinna hjulet, strö plattityder omkring mig, skoja om min fetma och ådra mig gillande från den stora del av befolkningen som älskar att bli sövda av mindfullness och bikramyoga. Jag hade gapskrattat hela vägen till banken och tänkt att jag duger, att jag förtjänade alla dessa pengar från lurade livspusslare med i-landsbekymmer. Jag hade kunnat ha en frågespalt i en kvällsblaska där jag serverade quick fixes till livskrisare. Jag hade inte skrivit romaner om knepiga människor som fastnat i existentiella glapp. Jag hade klätt mig i mohairjumper, satt upp håret i en prydlig hästsvans, haft sparsam makeup och kallat min första roman för ”Mina vilda år” med mig själv milt leende på omslaget.

Jag hade kunnat banta med svenska folket, komma igång och träna med svenska folket, botoxa och detoxa och säga till svenska folket: Du duger!

Jag hade kunnat skriva deckare där  sinnessjuka mördare knullar bebisar och dricker blod i idyllisk, lantlig miljö bland alldeles vanliga, vattniga svennebananer och säga, med allvarsam min, att fildelning är stöld. För att de som såg till att jag hade råd med bil, sommarstuga, Thailandsemestrar, skidresor med barnen och lyxrenoverat kök sa så. Jag skulle krypa tätt intill de som har mest pengar och inte ens begripa att jag gjorde det. Skulle någon påpeka detta skulle jag utbrista att vederbörande borde arbeta med sin avundsjuka, kanske gå i KBT-terapi.

2-tpb-henrikVarför blev jag seende? Varför ser jag att pappskallen Pontén är en av dessa dumma och blinda människor som jag själv också skulle vilja vara just nu? Varför ser jag att han verkligen tror att han för en rättfärdig kamp på de godas sida? Hans patetiskt gravallvarliga uppsyn, hans fanatiskt raka rygg, hans självbelåtna övertygelse; denna orubbliga Rickard Rättrådig-attityd är så arketypisk att Pontén blir en karikatyr.

Varför kan vi inte bara skratta då?

Det beror på ovanstående: Folk går på det. Precis som de går på Marcus Birro, som har exakt samma uppsyn: uppsynen av att ta sig själv och sin mission på groteskt stort allvar. Folk tolkar det som lidelse. Som äkthet. Ridderlighet. De ser inte att han i en annan tid mycket väl skulle kunna vara en missionär som åker till Afrika och slår sönder fungerande kulturer för att pracka på dem den kristna tron.

Pontén tvivlar inte en sekund på att han företräder en grundläggande samhällsordning utan vilken totalt kaos skulle utbryta. Han föreslår därför ”en oberoende organisation som i samarbete med internetleverantörerna kan skicka ut varningsbrev.”.

Oberoende?

Antipiratbyrån företräder särintressen, säkert i god tro, men dessa särintressen är desto mer förslagna. Det är mycket obehagligt att se vad de är ute efter. Det är så skrämmande att marknadens mäktigaste aktörer ska få lov att avlyssna privatpersoners kommunikation att jag vill bli blind igen. Och bara lalla med.

Är det någon som vet hur man gör?

För er som inte vill lalla med i marschen mot total fördumning utan föredrar att studera saken närmare rekommenderas Anna Trobergs bloggpost och den här av Emma.