Etikettarkiv: Alex Schulman

KONFORMISMENS DIKTATUR

(Personerna på bilden har inget med texten att göra)

Skulle du säga till en opinionsbildare of any kind – en redaktör, en kolumnist, en ledarskribent, en recensent eller nöjesjournalist att dennes smak, tes eller åsikt var osjälvständig, då skulle vederbörande bli arg och hävda att hen minsann var professionell och kunnig nog att bilda sig egna uppfattningar. Du har trampat på en öm tå och risken finns att du aldrig blir förlåten. Ja, risken är faktiskt stor att du blir utfrusen ur den sfär där den kritiserade hämtar sin världsbild.

Därmed har opinionsbildaren egentligen redan bevisat sin osjälvständighet. För att återställa ordningen, dvs den självbild som säger till smak- eller åsiktsdomaren att hen är en fritt tänkande individ som minsann står utanför grupptrycket, måste störande element (de som hävdar motsatsen) rensas ut ur gemenskapen.

För att legitimera denna utstötning behöver man omdefiniera den misshagliga sanningssägaren och även själv tro på denna definition. Den som kritiserat opinionsbildaren blir då inte bara en som kritiserat en opinionsbildare/makthavare. Personen ifråga beskrivs som ”bråkig”, ”konstig”, ”korkad”, ”paranoid”, ”missanpassad” – en som sabbar den goda stämningen.

På så vis upprätthålls den egna åsiktshegemonin och opinionsbildarna kan fortsätta bekräfta den smak och de åsikter/värderingar som bildar ett sammanhållande kitt hos dem som äger tolkningsföreträdet.

För att ytterliga stärka den egna gruppens rättrådighet utses ofta en fiende som sägs utgöra ett hot mot de demokratiska ideal som den homogena och inflytelserika gruppen anser sig omfatta. En vi-och-dom-känsla har skapats.

Den egna och ”rättänkande” gruppen har nu lagt beslag på den ”goda moralen” och den ”goda smaken”. Men för att inte känna sig så maktfullkomliga som de faktiskt är måste de inbilla sig själva och varandra att de är vågade och rentav rebelliska, att det är DE som går mot strömmen.

Vi vill gärna inbilla oss att historiens misstag inte ska upprepas av oss och många säger sig befara ett naziåtertåg i o m de främlingsfientliga missnöjespartier som nu intar Europas parlament. De beskylls för att förenkla och spela på folks rädslor. Men vad gör de rättrådiga? Förenklar inte de när de tror att en ny fascism kommer intrampande med marschstövlar? Tänk om den nya fascismen smugit sig in i samtidens strukturer, i själva etablissemanget som så ihärdigt stöter bort de systemkritiska?

Ja, tänk om en ny diktatur kan komma att utgöras av mediernas sektliknande, konformistiska arbetsplatsanda, av deras egendomliga urvalskriterier när de lyfter fram sina nya stjärnämnen vars uppdrag endast tycks gå ut på att antingen leverera grava förenklingar eller spy ur sig simpla och illa underbyggda elakheter.

Jag måste nog säga att jag är mer rädd för Alex Schulman än för Jimmie Åkesson, även om båda gossarna är medieprodukter.

Det som inspirerade mig till att skriva detta inlägg var Lena Andersson, som alltid tänker ett varv längre. Här ett utdrag ur hennes DN-ledare:

Så länge vi orienterar efter värmekällorna och undviker det som riskerar att frysa ut oss är vi färgade av diktaturens mentalitet, anpassligheten.

Så: Om vi en dag lever i en diktatur – kommer vi ens att förstå att det är en diktatur?

Update: Bengt Ohlsson skriver om något angränsande i DN, nämligen om att det som ofta kännetecknar makthavare är att de vägrar erkänna sin makt. Makten ligger alltid någon annanstans.

ALEX SCHULMAN VIFTAR MED SIN SOLFJÄDER OCH LÅTSAS VARA FIN DAM

Jag yttrade mig negativt i en kvällstidning om Ranelids medverkan i Melodifestivalen vilket väckte ont blod hos några av hans tillskyndare, däribland Alex Schulman, som twittrade följande:

”Så märkligt att unni Drougge – mästerpajasen numero uno, urmodern av pajasar – kallar Ranelid för pajas för att han ska vara med i schlagern”

Denna tweet följdes av en annan:

”Drougge är inte bara obegåvad, vilket man får vara. Hon har äcklig hållning i det allra mesta. Allt hon tycker och är – jag är motsatsen.”

Och sedan denna:

”Jag ska aldrig mer nämna namnet Unni Drougge, i tal eller skrift. Det är ett löfte! Jag känner mig åderlåten varje gång det händer. Nu: nog.”

Så bra – då kan Alex återgå till sin vanliga syssla: att smöra för män i underhållningsindustrin. Det gör han ju så bra, för det kräver ingen intellektuell förmåga. Det kräver bara ett utvecklat luktsinne som leder honom fram till det för tillfället rätta rövhålet att slicka.

Alex kan nämligen inte förstå varför det av många uppfattas som tragiskt att Ranelid, en gång uppburen författare, rasat ner i det folkliga lättunderhållningsträsket. Den insikten kan man kanske inte begära av en kille som började sin bana med en skvallerblogg och sedan fortsatte synas i teveunderhållningens lågvattenmärken, exempelvis Paradise Hotel.

Här är en längre artikel där jag mer utförligt försökt redogöra för problematiken runt Ranelid.

Men jag har, nota bene, inget principiellt emot människor som livnär sig som nöjesjournalister, teveprogramledare etc. Problemet uppstår när en skvallerbloggare får hybris och tror att hans blajiga omdömen är värdefulla utsagor bara för att de når ut till många och bara för att han sällan blir emotsagd av det hov som svärmar kring honom eftersom han ligger med kungen.

Ligger med kungen?

Ja, just det. Alex Schulman går att likna vid Madame du Barry, en ung kvinna med stor social begåvning som arbetade sig upp från att vara sällskapsdam och biträde i en modebutik till att bli älskarinna åt diverse framgångsrika män, vilket mynnade ut i att hon blev Ludvig XV:s kurtisan. Kungen gjorde henne till sin mätress och hon fick sedermera stort inflytande.

Men även om Alex Schulman fått kungens gunst, viftar med sin solfjäder och låtsas vara fin dam är han egentligen en gatflicka.

Sedan är det förstås en annan diskussion om huruvida Madame du Barry förtjänade sin position. Mig veterligen var hon i alla fall inte en elak mobbare. Men det är Alex.