Etikettarkiv: bokbranschen

VILL DU OCKSÅ SKRIVA EN BOK?

060322_mb_dan_brown_tnNu ska jag tråka ut er igen genom att älta bokbranschen. Fast bara lite, så häng kvar.

Det har ju klagats mycket på bestsellerismen. (Jag är för stressad för att länka, men googla gärna om ni inte känner er insatta.) Bland annat är det ju bara ett fåtal titlar, inom ett fåtal genrer (crimlit, chiclit, truelit), som finns i sortimentet i dagligvaruhandeln. Den traditionella bokhandeln har också tvått sina händer över att så stora volymer böcker numera säljs till kraftigt rabatterade priser i storköpen. Också endast ett fåtal titlar.

Då tycker man att de klassiska bokkedjorna borde erbjuda det bredare sortimentet som en service till människor som har tid och ork att besöka en bokhandel. Men enligt en säljare jag språkade med tar istället bokhandeln in allt mindre skönlitteratur och satsar på, vad ska man kalla det, ploj & skoj. ”Så här blir du/gör du”-böcker. Krimskrams. Det beror givetvis på att de anser att dessa böcker ger mer klirr i en ansträngd kassa.

Men var hamnar vi nu? Skönlitteratur köps på Pressbyrån, bensinstationen, snabbköpet och 7-Eleven. I bokhandeln rafsar du åt dig småtramsiga presentböcker. Eller kokböcker. Och allmänt tingeltangel. Det är att balansera på en tunn tråd, för allt det där kommer säkert snabbköpen – de som inte redan gör det – att tillhandahålla. Då kan nog bokhandeln tacka för kaffet.

Men mitt i allt detta tycks alltfler spinna författardrömmar. Varför? Med den mördande konkurrens och den insnävning av utbudet som är dagens realiteter kan författaraspiranterna lika gärna knäppa händerna och be om ett mirakel. Det är faktiskt illa nog för de flesta redan etablerade författare. Är det de få lyckligt utvalda deckarsuccéerna som skapat dessa febriga illusioner? Är det hoppet om att bli rik och berömd?

Då kan jag ge ett stalltips: Bli först rik och berömd. Skriv sedan en bok om hur du blev rik och berömd.

GO INDEPENDENT!

unni_mur_altDet är alltid lite nervigt att komma ut med en roman, och med Bluffen är det speciellt eftersom den utspelar sig i min egen bransch. Eller branscher – medievärlden slinker ju också med av bara farten.

Hittills har boken fått ett gott mottagande, men faror lurar överallt. Det händer nämligen ibland att missförhållanden jag skildrar i romanform har en benägenhet att upprepa sig i verkligheten, efteråt.

Folk säger till mig att jag är modig som vågar ge mig på makthavare. Jag har t o m sett branschmänniskor gnugga händerna, bokstavligen. Mitt svar är:

Men det är ju fegheten som ger de här människorna makt. Mer och mer har min inställning stärkts när det gäller just den omgivning som gärna sätter sig på första parkett för att åse min kamp mot jättarna. De som inte ingriper utan bara vill beskåda händelseutvecklingen. Där har vi de värsta banditerna. De som s a s väntar tills slaget är över. Feghet, alltså. Det är det värsta jag vet.

Jag har gett mig ut på slak lina, inte gått i någons ledband, inte arrangerat skyddsnät. Mitt vapen är sättet jag klär min berättelse på. Underhållningens skrud. Att gäcka makten, le åt vansinnet. Vem var det som sa det, det var en stor tänkare, han sa: Varje gång du stöter på Djävulen ska du skratta honom rätt i ansiktet.

Vi måste det. Det kan kännas tufft emellanåt, men den som saknar makt får aldrig gnälla och ömka sig. Det är den som står utan inflytande som måste vara starkast, tåla mest. Jag har blivit nertrampad som en råtta, blivit indragen i gränder där jag har fått stryk utan vittnen, blivit bortmotad och hånad när jag varit som vekast. Det har gjort mig så härdad att många tror att jag är gjord av flinta och granit. Jag trivs därför bra med exempelvis ryssar. Moskva tror inte på tårar.

För det finns bara en sak som skiljer en vinnare från en förlorare. Gissa vad.

Jo, vinnaren har rest sig en gång extra. Bara en enda gång. Och vi vet aldrig vilken gång som är den där extra gången. Därför reser jag mig igen. Och igen.

Men jag hade inte klarat mig utan stöd. För det har jag fått. Jag har fått det från mina vänner, mina ungar, vissa kollegor, från mitt sköna och oberoende förlag Modernista. Och här – från er.

Ni kan göra skillnad, som det heter. Ni kan beställa eller köpa Bluffen. Ni kan hjälpa till att trotsa det korrupta pack som gärna tystar ner obehagliga sanningar. Jag är inte ute efter att tjäna grovt med stålars för att kunna leva i sus och dus. Jag valde den snåriga och gropiga vägen, för jag vill dö med hyfsat gott samvete. Men det innebär också ett leap of faith. Jag förlitar mig på mina läsare och inte på storförlagens feta marknadsföringsmuskler.

Visa mig och andra att det går, så att vi kan inspirera fler att kliva ut och skapa en riktig independentkultur i bokbranschen!

FRIPLÅT TILL FINRUMMET

kristallkronaI förra posten berättade jag om hur man lyckas komma ut som ännu en mainstreamförfattare och därmed slippa sitt enerverande jobb som journalist på en stor mediefabrik. Men bland flera av dessa nyrika författare gnager ändå ett missnöje: De blir sällan respekterade av kultureliten.

Därför tänkte jag nu reda ut begreppen kring hur man glider in genom kulturkotteriets osynliga väv. Det är nämligen oskrivna och subtila regler som gäller för inträde i denna exklusiva klubb. Påtalar du dessa regler har du redan gjort till skyldig till ett klavertramp. Så, läs istället min guide:

• För det första ska du se till att ha jobb på eller åtminstone vara knuten till något av mediehusens lite ”finare” avdelningar, exempelvis ledarredaktionen eller kultursidorna. Du kan också få godkänt om du är redaktör för en av de utrotningshotade kulturtidskrifterna. Allra bäst kanske ändå Sveriges Radio är, framför allt P1 (P3 kan också med ett nödrop passera). En klar merit har du om du jobbat med teaaater. Men du får absolut inte förekomma i televisionens skvalprogram eller i populärpressen. Inte i det initiala skedet i alla fall.

• Gången är nämligen sådan att du kan gå från högt till lågt, däremot inte från lågt till högt. Vissa undantag görs om du är poet, då kan du ändå inte vara kommersiell. Men generellt går det bra att först vara hyllad av den kulturmaffia du ingår i för att sedan – ibland med hjälp av dessa hyllningar – nå försäljningsframgångar eller stort underhållningsvärde. Inleder du din karriär i underhållningsindustrin och så småningom gör anspråk på att vara ”seriös”, då är risken emellertid stor att du blir utsatt för hånfulla sågningar. Vem tror du att du är? Komma här och vara pretentiös när du sprattlat runt på kändispremiärer eller skrivit manus till en tevesåpa – ånej, hos oss får du ställa dig längst bak i kön.

• Det viktigaste filtret är recensionerna, inte – som när det gäller underhållningslitteratur – ymnigt förekommande intervjuer i folkliga forum. Ställer du upp på intervjuer i boulevardpressen och jingeltelevisionen innan din bok släpps kan du rentav bli ”diskvalificerad” från recensioner. Är du själv litteraturkritiker får du förstås välvilliga anmälningar från dina kolleger. I övrigt är recensionerna rastret genom vilket du blir sedd av kulturetablissemanget. Du ska alltså sikta mot att få överlag goda recensioner. Hur gör man det?

• Naturligtvis bör du skriva bättre än mainstreamförfattarna. De har ju fått rådet att absolut inte anstränga sig med själva prosan, inte krångla till det så att charterresenärerna med förbryllad min lägger ifrån sig boken. Vad är då bra? Tja, rent krasst är ju ”bra” i de här sammanhangen helt enkelt bara det som tillfredsställer kritikernas smak. Men kritikens smak skiftar. Strindbergs prosa ansågs på sin tid vara vulgär och alldeles för skrikig med sina utropstecken och affekterade dialoger. Men det FINNS skillnad mellan att skriva bra och dåligt. Du som vill in i finrummet bör därför förstå vilka kriterier som sorterar pärlorna ur skiten:

a) Förlaget. I vanlig ordning är det av enorm betydelse vilket förlag du ger ut din bok hos. Ett stort och anrikt förlag är det enklaste alternativet, men även mindre och kreddiga fungerar om du vänder dig till de kvalitetsmedvetna. Vilka förlag som är kreddiga tar du lätt reda på genom att läsa recensioner i de ledande dagstidningarna i ett par veckor. De okreddiga förekommer helt enkelt inte på kultursidorna mer än i undantagsfall.

b) Ämnesvalet. En favorit i repris är klassfrågan. Torftiga, proletära miljöer uppskattas som regel av finsmakarna, gärna med ett klassresetema. Det behöver inte bli så knivigt för dig som är svenskfödd; skaka bara hårt i ditt släktträd så dimper snart ett hederligt arbetaräpple ner. Är du inte svenskfödd – ännu bättre. Då kan du skriva en underdogbetraktelse om det nya proletariatet, invandrarna. Brukar tacksamt tas emot, och det med viss rätt.

c) Distansen. Litterära smakdomare och de läsare dessa vänder sig till (kvinnliga akademiker 55+) ogillar närgångenhet. Samtidsskildringar bör du således undvika för att vara på den säkra sidan. Förlägg istället handlingen till förfluten tid, absolut inte färskare än 70-talet. Barndomsskildringar brukar fungera ypperligt och går dessutom utmärkt att kombinera med klassperspektivet. Eller så väljer du ut en historisk gestalt (kanske rentav en fiktiv sådan, från en känd och erkänd roman) vars öde du kan fabulera om. Måste du nödvändigtvis uppehålla dig kring vår egen tid, se då istället till att skapa geografisk distans. Placera berättelsen i en avlägsen och/eller exotisk miljö – kanske en öststat? Ta en titt på de våra Augustprisvinnare, så får du en vink.

d) Prosan. Här gäller det att utöva litterär gestaltning. Det betyder bl a att inte skriva läsaren på näsan. Show, don’t tell. Eller less is more. Till det krävs dessvärre en viss fallenhet, en talang om du så vill. Ett gott råd är att läsa kritikerrosad skönlitteratur, inte för att härma utan för att i alla fall förstå skillnaden mellan, säg, Liza Marklund och Majgull Axelsson. Eller kanske ännu hellre mellan Dan Brown och Chuck Palahniuk. Fast om du nu skulle råka skriva lika häftigt som Palahniuk är det inte helt säkert att detta skulle uppskattas av en svensk kritiker. Håll dig därför till den utstakade smala vägen. Annars kan du hamna mellan två stolar och bli ett missförstått geni.

Och så till sist en disclaimer: Idag släpps även skräpförfattarna in att gästspela i de litterära salongerna eftersom kultureliten förlorat självförtroendet. De vill ju behålla sin högutbildade publik, som numera också har Dan Brown på nattduksbordet. Och de litterärt skolade kulturredaktörerna är säkert trötta på att ständigt bli beskyllda av storsäljarna för att vara snorkiga stofiler.

Den som skriker högst vinner. Kanske är det trots allt därför bättre att vara deckarförfattare med fet plånbok än att vara en finförfattare som nödtorftigt livnär sig på att kritisera skräpförfattarna.

/Unni Anka

STALLTIPS FRÅN STUGVÄRMEN

413_2342Skulle jag ha skrivit dagbok de tre senaste dagarna skulle den inledas med: ”Jävligt”, ”För jävligt”, ”Ännu jävligare”.

Men så träffade jag en sprudlande och vass ståuppare som sa: ”Lägg inte allt på dina axlar!” Hon hade naturligtvis rätt.

Min förläggare hade också rätt när han pekade på ett stycke i min nya bok ”Bluffen” (ute lagom till bokmässan) och sa: ”Men det här kommer inte folk att tolka som kritik. Folk tycker att det är coolt att bara kränga och tjäna grymt med pengar.”

Och jag hörde en annan förläggare krasst förkunna: ”Jag har ett enda uppdrag, och det är att tjäna pengar åt X.” (X=Stor förlagskoncern.) Naturligtvis. Varför hymla? Litteratur är produkter. Författare är småföretagare. Småföretagare med det goda livet i sikte.

Därför vill jag ge ett karriärtips inifrån den bransch som en gång i tiden vinnlade sig om humanistiska värden, om att öppna läsarens ögon, bredda perspektiven, bidra till det konstruktiva samtalet om livets djupare mening, forma visioner om en rättvisare värld osv. En värld som en gång betraktade boken som en garant för demokratin. Låter det högtravande och exotiskt? Det är det också. För den rollen har inte dagens litteratur. Så, glöm de pretentionerna. Istället ska du göra så här:

Skaffa ett jobb inom media, gärna på SVT. Hata det jobbet. Känn dig utnyttjad och ouppskattad av cheferna, känn dig gärna lågavlönad också.

I smyg skriver du en kriminalroman. Det går till enligt följande:

• Förlägg åtminstone delar av handlingen till idylliska och schablonartat nordiska platser med hav, fjäll, skärgård, granskog, älgar, gränder och knubbiga hus.

• Befolka denna miljö med stereotyper som kan fylla sida upp och sida ner med banala samtal om väder och vind medan de dricker kaffe och äter pizza. Det gör det lätt för läsaren att tugga i sig boken på bussen och stranden.

• Brodera ut några av de vanligaste relationsproblemen (du får inspiration av populärpressens rådgivningsspalter), som otrohet, skilsmässor, förälskelse med förhinder, äktenskaplig tristess, arbetsplatsintriger etc.

• Låt det första mordet inträffa tidigt och som ett bombnedslag i den trivsamma atmosfären. Låt också morden upprepa sig och beskriv offrens skador ingående. Fläska på med bestialiskt våld, massor av blod, gärna styckning eller rituell tortyr. Offren ska företrädesvis bestå av unga, vackra flickor.

• Sprid skräck i idyllen och uppehåll dig vid långa dialoger om vem mördaren kan tänkas vara.

• Pudra över lite samhällskritik som yttras av en melankolisk typ och går ut på att allt var enklare och bättre förr.

• Tillsätt några specialkunskaper som du googlat fram eller som du kanske redan har, men var inte alltför verklighetstrogen och kolla inte fakta alltför väl, särskilt inte brottsstatistik. Tänk på Lisbeth Salanders hackertrolleri, det funkade ju.

• Krydda med bibelcitat som får mördaren att verka fanatiskt religiös. Ta ut svängarna och låt huvudpersonen bli mördarens sista planerade offer. Då ska huvudpersonen helst också ha fått alla emot sig och stå ensam och stark.

• Upplösningen är enkel: Du ger mördaren en extremt ovanlig psykiatrisk diagnos, exempelvis multipel personlighetsklyvning. Han/hon är ett wacko som lyckats dölja sin galenskap så väl att det kan vara vem som helst av alla svennebananer i handlingen. Snipp snapp slut, så var sagan slut.

• Skriv som en begåvad tioåring – använd således enkel journalistprosa utan krusiduller, den behärskar du ju dessutom. Beskriv saker och ting rakt upp och ner, undvik gestaltning eller personlig stil, du vill ju bli färdig så fort som möjligt och blir du antagen är det meningen att du ska leverera en bok om året. Då kan du inte slösa tid på konstnärliga uttryck.

• Nu måste du se till att få din spännande thriller utgiven av ett stort förlag. Stort, eftersom de stora håller på att köpa upp hela ekosystemet och äger viktiga distributionskanaler. Men om du jobbar på ett större medieföretag enligt kriterierna ovan är det mycket troligt att det stora förlaget vill ge ut din bok. Då kan de också genast ta med ditt manus till de stora bokmässorna och sälja det till tolv språk. Du är plötsligt tolv miljoner rikare och kan säga upp dig på dagen från ditt slavjobb på det stora medieföretaget. Grattis! Du är nu ännu en medlem i Det Svenska Deckarundret, och blir förmodligen insåld som ”nästa Stieg Larsson”. Missa inte tåget!

Skulle någon yppa en sur kommentar över din författargärning och alla sköna miljoner den inbringat, då svarar du givetvis bara att vederbörande är avundsjuk och missunnsam. Klart man skriver böcker för att tjäna fett med flis. Varför skulle man annars göra det? Fast du kan alltid tillägga att du har ett angeläget budskap och att du vill avslöja allvarliga missförhållanden i samhället.

Min nya bok är en spänningsroman som utspelar sig i bokbranschen. Arbetstiteln var ”En författares död”. Jag hade väldigt kul medan jag skrev den. Det är ju så om man skriver för annat än pengar. Om man vill avslöja allvarliga missförhållanden i samhället.

Lovar att återkomma med mer detaljer.

/Unni Strindberg

ÄR DU LISTAD, LILLE VÄN?

thomas-bodstrom-rymmarenJag gnäller ju då och då över att det är så bökigt att få tag på en bra bok om man har bråttom, vilket man som regel har. På de ställen där vi konsumerar våra förnödenheter finns ett pocketställ med ett strängt begränsat urval på 10 – 15 titlar som redan dominerat marknaden som inbundna utgåvor. Vill du inte läsa dessa trallvänliga ”sidvändare” får du göra dig omaket att gå till en ”riktig” bokhandel, men även där är det mainstreamutbudet som ligger framskyltat.

Tror ni att det är för att Bodström m fl är sådana läsvärda författare som vi ser folk ligga på stränder eller sitta på bussar och tåg med deras senaste pocket? Nej, läsaren har inte haft något större val i stressen på flygplatsen eller supermarket. Dessutom är även fritiden så sönderhackad av stimuli att det faktiskt är svårt att uppbåda den koncentration som krävs för att läsa en riktigt bra och sammansatt roman.

I sommar har jag dragit igenom ett par pissdåliga krimromaner och en kackig sliskfeelgoodbok som jag läste ut mest av förundran över författarens cyniska livsåskådning – eller bottnade den bara i enfald? Efteråt kände jag mig hursomhelst smutsig och ledsen och dessutom full av osunt förakt inför dessa författares stora läsekretsar. En miljard flugor kan ju inte ha fel: skit är gott.

Och så seglade då sommarens ”författargräl” upp i nyhetstorkan. För att min tes ska stämma fogar jag in denna pseudohändelse som en del i resonemanget om nivelleringens slutliga triumf. Tidigare har den här sortens författarkäbbel varit en beef mellan ”högt” och ”lågt” eller mellan ”kvinnlig” och ”manlig” litteratur. Men nu är det alltså ett lågvattenmärke som ger sig på ett annat lågvattenmärke och anmärker på den senares litterära kvalitet.

End of discussion, botten är nådd.

Men, så har vi ju – halleluja – internet! Framtidens rättvisa distributionskanaler där tusen blommor får blomma. Mångfaldens segertåg. Slutet på mainstreamtyrannin. På nätet väljer du själv i det totala utbudet. E-böckerna laddas hem till paddan eller plattan. Mellanhänderna försvinner. Power to the people – och till upphovsmännen.

Det låter ju alldeles underbart. Men vilka upphovsmän handlar det om? Jo, i stort sett de redan etablerade, de vars varumärken gammelbranschen ägnat mycket tid och resurser åt att bygga upp. Klart som fan att nobelpristagare och amerikanska storsäljare tjänar bra på att sälja sina e-boksformat utan mellanhänder. Men då är vi ju kvar i bestsellerismen. Även på nätet dominerar nämligen topplistornas mainstreamsörja. På Amazon, på iTunes, på Adlibris, Bokus, ja, även på The Pirate Bay är det mainstream som syns och som är mest seedat och lättast att få tag i.

I den pågående diskussionen om hur man ska hitta lönsamma nätmodeller för tidningar är det bara att sorgfälligt konstatera att aftonbladet.se är vinnaren. Den största, alltså – åt den som har ska varda givet.

Förra sommaren var det The Summer of Love för piratrörelsen. Nu går vi runt med baksmälla. Jag ser inga tendenser till att mångfalden ska segra och att fler ska få dela på kakan, inte på ett bra tag iaf. Det enda som tyder på en sådan utveckling är de stora spelarnas paranoida våndor och deras ohederliga iver att stifta lagar mot den tillgänglighet av mainstreamkulturen som de själva banat väg för. Jakten på fildelare avslöjar en misstanke om att det kommer att bli just skräpet som de flesta i framtiden inte vill betala för, den kiosklitteratur som förlagsjättarna så ensidigt koncentrerat sig på att översvämma marknaden med. Och då finns det en viss möjlighet att folk väljer att lägga sina pengar på kvalitet.

Man kan också redan idag välja kvalitet. Risken är ju annars att man glömmer hur det känns att läsa en riktigt bra bok.

HJÄLP MIG VARA INDIE!

sperma-230097-404682_99074wLisa Magnusson har redan tagit upp detta med strömlinjeformningen av internetutbudet, och jag har också funderat över detta. Så, nu undrar jag hur vi ska göra här, vi som är indies.

Snälla alla pirater och ni som är för kulturell mångfald – kan ni hjälpa mig med råd om hur min kommande roman ska hitta sina läsare? De stora förlagens dominans blir allt större, och de stora förlagen gillar inte mitt ställningstagande i fildelningsfrågan.

Det låter ju väldigt vackert med nya distributionssätt via nätet, men nu vill jag att vi konkretiserar dessa.

Jag har valt att samarbeta med ett oberoende kvalitetsförlag, jag har varit länge i biznizen och vet a lot om branschen, kanske vet jag alldeles för mycket, bland annat att topplistor är ungefär lika trovärdiga som opinionsundersökningar inför valet. Det mesta är riggat. Men jag har fräckheten att veta mitt värde. Jag har aldrig kompromissat (jag skriver inte som Thomas Bodström), och jag har ändå fått en stor läsekrets.

Men nu finns det snart bara Thomas Bodström-författare ute i handeln och därför vill jag att vi verkligen försöker hitta nya vägar. Ni ska få veta mer om min nya bok, som kommer ut i höst, men innan dess hoppas jag att vi kan slå kloka skallar ihop och gnugga geniknölarna.

Så, hur tycker ni att jag ska göra inför lanseringen?

Ni kan kommentera här eller mejla mig.

NÄR MAN HAR SKRIVIT EN BOK lll

kjerkfjordenNu vill jag inte röra upp smolk i bägaren för er som kanske har planer på att förverkliga era författardrömmar eller för dem som redan sitter där med ett förstlingsverk på väg ut på den iskalla marknaden. De flesta författare vill inte veta allt om sin bransch, och många förlag drar en lättnadens suck över detta. Därför kan de käckt utbrista när boken är tryckt och färdig: ”Ja, nu håller vi tummarna!”

Men det är ungefär som att ”tänka positivt”. Man tänker sig inte till önskade resultat. Man bidrar praktiskt till dem (i bästa fall). När det gäller bokutgivning är spelet i regel avgjort långt innan boken ens är tryckt. Upplagan bestäms av antal beställda ex från återförsäljarledet. Ytterst sällan beställs en stor upplaga av en debutant. När det gäller etablerade författare bestäms upplagan oftast med hänvisning till tidigare försäljningssiffror. Ibland kan generösa avtal och rabatter boosta en upplaga, om hela branschen enas om att boken har en stor kommersiell potential. Men återförsäljarna brukar då kräva garantier: ”Show me the money!” Och man behöver inte vara överdrivet observant för att inse vilka titlar det satsas på om man besöker en bokhandel. Nog om detta, det är verkligen ett kapitel för sig.

DEBUTANTSJUKAN

En vanlig åkomma hos en debuterande författare är en spänd förväntan om att ens bok ska störtskyltas i handeln. Vid utgivningsdatumet går hen därför hoppfullt till en bokhandel för att se sitt verk. Men hittar det inte!  Bestsellerdrivorna tornar upp sig vid entrén, men var är MIN bok? Nja, då får man vanligtvis söka sig längre in i butiken, och har man tur ligger en liten bunt där bland andra små buntar. Eller så finns den i bokstavsordning med ryggen ut.

Så var det med den saken. En nål i en höstack. Därför ska min nästa post handla om hur man ska få läsarna att överhuvudtaget få en chans att hitta den bok du lagt ner minst ett års synnerligen lågavlönat arbete på.

SMYCKA FRAMTIDEN!

lindaunni_1Bokmässan i Göteborg är som en gigantisk skolresa. Mingel och vingel tills man stupar.

Men det senaste årets turbo runt upphovsrätt och fildelning och allt det där har fått branschen i gungning. It’s a war out there. Det är det klassiska: gammalt mot nytt.

Jag bestämde mig i våras för att göra något praktiskt istället för att bara bjäbba. Jag lät mitt författarskap bli en försökskanin och har sedan dess fortsatt med det. Skälet är att jag vill visa konkret hur de nya digitala modellerna kan hjälpa upphovsmän att nå sin publik på andra sätt än de traditionella. I samma veva kom jag i kontakt med Anna Troberg, och så föddes Kiss the Future-projektet.

Men snart visade det sig att vi är ganska många som gillar framtiden. Det kändes därför fullständigt logiskt att inleda ett samarbete med Vulkan. Där ligger nu alla mina tio böcker med nya fräscha omslag, som också blev verklighet tack vare en skön svärm och sponsorn The Roofhangers.

För att fira det och för att visa att vi inte är rädda för framtiden tog vi ännu ett steg. Vi bad Piratpartiet att sponsra 500 läckra smycken att ge bort på mässan. Smyckena är USB-minnen. Och på dem finns hela min samlade produktion. Dessutom finns där en nyhetsbonus. Jag har skrivit en helt ny del till Boven i mitt drama kallas Kärlek, som fått titeln Brottet att berätta.

På fredag kl 16 delar vi ut smyckena i entrén till mässan. Ni som är i Göteborg – kom dit!

Och givetvis kommer jag bara att känna mig hedrad om jag blir fildelad. Delad glädje är ju dubbel glädje;)

Extra: Läs också Lindas salva i Expressen mot den konservativa branschen:

KVALITETSKRISEN

06_11-bocker6_red_j_269469lBonnierförlagens omstrukturering är inget nyhet för de invigda. Författarna har länge känt till det nya tilltalet: Håll käften och var kommersiell! Den stora utjämnaren är igång, och litteratur är nu bara snabbruttnande färskvara på en rastlös marknad.

Kvalitetsbegreppet är något för navelskådare, helt irrelevant bland de stora och tongivande aktörerna.

Antingen utrotas kvalitetslitteraturen eller också flyttar den ut på nätet. Förhoppningsvis det sistnämnda.