Etikettarkiv: blockpolitik

KRIG = FRED

I den här debattartikeln efterlystes ett starkare känslomässigt engagemang i den dystra prognosen gällande SD:s förmodade plats i riksdagen.

Jag bidrar gärna med en länge upparbetad ilska över sakernas tillstånd i den här s k valrörelsen som mest handlat om sig själv via ett otal opinonsmätningar. Men jag är inte bara provocerad av SD:s eventuella segeryra.

valaffisch_jobben-211x300Mest rasande blir jag över Moderaternas hutlösa fräckhet, som inleddes redan i den förra valrörelsen. Hur kan man så lättvindigt komma undan med att sno begreppen arbetare och arbetarparti? Jag vill nästan spy när jag åker tunnelbana och ser en självbelåten Reinfeldt ihop med sin slogan ”Det enda riktiga arbetarpartiet”. Denna semantiska saltomortal är inget annat än en veritabel kupp, som faktiskt skulle platsa i en dystopisk framtidsrysare.

Arbetarparti! Jo, jag fattar givetvis kopplingen till sysselsättningspolitiken och ”arbetslinjen”. Men nån jävla ordning får det väl ändå vara även på ett borgarparti. Är det ok för dessa kapitalismens envetna vakthundar att ägna sig åt förfalskningar och ren varumärkesstöld? Är det humor? Ironi? I så fall är det inte ett dugg roligt. Manipulation är sällan roligt. Men allt går, och det som inte går, det får gå med träben. Att inte arbetarrörelsen hänger de cyniska borgarpolitikerna i lyktstolparna!

saffisch1hMen att de inte gör det förstår man ju när man ser sossarnas eländigt fula och unkna valaffischer. Arbetarrörelsen borde därför även hänga reklambyrån som utfört ett så uselt jobb. Eller jobb – jag skulle hellre kalla det sabotage. Den där rosen, och tummen … Och det fula, kursiva, spretiga typsnittet. Jeeeh, så omodernt! Det nya arbetarpartiet är ju smarta nog att fläska i med en fet linjär och en ren form.

Sedan blir vi uppmanade att taktikrösta. Om vi inte gör det beskylls vi för ”röstsköljning”. Ingen heder finns kvar. Ett parti med rötter i historien om hur man öppnade eld mot arbetare säger sig nu vara det riktiga arbetarpartiet och vi som inte vill sälla oss till något av de två sammansvurna blocken får rådet att svälja vår övertygelse och vårt mod att tro på en politisk vision bara för att någon av de här stenbumlingarna ska få fortsätta köra över människor i marginalen.

Och snart finns det inga marginaler längre. Snart är allting bara en bred jävla motorväg oavsett vad vi kallar den. Och medan den byggs kan vi ju roa oss med skojiga tankelekar. Som:

Vitt = svart. Krig = fred. Ner = upp. Direktörer = arbetare.

Ha det så kul medan vi faller! Det har ju gått bra hittills 😉

BLOCKPOLITIKEN ÜBER ALLES

dl2Träffade Gudrun igår, i ett mindre angenämt tevesammanhang, då Aschberg försökte få till en kvinnlig freakshow (varför slösar den där begåvade karln bort sin talang på buskisteve?).

Men vi talade lite vid sidan av om SD som var uppe till diskussion. Gudrun menade att det inte finns en riktig opposition längre, som kan bilda motvikt till SD, och därför får vi i värsta fall ett ultrareaktionärt vågmästarparti i riksdagen.

Jag läser Lisa Magnussons vibrerande välskrivna inlägg om Miljöpartiet, där en stor del av hennes sympatier ligger, och jag tänker precis som hon. Jag citerar:

Vi måste förstå det här, måste börja tänka ännu större vad gäller begreppet miljö. Framför allt är det på tiden att vi ordentligt tar itu med den kanske viktigaste samtida miljöfrågan av alla, nämligen internet. Internet är ett revolutionerande och helt fantastiskt verktyg som möjliggör en värld mer jämlik än vi någonsin vågat drömma om. Det är redan långt mer än en död generation fåglar som står på spel; de repressiva datalagar som nu är på tapeten hotar inte bara om en tyst vår utan om en tystad demokratisk debatt.

Längre ner:

Men jag vågar fortfarande inte lita på en rödgrön koalition som är så undflyende såphal och ändrar sig så ofta, som inte har patos nog att på egen hand stå upp för det man tror på.
Man får inte vara så kåt på att regera att man är beredd att kompromissa vad gäller medborgarnas rättssäkerhet. Man får bara inte. Pragmatism är visserligen en god politisk strategi, men man måste också ha någon form av ryggrad, ett grundläggande ”¡No pasarán!”. Det räcker inte med tjusigt tal.

Risken är nog stor att Miljöpartiet äts upp av sossarna och bara kommer att utgöra bulkmedel, en numerär buffert. Så, vad har vi? tänker jag då.

Vi har Piratpartiet. Och vi har Feministiskt initiativ. Men när F! nämns ser många av de grabbigaste piratpartisterna rött. Och jag vet att min vision är naiv, men egentligen kanske det bästa sättet att få till en ny opposition mot de två blocken vore att bilda en grön-rosa-lila sörja.

Emma snuddar lätt vid mina tankar, när hon i sin post skriver om den utbredda skyll-dig-själv-attityden:

Det är en attityd man kan hitta överallt i samhället idag. Har du lämnat dörren olåst på bilen får du skylla dig själv om den blir stulen. Lagt plånboken obevakad på ett bord och får den snodd. Lämnat din dator obevakad och blir “baggypantad“. Osv. Allt ifrån ganska oskyldigt bus till rätt jobbiga grejer.

Hårdrar man attityden så är det okej att folk som utsätts för våldsbrott ska skylla sig själva också. Det existerar i viss mån redan idag, tjejer som är för sexigt klädda osv, en ganska horribel inställning när man tänker efter. Vill vi inte behöva låsa in oss i mörka rum för att undvika att något händer oss som vi får skylla oss själva för, lär vi behöva fundera lite över den attityden tänker jag.

Kvinnor formligen dränks i den attityden: Hur kunde du vara så dum att du provocerade någon starkare än dig själv? (Och en kvinna är uppenbarligen ofta provocerande enbart genom att hävda en egen vilja eller om hon är fräck nog att ha en personlighet). F! angriper det synsättet utan att för den skull angripa internet. Piratpartiet och deras sympatisörer kämpar som djur just nu för att folk ska få upp ögonen för hur kontrollsamhällets nät dras åt och blir alltmer finmaskigt. Det finns inga alternativ inom de två blocken. Staten och kapitalet sitter inte bara i samma båt – de är fan siamesiska tvillingar. Ask och Bodström håller i varsin åra.

Och medan väljarkåren glor djupt ner i plånboken blir den alarmerande frågan om internets demokratiska möjligheter kontra dess inskränkande potential reducerad till ett banalt tjafs om näthat och upphovsrättsbrott. Bägge dessa företeelser är dimridåer framför seriösa hot mot vår rätt att samtala fritt utan att det vi yttrar registreras av ansiktslösa jätteföretag och myndigheter som när som helst kan få för sig att straffa oss för det.

Samtidigt ägnar sig hängivna människor världen över åt konstruktiva försök att både tillämpa och lära ut netikettregler och att utveckla nya betalningssystem för den kultur som pågår online. Och allt detta redovisas öppet och online för den som är intresserad.

Men varför skulle blockpolitiken vara intresserad?

Min stora undran är istället varför medborgarna och de traditionella medierna inte tycks mer intresserade.

Jag är inte rädd för Sverigedemokraterna. Jag är rädd för Socialmodekraterna.