Etikettarkiv: Bluffen

DELAD GLÄDJE

aase-bergIdag blev jag tvungen att gå ut och köpa prassel-Expressen. Jag för inget arkiv över min medverkan i medierna, men Aase Bergs artikel om Bluffen vill jag kunna pussa på och spara till de efterlevande.

Det handlar inte bara om att texten som sådan är så välslipad och elegant att jag är stolt bara över att bli omnämnd i de ordalagen, nej, det handlar lika mycket om den generositet jag fått möta hela dagen från kollegor, vänner och främlingar, som varit uppriktigt glada för min skull. Sådant lägger sig runt hjärteroten.

Om jag inte skulle vakna upp i morgon bitti, då kan jag intyga att jag dog lycklig.

Pussy, alla!

PS. Bara det av Aase Berg myntade ordet ”pösmunksformuleringsprivilegiet” – whooo!

JAG VANN!

victoryMin förra post satte igång lite olika reaktioner, bland annat skrev journalisten Ehwa Lindström den här artikeln. Den är vettig och den är modig. Den handlar om tystnadens diktatur.

Fast lilla jag måste ju ha fått något om bakfoten. Jag hade helt enkelt råkat glömma att jag redan har vunnit. Lilla jag har segrat! Listen up: JAG HAR FÅTT RÄTT!

Först tyckte jag att det var lite läskigt att scenariot i Bluffen liksom spelades upp i verkligheten. Att sanningar tigs ihjäl och att människor är så himla skraja att stöta sig med mediemakthavare att de hellre steker mig än riskerar att falla i onåd.

Men nu. Vaffan! Tystnaden talar ju sitt tydliga språk! Jag har bevisat att det som står i boken är sant. Eller DE har bevisat det, de som väljer att vara tysta. Så är det i romanen, så är det i verkligheten. Så dåså. Mission completed.

Jag har dessutom bevisat att det går att synliggöra osynliga maktstrukturer och härskarkluster, till och med sno levande karaktärer för att göra dem ännu tydligare. Det går bra, kusten är klar, man kan göra så. Det är en seger det också. En litterär seger. Visst är gubbarna sura på lilla mig, det har jag hört, men de har inte stämt skiten ur mig. Och nästan alla i branschen har läst boken och många har viskat i mitt öra: Precis så är det.

Jonas Thente gjorde en tolkning av Bluffen i DN som stod i perfekt överensstämmelse med mitt eget syfte. Det är man sannerligen inte bortskämd med som författare. Och jag har fått flera grymma recensioner i olika tidningar dit Guillous/GW:s stöveltramp inte når. (Ska lägga upp dem så snart jag kan.)

En dag är vi alla döda. Då finns ändå böckerna kvar. Någon kulturintresserad forskare kommer att gräva i min och andras litterära kvarlåtenskap. De kanske finner något intressant om den här tiden. Eller om min författargärning. Kanske blir lilla jag mer uppskattad som död än som levande. Det har ju hänt några gånger. För så är det ju: Alla älskar en död författare.

Läs nu Bluffen, ni som har lust. Så får ni själva se. Och tack som fan alla ni som finns där!

EN FÖRFATTARES DÖD

unni_mur_alt1Jag hade hoppats att jag inte skulle behöva skriva om det här, men nu ser jag mig nödd och tvungen. Min nya bok Bluffen är nämligen tystad och kraftigt motarbetad av våra största maktcentra. Nej, jag är inte paranoid eller inbilsk. Jag har funnits i branschen tillräckligt länge och känner tillräckligt många människor i den för att få det hela kvittrat i mitt öra.

1

Det är ju väldigt tjusigt med tryck- och yttrandefrihet, fint att läsa behjärtansvärda texter i de stora drakarna om maktövergrepp, korruption och haltande demokrati. Angeläget att få ta del av Wikileaks dokument över nedtystade missförhållanden. Viktigt att analysera Mellanösternkonflikten.

Det som är långt borta.

Det går också bra att ge fanatiska medelmåttor som Marcus Birro ett obegränsat medieutrymme. Självcentrerade histrioniker med huvudet i arslet kan aldrig kläcka ur sig obekväma sanningar eftersom de har fullt sjå med att vårda den ömtåliga myten om sig själva. Och så kan man ägna spaltkilometer åt Sverigedemokraterna. Stolt sträcka upp näven och förkunna att man är mot rasism.

Media framhåller gärna att de ägnar sig åt självkritik. Thomas Mattsson har till och med skapat en väl synlig spalt där han rättar till felaktigheter i tidningen. Men vad går i övrigt mediernas självkritik ut på? Är det när kvällstidningarnas chefredaktörer får tuppfäktas om lämpligheten gällande vissa namnpubliceringar eller rubrikskapande kring ej bekräftade men spektakulära missgärningar, exempelvis Sven-Otto Littorins eventuella sexköp? Är detta den enda mediekritik som står oss till buds?

När Gömdaskandalen rullades upp blev raseriet i bloggosfären så stort att riksmedia inte längre kunde avstå från att ta upp frågan. Men det var en tråd i härvan som klipptes av och som fick ligga kvar och fräsa bland bloggarna. Det var den kanske mest intressanta och den handlade om de mäktigaste mediernas utbredda vänskapskorruption. Den självkritiken ägnar sig inte våra medier åt, att kartlägga vilka som äter ur samma köttgryta, vem som sitter i knät på vem. Vilka mediechefer som firar semester ihop och umgås ymnigt på fritiden.

Inte heller redovisas de pengaströmmar som forsar mellan bokförlag och media, avtalen som görs upp, de till mutor gränsande rabattvillkor som sluts i olika led, eller de lojalitetsband som knyts mellan starka medieprofiler och det profithungriga bokförlaget, där medieprofilerna får sina böcker utgivna till monstruösa marknadsföringsåtgärder.

Ponera att den folkkäre tevekändisen X ger ut en bok på förlaget Y som ger tidningen Z feta erbjudanden om att till sin bilaga distribuera gratis ljudböcker eller pocketutgåvor. Dessutom umgås X privat med både Z:s chefredaktör och med förlagschefen på Y. Tror ni då att X eller tidningen Y skulle vilja befatta sig med en person som ifrågasätter dessa ekonomiska och vänskapspräglade samband?

Nej, eller hur?

Bluffen är en rolig bok, lätt att läsa, men det gör den bara ännu farligare. En rolig och lättläst spänningsroman som avslöjar makt och korruption i bok- och mediebranschen skulle ju kunna nå ut också. Klart att den måste stoppas till varje pris av dem som blir avklädda. I det här lilla landet har vissa medieprofiler fått mer makt än ministrar, mer makt än chefredaktörer på stora mediehus. Jag valde att låna in Jan Guillou och Leif GW Persson som romankaraktärer för att illustrera denna makt. Och nu sitter alltså chefer för våra riksmedier och blockerar allt inkommande material om min bok för att rikstjurarna, deras egentliga överhuvuden, vill ha det så. De lyfter helt sonika ut artiklar om Bluffen. Inte ens en recension har boken fått i stockholmspressen. Tänk att vara så ägd. (Disclaimer: En alert läsare upplyste om att AB hade en recension. Dock står den inte att finna på webben av någon anledning. Thente vek en hel kolumn i DN innan boken kom ut, fast det var ju ingen recension, dock är jag mer än nöjd med DN:s insats, det behöver jag nog poängtera. Främst vänder jag mig mot krypandet och rövslickandet i den svenska medieeliten.)

Naturligtvis skulle Guillous och GW:s undersåtar protestera om de läste detta. De skulle skylla på allt möjligt. Platsbrist, nyhetsvärdering, tillfälligheter. Men nu har jag ju mina källor. Dessutom skulle nog Thomas Mattsson hänvisa till att Expressen minsann inte drog sig för att trampa Guillou på tårna när de publicerade KGB-skandalen, vilket Guillou såklart rasat över, eftersom hans kungakrona tillfälligt hamnade på sniskan av avslöjandet.

Men mediernas uppgift att granska makten måste väl gå ut på mer än att sätta dit makthavare för att de betalat en Toblerone ur fel portmonnä, köpt en bostadsrätt, fått en Louis Vuitton-handväska i present, skattefifflat eller eventuellt gått till prostituerade. Även om den sortens avslöjanden också kan ha sin relevans behöver ju maktens själva mekanismer granskas. Med det avser jag sättet som makten, framförallt mediemakten, utövas på; hur den missbrukas, hur den vidmakthålls, hur dess kritiker förtigs och hur dess tronföljare utses – denna maktgranskning äger inte rum överhuvudtaget.

Jag tror att allmänheten skulle vara oerhört intresserad av att få veta vilka kotterier och kamaraderier som finns inom medierna och hur spelet bakom kulisserna egentligen ser ut. Det är det min huvudperson Berit Hård upptäcker i förbifarten medan hon försöker undvika att själv bli korrumperad. Men den typen av maktgranskning undviker media, för då skulle ju folk kunna bli upplysta på allvar om hur den tredje statsmakten på sikt undergräver demokratin. Då är det bättre att slänga ut ett köttben då och då om svarta barnflickor eller en och annan muthärva.

Ignorance is bliss, särskilt för makthavarna.

2

Nu kanske någon tror att detta är ett pity party à la Birro eller Ranelid om att jag inte fått tillräckligt med media kring min senaste roman och att jag bara vill tjäna pengar. Så är det inte. Vad jag gör just nu är att slåss för min och för mitt författarskaps överlevnad. Ni anar inte hur mycket mer jag hade kunnat berätta om räv- och rackarspelen i själva bokbiznizen. Men det tar jag kanske en annan gång. Jag ser hur som helst inget egenvärde i att flamsa runt i diverse mediejippon, oftare tackar jag nej än ja. I tingeltangel-sammanhang är jag nämligen välkommen, där är jag ju inte farlig. Men media har alltid skrämt mig. Ofta infinner sig ett diffust och kvarsittande obehag av att närvara i spalterna eller i rutan. Förutom när jag får chansen att meddela mig med mina läsare om något jag skrivit. Skriva är allt jag ber om. Nu hotas den gärningen, och därmed är även jag själv hotad.

Medan jag skrev Bluffen fick jag idel ryggdunkar från människor som fick reda på vad boken handlade om. Människor i branschen. De ville gärna förse mig med smaskigt skvaller om de nämnda personerna (skvaller som jag inte har använt mig av). De jublade över mitt mod.

De hyllar mitt mod även nu. Jag är ute mycket, träffar massor av folk. ”Tänk, att du vågar utmana de där gubbarna!” Paradoxalt nog är det just denna inställning som kräver att jag är modig. Det är ju rädslan att opponera sig som ger makthavarna deras makt. Men jag är faktiskt ganska less på att höra det nu. Att jag är modig. Om det nu är en så viktig egenskap – se till att förvärva den då! Istället för att bänka er på första parkett för att se på medan jag förblöder.

”Du är så stark”, får jag jämt höra. ”Du är så stark, du reser dig alltid.” Nu börjar jag faktiskt undra varför jag ska det. Är det för att ge en ny föreställning där jag ska slåss från den dödsdömdes position?

Det är inget fel på mitt självförtroende som författare. Frågan är om det finns plats i den här dypölen för en författare som jag. Och nu håller det scenario som utspelas i Bluffen på att iscensättas i realtid. Läser ni boken får ni reda på vad. Arbetstiteln var En författares död. Enligt medielogikens prioriteringar är en kvinna för övrigt alltid mer värd som lik än som levande.

Jag hade också tänkt kalla boken Alla älskar en död författare.

Nu heter den som bekant Bluffen. Det är bättre. Och apropå det. Det var jag som bröt mig in i Jannes vinkällare, denna viktiga nyhet som hamnade på löpet och gav Janne chansen att än en gång få gråta ut i teve. Men de där svindyra vinerna smakade bara blask. En riktig vinkännare går efter smaken och inte prislappen. Och medaljerna som Janne köpt på en tobaksaffär i Finland var ju fejk, så de slängde jag i grovsoprummet. Det jag kastar där brukar alltid komma till användning. Kanske går någon uteliggare runt med dem nu.

GO INDEPENDENT!

unni_mur_altDet är alltid lite nervigt att komma ut med en roman, och med Bluffen är det speciellt eftersom den utspelar sig i min egen bransch. Eller branscher – medievärlden slinker ju också med av bara farten.

Hittills har boken fått ett gott mottagande, men faror lurar överallt. Det händer nämligen ibland att missförhållanden jag skildrar i romanform har en benägenhet att upprepa sig i verkligheten, efteråt.

Folk säger till mig att jag är modig som vågar ge mig på makthavare. Jag har t o m sett branschmänniskor gnugga händerna, bokstavligen. Mitt svar är:

Men det är ju fegheten som ger de här människorna makt. Mer och mer har min inställning stärkts när det gäller just den omgivning som gärna sätter sig på första parkett för att åse min kamp mot jättarna. De som inte ingriper utan bara vill beskåda händelseutvecklingen. Där har vi de värsta banditerna. De som s a s väntar tills slaget är över. Feghet, alltså. Det är det värsta jag vet.

Jag har gett mig ut på slak lina, inte gått i någons ledband, inte arrangerat skyddsnät. Mitt vapen är sättet jag klär min berättelse på. Underhållningens skrud. Att gäcka makten, le åt vansinnet. Vem var det som sa det, det var en stor tänkare, han sa: Varje gång du stöter på Djävulen ska du skratta honom rätt i ansiktet.

Vi måste det. Det kan kännas tufft emellanåt, men den som saknar makt får aldrig gnälla och ömka sig. Det är den som står utan inflytande som måste vara starkast, tåla mest. Jag har blivit nertrampad som en råtta, blivit indragen i gränder där jag har fått stryk utan vittnen, blivit bortmotad och hånad när jag varit som vekast. Det har gjort mig så härdad att många tror att jag är gjord av flinta och granit. Jag trivs därför bra med exempelvis ryssar. Moskva tror inte på tårar.

För det finns bara en sak som skiljer en vinnare från en förlorare. Gissa vad.

Jo, vinnaren har rest sig en gång extra. Bara en enda gång. Och vi vet aldrig vilken gång som är den där extra gången. Därför reser jag mig igen. Och igen.

Men jag hade inte klarat mig utan stöd. För det har jag fått. Jag har fått det från mina vänner, mina ungar, vissa kollegor, från mitt sköna och oberoende förlag Modernista. Och här – från er.

Ni kan göra skillnad, som det heter. Ni kan beställa eller köpa Bluffen. Ni kan hjälpa till att trotsa det korrupta pack som gärna tystar ner obehagliga sanningar. Jag är inte ute efter att tjäna grovt med stålars för att kunna leva i sus och dus. Jag valde den snåriga och gropiga vägen, för jag vill dö med hyfsat gott samvete. Men det innebär också ett leap of faith. Jag förlitar mig på mina läsare och inte på storförlagens feta marknadsföringsmuskler.

Visa mig och andra att det går, så att vi kan inspirera fler att kliva ut och skapa en riktig independentkultur i bokbranschen!

SVEN LINDQVIST VÅGAR INTE TA FAJTEN

st6_346145aDet var nån gång i somras som jag fick utskicket från Författarförbundet om seminariet ”Litteraturen och makten”, där man bl a skulle ta upp frågan om vad som händer med stridbara författare. Jag ringde upp och erbjöd mig flott att delta i panelen eftersom jag har erfarenheter som räcker och blir över av just detta, att gå mot strömmen. Men se, det gick inte an. Däremot fick jag gärna betala ett belopp runt tusenlappen för att sitta i publiken. Tack, men nej tack. Stridbara författare har inte den ekonomin.

Så fick jag nyligen förklaringen i Sven Lindqvists artikel Författarna vågar inte längre ta fajten. Lindqvist publicerar nämligen hela det anförande han höll på eventet. Naturligtvis utropar denne man inifrån stugvärmen, med fri tillgång till de största kulturarenorna, att han själv tillhört de stridbara. Han drar upp sin meritlista i subversivitet, kryddad med det för 40-talistgubbar obligatoriska skrytet om när han var S:t Göran som vann mot Draken.

Efter sitt tröttsamma egorunkande går Lindqvist över till att hacka på internet, som han kallar en ”global kakafoni”. Det är nätets fel att stridbara författare (dem som gubben själv utsett) inte får sitt rättmätiga utrymme, då dessa försvinner i webbens ”väldiga pratsoffa”.

Lindqvist får välförtjänt bashning av Maria Sveland och Johanna Ögren. Båda betonar internets betydelse, Ögren hävdar att det är där revolutionen sker.

Och de har såklart helt rätt. Men Lindqvist har rätt i sin beskrivning av den stridbara författarens situation:

Obekväma författare har alltid blivit utfrusna och straffade. Ju stridbarare de är, desto värre råkar de ut. /—/Det är egentligen ganska självklart. Inget samhälle vill ha sina grundvalar skakade. Inget samhälle vill ha sina livslögner blottade, sina ömtåliga hemligheter avslöjade. Vad man vill ha är ofarliga provokationer som ”skapar debatt” i lekstugan.

Just det. Precis som Lindqvist själv nu gjort. Skapat debatt i den sandlåda där han själv rör sig helt ostört. De stridbara författarna ifrågasätter nämligen precis det etablissemang som Lindqvist representerar. Och han, liksom hans maktstinna kollegor, vill inte heller ha sina livslögner blottade, sina ömtåliga hemligheter avslöjade. Är inte då det seminarium som mitt förbund anordnat ett diaboliskt hån mot den företeelse som arrangörerna påstod sig vilja belysa?

Tack gode Gud att internet finns. Ty, var hade jag annars kunnat publicera den här texten?

/Eder Strindbare