Etikettarkiv: Andreas Ekström

THANK U, HATERS!

snobbJag vill härmed ge alla haters en stor blöt smällpuss. Ni har lärt mig så mycket!

När jag började blogga och vara mer aktiv härute på internetz, då trodde jag verkligen att jag hade fått alla sorters käftsmällar en liten quinna kan få. Men ni har visat mig att det alltid finns mer. Och saftigare. Att spyor kan stinka ännu värre. Nu är det tyvärr så sällan våra vägar korsas. Ni har väl fått andra att hata. Kanske några som är viktigare att banga på. För det har ni oxå upplyst mig om: hur oviktig jag är. Och OBS! Jag är inte ironisk. Ni har gjort mig starkare, ni har härdat mig. Jag har, tillsammans med många andra, gått igenom riten och nu är jag initierad.

Det jag nu kommer att ta upp är en fjärt i kosmos jämfört med vad ni anonyma hatare har presterat. Anledningen är att jag inte sett Andreas Ekströms ganska dryga text i en krönika i Journalisten förrän idag, av en händelse. Han har visserligen twittrat ut det bittida och sent dagen då det publicerades, och också annonserat om det på sin blogg. Grejen är alltså nattstånden, men den illustrerar en attityd jag så väl känner igen, nämligen den förnumstiga ”nu-överdriver-du-allt-lilla-gumman-attityden.”

Samtidigt, bara någon dag tidigare har Andreas ifrågasatt varför vissa författare ( bl a Sara Stridsberg) översköljs av de fina litterära priserna:

”Det är intressanta mekanismer, som gör att vissa författare på något sätt trillar över en gräns där allt de gör anses genialt. Enquist är en sådan, förstås, liksom Lotta Lotass och Jesper Svenbro kanske. Vad styr detta? Med vilket mod utdelas de här ofta donationsinstiftade priserna? Säkrast att ge det till någon som redan fått något annat?”

Minsann. Här är plötsligt inte tanken fjärran att det kan förekomma någon typ av indirekt överenskommelse, eller feghet och flockmentalitet, om man så vill.
Haltar då inte herr Ekströms resonemang när han prompt utgår från att en roman som är starkt kritisk till hela bok- och medieetablissemanget INTE ALLS kan bli en aning nedtystad av självcensur, informella påtryckningar eller feghet, i de forum där nämnda etablissemangs största potentater (GW/Guillou) har både ekonomiskt och publicistiskt inflytande?
Hur kan han vara så säker på sin sak? Tror Andreas på fullt allvar att någon av medarbetarna på de större tidningarna skulle medge att en bok eller dess författare tystades ner pga vänskapsband till dem som kritiken är riktad mot? Tror han exempelvis att prisjuryerna som korar Lotta Lotass et al skulle erkänna att de gör det bara för att andra redan gjort det?

Jag är ganska van vid att få patronisernade klappar på axeln av Lillagummanologerna, men jag vill faktiskt påpeka att det historiskt sett hänt ibland att misshagliga författare tigs ihjäl. Så gott det nu går. Vissa vägrar ju hålla käften, vilket torde vara mitt största brott.

Dock har jag tillräckligt mycket insyn i det spel som pågår bakom kulisserna för att veta vad jag talar och skriver om; det är ett spel som Andreas Ekström gärna förnekar när det gäller lilla mig, men som han klart antyder när det gäller det finlitterära kotteriet, där han själv tydligen inte ingår. För i så fall hade han väl inte vågat kritisera det.

En liten sak till innan jag lämnar detta ämne åt sitt öde. Det handlar inte främst om recensioner, de jag inte fått. I dagens bokflod betyder recensioner ingenting jämfört med de uppgörelser som äger rum mellan branschens spelare långt innan en bok ens är tryckt. Om detta ska jag däremot skriva mer någon gång. Den här gången handlar det mer om färdiga och därefter stekta knäck. Lite som om jag skrivit en pornografisk roman i ett bigott kulturklimat. (Och det kanske jag har – LOL!)

VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ ATT INTE VARA EVIL?

461515655_9f3b7386ff

Idag har jag hört på ett par radioprogram som tagit upp Andreas Ekströms nya bok Google-koden. Jag har inte läst boken och kan därför inte ta upp innehållet i den. Däremot gillar jag ofta Ekströms nyktra iakttagelser, att han liksom står bredvid och inte låter sig svepas med av okritisk entusiasm inför allt som är nytt.

Debatten om Google, den jag själv följt, har emellertid uttryckt stor misstänksamhet. Ur DN-recensionen:

Varför tilltror alla datorfreakar det demokratiskt någotsånär kontrollerade FRA allt ont, men det privatägda Google allt gott? Den totalitära potentialen är ju knappast mindre, snarare tvärtom.

Man ifrågasätter Google-sloganen ”Don’t be evil”. Med stor skepsis rapporteras det från besök på den stora Googleanläggningen där man får ta med sig sina barn, har fria arbetstider, inga klädkoder, recyklar förpackningar och försöker att vara just – not evil.

Vad vi har här, efter hur jag ser det, är alltså ett privatägt, kolossalt stort och världsomspännande företag med en etisk kod. Och så klandras just det budskapet: Don’t be evil. Javisst, säger kritikerna, men sen då?

Ja, men vaffan … Är det inte just det vi saknat bland företagsjättar under en herrans massa år, då rovkapitalismen brett ut sig? Etiska premisser? Är inte det själva skillnaden? Är staten not evil i alla lägen – Migrationsverket exempelvis? Är flygbolagen not evil? Bilindustrin? Läkemedelsindustrin? Finansinstituten?

Jag inser att Google har en enorm makt, men är det då inte ganska positivt att de lyfter fram goda humanistiska värderingar? Jag kanske har missat nåt, säkert har jag det, men jag kan ändå inte låta bli att undra varför just Googles försök att slå vakt kring en etiskt förankrad etikett måste utsättas för misstro.

Efter allt tjat om näthat och alla hemskheter som tillskrivs nätet har många lärt sig att man ska vara sjysst – not evil. Om Google understryker denna strävan, med all sin makt, kan vi väl vara lite glada för det. Och bidra själva.

– Don’t be evil!