MASK

Unni Drougge

Jag fortsätter spåna lite kring hur insnöade många av oss (de flesta?) är kring våra identiteter. Märk väl: identiteter, i plural.

Flera kommentarer rörande den förra posten gällde min kropp. Jag hade tagit en slarvig bild framför spegeln en vanlig dag, i slafsiga mysbyxor och blek, bar överkropp. Texten handlade om frågor man kan ställa sig just en vanlig dag när vårljuset avtäcker skavankerna. Hur vi går runt här i våra liv i en nordlig avkrok medan andra delar av världen befinner sig i uppror eller i de förödande konsekvenserna av en naturkatastrof. Hur vi ändå tycks oerhört sysselsatta med att fråga oss vilka vi är. I våra egna ögon och i andras.

Bilden jag postat idag är tillrättalagd, tagen av ett proffs (Sören Andersson) för en tidning. Den ska uttrycka en hårt vinklad identitet. Kanske är den en del av mig, kanske inte. Kanske signalerar bilden bara en snedvriden uppfattning av vem jag är. Kanske är den en mask som väl döljer vem jag verkligen är.

Mer än på länge skapar vi våra identiteter med mer eller mindre lyckat resultat. Vi gör det delvis för att vi alla är varor på en marknad, och det gäller att pitcha sig själv. Vi gör det också i en ständigt pågående självupptäckt. Skickar ut en signal (bild/persona) och väntar på responsen.

Responsen jag fick är att jag är en kvinnas kropp, fri att diskutera kring. Sillisar – fel eller rätt? Gångbar, brukbar, knullbar? En projektionsyta för allmänna reflexioner.

Jag är ett experiment. Jag redovisar resultaten i mina romaner. Kroppen är ett medium, men också sårbar. Jag skickar ut den i olika förklädnader i vår stora dygnetruntöppna maskerad. Men för det mesta är kroppen bara ett skydd som själen behöver.

5 reaktioner på ”MASK

  1. Hej! Det förra inlägget fick mig mer att undra över hur lite ens spegelbild reflekterar ens inre tankar, erfarenheter och känslor.
    Om jag frågar mig vem jag egentligen är så fungerar det sällan bra att titta in i mina egna ögon framför spegeln.
    Det kan kännas tryggt, det är allt. Kroppens historia och så påminner ju lite om det man varit med om i livet.

    Ingen vet vem jag är längre och vad jag tänker. Desto längre in jag själv går i mitt egen analys av mig själv, desto mer förvirrad och simpel känner jag mig. Min musik förvånar mig ändå. Där måste jag tycka att jag är mer komplicerad än en schimpans och det är positivt.

    Jag tyckte det blev jättejobbigt att finnas ute på nätet med mina bilder av mig själv och mina låtar. Inte att jag hade en megapublik men bara känslan av att vem som helst, någon bekant, någon jag inte riktigt känner på Facebook, Myspace och diverse musiksiter kunde sitta där ”i smyg” och suga i sig mitt innersta, det blev så personligt. Jag fick panik och la ner allting som kunde länkas till mitt namn och mina bilder. Inte för främlingars skull utan bekantas faktisk, sådana som inte vet vem jag är på riktigt men som jag vill hålla distans till. (för de kan såra mig genom att veta mitt inre? skratta åt mig? döma mig? något sån´t)

    Fegt kanske. En svacka. Vill du aldrig radera bort allt du någonsin skrivit och börja om?

    Sorry det blir en mindre uppsats här igen men det finns så mycket att säga och vem pratar man med egentligen? Imorgon ska jag prata med 4 personer. Jag vill bli tagen på allvar. Jag sätter på mig den mask som behövs för tillfället. Jag önskar att jag kunde gå dit med stridsmålning, galna färger och håret som Amy Winehouse. Men jag är så jävla feg, och det är nog en Svensk kvinna i allmänhet. Man ska vara beige och sval, prata korrekt och lugnt. Tycka det alla andra tycker och hålla med allt det dom säger. Le och nicka förstående medan tankarna därinne far runt i helt andra banor. Och framförallt så ska man stava rätt när man skriver. En svensk som stavar fel är en misslyckad människa. Det är viktigt att lära sig. (den nya generationen kommer skita i stavning och skriva som det låter) En avstickare men vi är besatta av stavning här, hela texten faller på ett felstavat ord. Det är humor.

    En sak till. Jag känner mig helt jävla mosad av alla rapporter från andra ställen på jorden. Vi skojar om i-landsproblem och skäms. Som överklassdamer som startar välgörenhet för att må bättre. Meningen med livet är iallafall borttappat någonstans på vägen känns det som ibland, vi ligger ju i toppen på det mesta här i Sverige när det gäller välfärd osv men även självmord och alkoholism. Jag tror det beror på att vi är instängda i oss själva på ett kusligt sätt.

    Förlåt för mitt tankesnurr här men du har ju själv sagt att du attraherar oddballs =) godnatt. x

  2. Jag tar mina ”i-landsproblem” på blodigt allvar. Och den som vill känna antipati gentemot mig för den sakens skull – Varsågod.

  3. Hade det varit möjligt att kommentarerna bara handlade om ämnet i Unnis förra inlägg?

    Nix. Och det är både vackert och tröttsamt på samma gång. Vackert, för att vi är så enkla, för att i slutändan så är det det som knockar oss. Tröttsamt för att tuttar blir till politik. Måste det vara så??

    Åter kan vi se att när det mest nakna och självklara, som när ett par bröst exponeras, särskilt i ett icke sexuellt sammanhang som inlägget var, så sätts varenda jävel i gungning och allt kommer att handla om hud, när hud egentligen bara borde vara något som är vackert och sinnligt. Men det stannar aldrig där.

    Kommer det någonsin att stanna där?

    När får vi tillbaka våra kroppar? Och vem har tagit dem? Varför? Och vad gör han med dem?

    Vems fel är det? Är det Eva´s för att hon var så glupsk på äpplet? Ja, klart det är. Fan, för dig Eva – annars hade vi varit fria! Ungefär det bygger patriarkatet på. Vidrigt.

    Nej, fan, vi måste själva ta tillbaka våra kroppar (och vår sexualitet).

    Ingen äger min kropp utom jag och det ska jag berätta om!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.