Etikettarkiv: bokens framtid

ÄR DU LISTAD, LILLE VÄN?

thomas-bodstrom-rymmarenJag gnäller ju då och då över att det är så bökigt att få tag på en bra bok om man har bråttom, vilket man som regel har. På de ställen där vi konsumerar våra förnödenheter finns ett pocketställ med ett strängt begränsat urval på 10 – 15 titlar som redan dominerat marknaden som inbundna utgåvor. Vill du inte läsa dessa trallvänliga ”sidvändare” får du göra dig omaket att gå till en ”riktig” bokhandel, men även där är det mainstreamutbudet som ligger framskyltat.

Tror ni att det är för att Bodström m fl är sådana läsvärda författare som vi ser folk ligga på stränder eller sitta på bussar och tåg med deras senaste pocket? Nej, läsaren har inte haft något större val i stressen på flygplatsen eller supermarket. Dessutom är även fritiden så sönderhackad av stimuli att det faktiskt är svårt att uppbåda den koncentration som krävs för att läsa en riktigt bra och sammansatt roman.

I sommar har jag dragit igenom ett par pissdåliga krimromaner och en kackig sliskfeelgoodbok som jag läste ut mest av förundran över författarens cyniska livsåskådning – eller bottnade den bara i enfald? Efteråt kände jag mig hursomhelst smutsig och ledsen och dessutom full av osunt förakt inför dessa författares stora läsekretsar. En miljard flugor kan ju inte ha fel: skit är gott.

Och så seglade då sommarens ”författargräl” upp i nyhetstorkan. För att min tes ska stämma fogar jag in denna pseudohändelse som en del i resonemanget om nivelleringens slutliga triumf. Tidigare har den här sortens författarkäbbel varit en beef mellan ”högt” och ”lågt” eller mellan ”kvinnlig” och ”manlig” litteratur. Men nu är det alltså ett lågvattenmärke som ger sig på ett annat lågvattenmärke och anmärker på den senares litterära kvalitet.

End of discussion, botten är nådd.

Men, så har vi ju – halleluja – internet! Framtidens rättvisa distributionskanaler där tusen blommor får blomma. Mångfaldens segertåg. Slutet på mainstreamtyrannin. På nätet väljer du själv i det totala utbudet. E-böckerna laddas hem till paddan eller plattan. Mellanhänderna försvinner. Power to the people – och till upphovsmännen.

Det låter ju alldeles underbart. Men vilka upphovsmän handlar det om? Jo, i stort sett de redan etablerade, de vars varumärken gammelbranschen ägnat mycket tid och resurser åt att bygga upp. Klart som fan att nobelpristagare och amerikanska storsäljare tjänar bra på att sälja sina e-boksformat utan mellanhänder. Men då är vi ju kvar i bestsellerismen. Även på nätet dominerar nämligen topplistornas mainstreamsörja. På Amazon, på iTunes, på Adlibris, Bokus, ja, även på The Pirate Bay är det mainstream som syns och som är mest seedat och lättast att få tag i.

I den pågående diskussionen om hur man ska hitta lönsamma nätmodeller för tidningar är det bara att sorgfälligt konstatera att aftonbladet.se är vinnaren. Den största, alltså – åt den som har ska varda givet.

Förra sommaren var det The Summer of Love för piratrörelsen. Nu går vi runt med baksmälla. Jag ser inga tendenser till att mångfalden ska segra och att fler ska få dela på kakan, inte på ett bra tag iaf. Det enda som tyder på en sådan utveckling är de stora spelarnas paranoida våndor och deras ohederliga iver att stifta lagar mot den tillgänglighet av mainstreamkulturen som de själva banat väg för. Jakten på fildelare avslöjar en misstanke om att det kommer att bli just skräpet som de flesta i framtiden inte vill betala för, den kiosklitteratur som förlagsjättarna så ensidigt koncentrerat sig på att översvämma marknaden med. Och då finns det en viss möjlighet att folk väljer att lägga sina pengar på kvalitet.

Man kan också redan idag välja kvalitet. Risken är ju annars att man glömmer hur det känns att läsa en riktigt bra bok.

PLATTITYDER

327471676_7557f4d649Med darrig förväntan tog jag emot en Kinatillverkad e-boksläsare. Nu jävlar skulle det bli åka av. Bara några timmar senare längtade jag efter att få en iPad i min ägo istället. Låt vara för den behagliga e-inktekniken som ska vara skonsam för ögonen, men vilket meck. Det kan hända att jag, som alltid ända sedan SE-30:n varit Macanvändare, har Applefitta på fingrarna, för jag kräver absolut användarvänlighet. Som hos iPhonen. Jag vill få det mitt finger pekar på och det bums. Med läsplattan kändes det trögt och osäkert. Dessutom grått.

Och nu har Martin Aagård begått ett lustmord på den stackars läsplattan, med fyndiga gliringar åt förlagsjättarna dessutom – vad sägs om ”platteliberaler”?  Min besvikelse ger honom rätt.

Så hur ser bokens framtid nu ut? Aagård tippar att ljudboken har etablerat sig som litteraturens digitala högform och att vi kommer att läsa mer och mer framför datorn. Men jag vill ju ha det som jag hade hoppats på:

Jag är, när jag går och lägger mig, asless på att ha en bokbumling på bröstet som bara är hyfsat bekväm att läsa vänstersidor i. Jag vill ha en platta där jag kan peka på Adlibris eller Bokus och genast få hem en bok för typ 30 spänn på konto, och då vill jag se omslaget i färg. Jag vill ha en ordbok som jag snabbt kan kolla upp glosor i, och pågående uppkoppling – varför inte telefon också? Utöver det vill jag kunna göra understrykningar och hundöron.

När den uppfinningen gjort sitt intåg, då tror jag på fullt allvar att det är slutet på boken som vi känner den.

En sak till: Jag vill inte bli erbjuden Thomas Bodströms senaste deckare som bonus! Jag vill ha en platta utan förorenande plattityder.

ISOBELS HJÄLTEMOD

isobel

Isobel Hadley-Kamptz gjorde det. Hon stack ut ur flocken och tillkännagav i Expressen att hon inte skriver under ett förlagsavtal som berövar författare det utrymme som kan vara avgörande för våra möjligheter att fortsätta skriva böcker. Artikeln är skriven med återhållen men ändå sjudande ilska över en bransch som på senare tid visat allt större ekonomisk brutalitet på marknaden och mot författarna, åtminstone de författare som inte säljer megavolymer.

För att ni som inte är branschisar ska förstå hur modigt det är av Isobel att öppet ta strid för sin sak kan jag berätta att det är ytterst ovanligt att en författare på ett ledande förlag går på offensiven som Isobel gjort. Att författare i slutna sammanhang gnäller över sina förlag är en sak, det hör till. Men sedan knyter de näven i fickan och rättar sig i leden. Eller säger som Bengt Blanda-inte-in-mig-i-något-viktigt Olsson:

BENGT: Fast jag har en så otroligt japansk inställning till mitt förlag, jag tänker inte återta några rättigheter, jag sjunger Bonniersången varje morgon, där finns folk jag känner och litar på och jag gör det tills jag får anledning att ompröva det.

Jag tror inte att Benke var i intellektuell högform under det här samtalet i Expressen med de betydligt mer töjbara förläggarna Svante Weyler och Dorothea Bromberg, för han sa också:

BENGT: En pappersbok kan man tappa från toppen av Empire State Building – hoppas ingen får den i huvudet – gå ner och hämta den och sen bara fortsätta att läsa i den.

Eeh …

Hursomhelst. Isobel har spottat på förlagsaltaret och slagit in en stängd dörr, och för det ska hon ha all kredd.

Nu är dörren öppen.

SMYCKA FRAMTIDEN!

lindaunni_1Bokmässan i Göteborg är som en gigantisk skolresa. Mingel och vingel tills man stupar.

Men det senaste årets turbo runt upphovsrätt och fildelning och allt det där har fått branschen i gungning. It’s a war out there. Det är det klassiska: gammalt mot nytt.

Jag bestämde mig i våras för att göra något praktiskt istället för att bara bjäbba. Jag lät mitt författarskap bli en försökskanin och har sedan dess fortsatt med det. Skälet är att jag vill visa konkret hur de nya digitala modellerna kan hjälpa upphovsmän att nå sin publik på andra sätt än de traditionella. I samma veva kom jag i kontakt med Anna Troberg, och så föddes Kiss the Future-projektet.

Men snart visade det sig att vi är ganska många som gillar framtiden. Det kändes därför fullständigt logiskt att inleda ett samarbete med Vulkan. Där ligger nu alla mina tio böcker med nya fräscha omslag, som också blev verklighet tack vare en skön svärm och sponsorn The Roofhangers.

För att fira det och för att visa att vi inte är rädda för framtiden tog vi ännu ett steg. Vi bad Piratpartiet att sponsra 500 läckra smycken att ge bort på mässan. Smyckena är USB-minnen. Och på dem finns hela min samlade produktion. Dessutom finns där en nyhetsbonus. Jag har skrivit en helt ny del till Boven i mitt drama kallas Kärlek, som fått titeln Brottet att berätta.

På fredag kl 16 delar vi ut smyckena i entrén till mässan. Ni som är i Göteborg – kom dit!

Och givetvis kommer jag bara att känna mig hedrad om jag blir fildelad. Delad glädje är ju dubbel glädje;)

Extra: Läs också Lindas salva i Expressen mot den konservativa branschen:

LINDA VS NO FUTURISMEN

linda-skuggeIgår bevistade jag en efterlängtad debatt som bokförlagen Atlas och Natur & Kultur anordnat. Ett högst hedervärt initiativ.

Platsen var Natur & Kulturs terass och ämnet var ”Hur ser framtidens bokbransch ut?”. Panelen bestod av Per Hedin (print-on-demandförlaget Publit), Otto Sjöberg (Expressens förre chefred) och Linda Skugge (print-on-demandförlaget Vulkan). De skulle representera ett utifrånperspektiv.

Deras opponenter stod i publiken och utgjordes av aktörer i den traditionella bokvärlden.

Tanken var väl att få igång en fruktbar dialog mellan det gamla och det nya tänkesättet.

Den ambitionen kollapsade direkt. Linda försökte gång på gång förklara vad hennes verksamhet gick ut på: att ägna sig åt the long tail och att hitta nya samarbetsmodeller, exempelvis genom sponsorfinansiering och reklam. Bland annat. Men den etablerade förlagsbranschen tycktes så inpinkad i sina gamla strukturer att många blev provocerade istället för stimulerade, eller åtminstone utmanade.

Antingen frågade de: Men hur mycket säljer böckerna du ger ut då? Eller också försvarade de sig: Men vi har visst följt med i utvecklingen!

Det var päron och äpplen och ingen korsbefruktning. Gammelförlagen och Otto Sjöberg var de som stod närmast varandra, eftersom Otto började tala om kringprodukter runt boken. Det kände etablissemanget igen. Att satsa på redan säkra kort och göra spinoffvinster.

Det verkar inte gå in i förlagsindustrins tankevärld att det system som den digitala tekniken möjliggör är ett steg bort från bestsellerism, likriktning, mainstream och tungrodda distibutionssätt. Den nya spridningen av kulturellt innehåll är snabb och flexibel, den gynnar mångfalden, den är decentraliserad. De nya aktörerna bildar tillfälliga kluster, hämtade från ett moln av nätverk, skräddarsydda utifrån olika förutsättningar och mål.

Den nya innehållsproduktionen har inte som huvudmål att hitta blockbusters.

Och den framtidstanken förefaller så svindlande för bokbranschen att samtalet om framtiden uteblev.