Etikettarkiv: brödraskap

KUK-KNYTKALASET

dscf0790Här är en liten fittreflektion över den senaste tidens mansrollsdebatt.

De missnöjda snoppflockarna dyker upp med ganska jämna intervaller, förra gången åkte de ut i skogen på mansläger och lärde sig skrika och upptäcka det vilda inom sig. Och så bondade de jättemycket.

Nu hörs protester mot den yxiga mansrollen. Män som är sjyrron och inte spöar sina fruar och flickvänner eller ens andra män ska inte behöva lastas med kollektiv skuld för att vissa odågor står för en förkrossande andel av allt manligt våld. Och så ska de bonda jättemycket. Kramas och sånt.

Iofs finns det redan mängder av manliga sammanslutningar där män inte gör annat än bondar. Egentligen är väl hela patriarkatet (förlåt detta omoderna ord) ett enda stort knytkuk-kalas.

Jag vill gärna tro att vi i grunden är ganska lika, men att vi socialiseras in i roller, och där är jag förvisso inte ensam – det är ett godtaget politiskt korrekt ställningstagande. Det som betraktas som manligt resp kvinnligt är inget som nödvändigtvis måste kopplas till ett visst kön. Istället kan man tala om den feminina och maskulina principen. Den feminina går ut på att lyssna, vårda, vänta och ge medan den manliga kan sägas stå för att bygga, tävla, jaga och expandera. Förenklat givetvis.

Jag kan bli sjukt less på den feminina principen när den dominerar i ett sällskap. Jag står knappt ut bland för många kvinnor som anammat denna princip, som endast talar om barn, mat och relationer, ofta med pipiga röster. Tjejer som jämt har sina lyhörda tentakler ute och bara anpassar sig – usch! Det är därför jag gillar bullriga donnor, damer med kuk om man säger. Den sortens fruntimmer är däremot inte uppskattade bland män i gemen. De betraktas som störiga, stöddiga och framförallt okvinnliga. Bara för att de praktiserar en del av den princip som, om den uppträder hos män, anses fullt adekvat.

Men kvinnor har ju sedan ganska länge tagit till sig av den manliga principen genom sitt inträde på arbetsmarknaden, sina krav på jämställdhet i hemmen, deltagande i det offentliga livet etc. Då behöver män gå in för den feminina principen i samma utsträckning. De får helt enkelt ha stake nog att bli kvinnor.

För ska karlarna fortsätta bekämpa feminismen medan vi tar oss an den maskulina principen, då kan det mynna ut i att vi gör samma sak med dem som de gjort med kvinnor i stora delar av världen.

Vi kapar deras ollon rakt av och förklarar att det är för deras egen skull. Manlig omskärelse på allvar. Slut på kuk-knytkalaset.

KANINKOKERSKORNA

fatal-attraction-1Detta ska inte handla om bomben eller Wikileaks eller Julian Assange eller Ulf Nilssons osmakliga Expressenkrönika (dagsaktuella snackisar).

Nej, det ska utgå från ett samtal jag hade med en väninna en kväll på en sunkig Södersylta där vi klämde några billiga Veckans öl. Väninnan jobbar på en av våra största dagstidningar. Hon berättade hur snacket går bland snubbarna på de olika redaktionerna. Snacket om kvinnor i offentligheten eller – ve och fasa – i deras närhet.

Det finns en skräckis i jargongen. Skräckisen är när en söt och medgörlig tjej plötsligt blir en KANINKOKERSKA. Red alert! Hur kunde det gå så snett? Hon måste omedelbart få sitt straff. Straffet kan se ut på olika sätt: Isolering, skitsnack, förlöjligande, skandalisering eller – om det är en kollega – varför inte skicka henne rakt ut i kylan? Ut med henne genom köksdörren, å ett, å två å tre … sådär! Nu blev man kvitt henne. Vad skönt att hon fick sparken!

Vad är då en kaninkokerska? Jag utgår från att ni har sett Fatal Attraction. Den där hondjävulen som sabbade en familjeidyll för att hon spräckte mannens lilla hemliga prassel. Ett litet oskyldigt snedsteg som kan hända även den bäste. Och så ville hon ha MER! Hon accepterade inte att bli avpolletterad så där rakt av. Det var såklart hon, och inte mannen, som var syndaren. Män kan ju inte rå för att deras djuriska lusta väcks av hondjävlarnas förförarkonster.

Men i verkligheten behövs det betydligt mindre för att bli kaninkokerska. Praktiskt taget räcker det med att man skiljer sig från sin man. Mia Skäringer blev en kaninkokerska när hon bestämde sig för att lämna sin karl. Zinat Pirzadeh blev en kaninkokerska när hon lyckades lämna ”kärleksgurun” Tompa di Leva. Fastän hon gjorde honom en stor tjänst genom att inte medverka till den inledda polisutredningen blev hon synad i sömmarna. Det spelar ingen roll om man, som Maria Sveland, tar steget till att bli lycklig singel, man vill ju ha bitterfittorna på sin plats. De kvinnor som skiljer sig utan synbar anledning (och det måste vara en grov anledning, som … tja, incest), de är dissidenter och ska behandlas därefter. En kvinna kan väl inte bara vilja leva ensam, eller ännu värre: så sin vildhavre?

Överhuvudtaget är det suspekt med singelkvinnor försåvitt de inte är i 20-årsåldern och ännu inte hunnit träffa den rätte. Sen jävlar. Sen ska de bliva vid sin läst. Nöj dig, kvinna – du har ju en man. Stand by your man.

Den värsta sortens kaninkokerskor är nog ändå de som offentligen drar ner brallorna på manliga arslen. Det kan ju hota arslenas karriär! Finns det nåt värre än att äventyra det enda som betyder nåt för brödraskapets hegemoni – att deras jobb och karriärer är intakta så att de kan fortsätta knyta kuk i bastun? Nej, så gör man inte. Hur kvinnans karriär påverkas av arslefasoner hör inte till saken. Kvinnor bryr sig  ju faktiskt mer om sina relationer än sin karriär. Så gör det då, surfittor! Ta hand om era relationer så att vi kan göra karriär i lugn och ro! Sköter ni det kan ni rentav få några smulor som blir över från våra lönekonton och företagsvinster.

Och så kommer ändå dessa kaninkokerskor och försöker sabba. Men det står dem dyrt. Och det är bra, för det blir en varnagel för andra, potentiella kaninkokerskor.

Ta t ex tjejen som jobbade på Den Stora Dagstidningen. Hon som blev sextrakasserad på Den Stora Begivenheten av en känd medieprofil, vi kan kalla honom Rövskalle. Rövskallen bad henne om och om igen att rycka honom i kuken. Hon var där på jobb. Hon skrev om händelsen. Det publicerades inte. Men hon åkte ut med huvudet före. Med chefredaktörens goda minne. Hon hade blivit en kaninkokerska.

Det finns så många berättelser om kaninkokerskornas brutala öden att jag bara vill utbrista:

Kaninkokerskor i alla läger – förenen eder! Och PRATAOMDET!

(Är jag en kaninkokerska, månne;)

MACHO ELLER SOFTIE?

wolfJag bemötte Anders Kilanders debattartikel i Expressen ”Vi tiger ihjäl de knäckta killarna” med den här, där jag påstår att det är de snälla männen som göder machokulten.

Nu är ju detta en debattartikel, vars stilistik är speciell och tillspetsad, annars blir det liksom ingen debatt. Men jag vidhåller att snälla män lider på samma sätt som kvinnor i en kultur där män premieras för råhet och inte tillåts vara ”svaga”. Det tråkiga är att snälla män sällan tar sig ton mot det machoinfluerade kollektivet. För när de gör det blir de hånade och kallas kärringar.

Det paradoxala är fallet med Göran Lindberg som tog parti för kvinnorna och därför fick öknamnet Kapten Klänning. En ulv i fårakläder, visade det sig. Men kvinnorna älskade honom och lyssnade andäktigt till hans vackra tal, tills hans rätta färger uppenbarade sig. De allra flesta kvinnor vill nämligen ha snälla män. Det betyder inte toffelhjältar. Det betyder bara att män som är ömsinta, lyhörda och står i kontakt med sitt känsloliv är attraktiva. Dessa drag, som kvinnorna uppskattar, vet dessvärre de själviska männen att dra växlar på.

Fråga vilken dam som helst som haft ihop det med en skitstövel, kanske rentav en våldsam skitstövel, vad hon gick igång på hos honom. Inte fan var det att han psykade ner henne och betedde sig som ett as. Det kom först senare, efter att han trollbundit henne med att spela upp en bländande teaterföreställning om sina sårbara och mjuka sidor. En riktig softie. En sån som kvinnor faller för. När han fått henne att ta det avgörande steget – hopflytt, graviditet eller äktenskap – då är showen över. Det är därför skitstövlarna har så bråttom i förhållandet: de ids inte spela teater för länge. Och kvinnan blir smickrad av de fagra löftena. Sedan undrar hon förtvivlat vart den där snälla snubben tog vägen och varför hon alltsomoftast står öga mot öga med en varulv. Hon gör allt för att locka fram den mjuka killen igen. För det var den hon blev kär i.

När sjyssta killar klagar på att tjejer vill ha machotyper och ser ner på ”flanellpittarna”, då är det bara en undanflykt. Vad de hyggliga karlarna istället borde göra är att våga gå ur brödraskapet och bilda det goda exemplets makt, bli nya manliga förebilder. För vad är det som är så hemskt med att bli kallad fitta?