Kategoriarkiv: Författarskap

EN FÖRFATTARES LIV 2

800px-vasnetsov_samoletNär man kommit till sidan 30 är det inte lika lekande lätt längre. Då förgrenar sig berättelsen och jag måste lägga ut rätt spår och rätt snubbeltrådar. Jag ser plötsligt vilket ofantligt arbete jag har framför mig.

Samtidigt är det spännande. Rätt vad det är dimper en pusselbit ner. Det händer när jag minst anar det. När jag tränar, lagar mat, glor på en film. Men då får jag ibland gå bakåt och fixa någon detalj eller fylla ut. Och för att inte glömma det har jag ett litet anteckningsblock som alltmer får karaktären av telefonklotter, med pilar, små textsnuttar på tvären, kryptiska hieroglyfer jag knappt själv kan tolka.

Storyn breder liksom ut sig åt alla håll. Just nu, kan jag avslöja, är Berit Hård på väg till Indien. Där har jag aldrig varit. Men det ska nog gå bra ändå. I Hella Hells bekännelser gjorde jag en Europaodyssé till en massa platser jag aldrig besökt. Men nu känns det som om jag har varit där.

Detta är romanskrivandets små mirakel. Man ser några bilder, läser lite. Och så flyger man på fantasins vingar vart man vill. Det vill jag kalla frihet.

EN FÖRFATTARES LIV

stor-l_pande-band-1_372459b• Att få uppleva hur tillvaron får glödande konturer.

• Att varje replikskifte, varenda futtig detalj i vardagen (inklusive tandborstning) träder fram och blir betydelsefull.

• Att plötsligt intressera sig genuint för ett helt nytt ämnesområde.

• Att redan vid sänggåendet längta efter nästa arbetsdag.

• Att älska ensamheten för att den är befolkad av fantasin.

• Att tycka att det man gör överträffar allt annat.

Så är det att ge sig i kast med ett nytt romanbygge. Banalt formulerat är det som att lägga ut från bryggan och ge sig ut på långkryssning dit vindarna blåser. Det är magi. Om man bara finge stanna i den.

För så tränger sig de krassa realiteterna ändå på. Exempelvis riktigt usla romaner som storförlagen satsar sina marknadsföringsmuskler på. Det händer att jag rycker en sådan från de framdukade drivorna av skit som ingen kan undgå. I kassan på Ica, på flygplatsen, centralstationen, ja, ni vet. Där böcker numera säljs. Jag tänker: Det kan ju vara bra. Sedan läser jag den plastiga och yxigt skrivna boken och liksom hoppas att författaren vill lura mig, vill leda in mig i tron att boken ska vara så rutten hela vägen, men sedan överraska mig med en total vändning som ger ett ironiskt återsken åt hela berättelsen.

Det har hittills aldrig hänt. Och jag skulle vilja fråga den där författaren: Tror du att det är för att din bok är så bra som du nu sitter och jäser och talar om dig själv som om du vore ett geni? Författare vill nämligen sällan se spelet bakom framgångarna. Det vill kanske ingen göra. Alla vill tro att de förtjänar det goda livet. Den som ifrågasätter det är bara missunnsam och avundsjuk.

Och det är klart att det finns många bittra konstnärer som gärna vill ha större smulor av den kaka som de obegåvade kollegorna sitter och mumsar på fastän de redan är proppmätta. Det är då den frestande tanken kan smyga in: Varför ska jag sitta här och anstränga mig med subtila uttryck när endast det enfaldiga och torftiga belönas? Varför grubbla en hel dag över en enda formulering när den platta prosan premieras? Varför elda för kråkorna? Strö pärlor för svin?

Det ni hittills läst här är skrivet på ganska rak och alldaglig prosa. Den är lämplig i det här sammanhanget. Jag har inga litterära ambitioner på min blogg. I mitt författarskap skulle jag däremot inte nöja mig med att skriva så. Tro mig, jag har försökt. Jag har tänkt när jag sett någon läsa en skitbok på tuben, att fan, varför inte tagga ner på pretentionerna och bara skriva som i skoluppsatser för sjätteklassare? Eller som i en artikel i populaspressen?

Svaret är att jag pallar inte. Redan efter någon sida börjar jag skämmas. Förlora mitt existensberättigande. Så här kan man ju inte beskriva en person eller situation, tänker jag och raderar alltsammans. Skönlitteratur är ett begrepp med en viss betydelse. Och jag tänker på Kepler, som ska svettas ur sig ytterligare ett drygt halvdussin deckare på industriprosa, på hur de liksom blivit knegare istället för konstnärer.

Och jag tänker på att jag egentligen inte har valt någonting. Jag har helt enkelt inget val.

JAG VANN!

victoryMin förra post satte igång lite olika reaktioner, bland annat skrev journalisten Ehwa Lindström den här artikeln. Den är vettig och den är modig. Den handlar om tystnadens diktatur.

Fast lilla jag måste ju ha fått något om bakfoten. Jag hade helt enkelt råkat glömma att jag redan har vunnit. Lilla jag har segrat! Listen up: JAG HAR FÅTT RÄTT!

Först tyckte jag att det var lite läskigt att scenariot i Bluffen liksom spelades upp i verkligheten. Att sanningar tigs ihjäl och att människor är så himla skraja att stöta sig med mediemakthavare att de hellre steker mig än riskerar att falla i onåd.

Men nu. Vaffan! Tystnaden talar ju sitt tydliga språk! Jag har bevisat att det som står i boken är sant. Eller DE har bevisat det, de som väljer att vara tysta. Så är det i romanen, så är det i verkligheten. Så dåså. Mission completed.

Jag har dessutom bevisat att det går att synliggöra osynliga maktstrukturer och härskarkluster, till och med sno levande karaktärer för att göra dem ännu tydligare. Det går bra, kusten är klar, man kan göra så. Det är en seger det också. En litterär seger. Visst är gubbarna sura på lilla mig, det har jag hört, men de har inte stämt skiten ur mig. Och nästan alla i branschen har läst boken och många har viskat i mitt öra: Precis så är det.

Jonas Thente gjorde en tolkning av Bluffen i DN som stod i perfekt överensstämmelse med mitt eget syfte. Det är man sannerligen inte bortskämd med som författare. Och jag har fått flera grymma recensioner i olika tidningar dit Guillous/GW:s stöveltramp inte når. (Ska lägga upp dem så snart jag kan.)

En dag är vi alla döda. Då finns ändå böckerna kvar. Någon kulturintresserad forskare kommer att gräva i min och andras litterära kvarlåtenskap. De kanske finner något intressant om den här tiden. Eller om min författargärning. Kanske blir lilla jag mer uppskattad som död än som levande. Det har ju hänt några gånger. För så är det ju: Alla älskar en död författare.

Läs nu Bluffen, ni som har lust. Så får ni själva se. Och tack som fan alla ni som finns där!

EN FÖRFATTARES DÖD

unni_mur_alt1Jag hade hoppats att jag inte skulle behöva skriva om det här, men nu ser jag mig nödd och tvungen. Min nya bok Bluffen är nämligen tystad och kraftigt motarbetad av våra största maktcentra. Nej, jag är inte paranoid eller inbilsk. Jag har funnits i branschen tillräckligt länge och känner tillräckligt många människor i den för att få det hela kvittrat i mitt öra.

1

Det är ju väldigt tjusigt med tryck- och yttrandefrihet, fint att läsa behjärtansvärda texter i de stora drakarna om maktövergrepp, korruption och haltande demokrati. Angeläget att få ta del av Wikileaks dokument över nedtystade missförhållanden. Viktigt att analysera Mellanösternkonflikten.

Det som är långt borta.

Det går också bra att ge fanatiska medelmåttor som Marcus Birro ett obegränsat medieutrymme. Självcentrerade histrioniker med huvudet i arslet kan aldrig kläcka ur sig obekväma sanningar eftersom de har fullt sjå med att vårda den ömtåliga myten om sig själva. Och så kan man ägna spaltkilometer åt Sverigedemokraterna. Stolt sträcka upp näven och förkunna att man är mot rasism.

Media framhåller gärna att de ägnar sig åt självkritik. Thomas Mattsson har till och med skapat en väl synlig spalt där han rättar till felaktigheter i tidningen. Men vad går i övrigt mediernas självkritik ut på? Är det när kvällstidningarnas chefredaktörer får tuppfäktas om lämpligheten gällande vissa namnpubliceringar eller rubrikskapande kring ej bekräftade men spektakulära missgärningar, exempelvis Sven-Otto Littorins eventuella sexköp? Är detta den enda mediekritik som står oss till buds?

När Gömdaskandalen rullades upp blev raseriet i bloggosfären så stort att riksmedia inte längre kunde avstå från att ta upp frågan. Men det var en tråd i härvan som klipptes av och som fick ligga kvar och fräsa bland bloggarna. Det var den kanske mest intressanta och den handlade om de mäktigaste mediernas utbredda vänskapskorruption. Den självkritiken ägnar sig inte våra medier åt, att kartlägga vilka som äter ur samma köttgryta, vem som sitter i knät på vem. Vilka mediechefer som firar semester ihop och umgås ymnigt på fritiden.

Inte heller redovisas de pengaströmmar som forsar mellan bokförlag och media, avtalen som görs upp, de till mutor gränsande rabattvillkor som sluts i olika led, eller de lojalitetsband som knyts mellan starka medieprofiler och det profithungriga bokförlaget, där medieprofilerna får sina böcker utgivna till monstruösa marknadsföringsåtgärder.

Ponera att den folkkäre tevekändisen X ger ut en bok på förlaget Y som ger tidningen Z feta erbjudanden om att till sin bilaga distribuera gratis ljudböcker eller pocketutgåvor. Dessutom umgås X privat med både Z:s chefredaktör och med förlagschefen på Y. Tror ni då att X eller tidningen Y skulle vilja befatta sig med en person som ifrågasätter dessa ekonomiska och vänskapspräglade samband?

Nej, eller hur?

Bluffen är en rolig bok, lätt att läsa, men det gör den bara ännu farligare. En rolig och lättläst spänningsroman som avslöjar makt och korruption i bok- och mediebranschen skulle ju kunna nå ut också. Klart att den måste stoppas till varje pris av dem som blir avklädda. I det här lilla landet har vissa medieprofiler fått mer makt än ministrar, mer makt än chefredaktörer på stora mediehus. Jag valde att låna in Jan Guillou och Leif GW Persson som romankaraktärer för att illustrera denna makt. Och nu sitter alltså chefer för våra riksmedier och blockerar allt inkommande material om min bok för att rikstjurarna, deras egentliga överhuvuden, vill ha det så. De lyfter helt sonika ut artiklar om Bluffen. Inte ens en recension har boken fått i stockholmspressen. Tänk att vara så ägd. (Disclaimer: En alert läsare upplyste om att AB hade en recension. Dock står den inte att finna på webben av någon anledning. Thente vek en hel kolumn i DN innan boken kom ut, fast det var ju ingen recension, dock är jag mer än nöjd med DN:s insats, det behöver jag nog poängtera. Främst vänder jag mig mot krypandet och rövslickandet i den svenska medieeliten.)

Naturligtvis skulle Guillous och GW:s undersåtar protestera om de läste detta. De skulle skylla på allt möjligt. Platsbrist, nyhetsvärdering, tillfälligheter. Men nu har jag ju mina källor. Dessutom skulle nog Thomas Mattsson hänvisa till att Expressen minsann inte drog sig för att trampa Guillou på tårna när de publicerade KGB-skandalen, vilket Guillou såklart rasat över, eftersom hans kungakrona tillfälligt hamnade på sniskan av avslöjandet.

Men mediernas uppgift att granska makten måste väl gå ut på mer än att sätta dit makthavare för att de betalat en Toblerone ur fel portmonnä, köpt en bostadsrätt, fått en Louis Vuitton-handväska i present, skattefifflat eller eventuellt gått till prostituerade. Även om den sortens avslöjanden också kan ha sin relevans behöver ju maktens själva mekanismer granskas. Med det avser jag sättet som makten, framförallt mediemakten, utövas på; hur den missbrukas, hur den vidmakthålls, hur dess kritiker förtigs och hur dess tronföljare utses – denna maktgranskning äger inte rum överhuvudtaget.

Jag tror att allmänheten skulle vara oerhört intresserad av att få veta vilka kotterier och kamaraderier som finns inom medierna och hur spelet bakom kulisserna egentligen ser ut. Det är det min huvudperson Berit Hård upptäcker i förbifarten medan hon försöker undvika att själv bli korrumperad. Men den typen av maktgranskning undviker media, för då skulle ju folk kunna bli upplysta på allvar om hur den tredje statsmakten på sikt undergräver demokratin. Då är det bättre att slänga ut ett köttben då och då om svarta barnflickor eller en och annan muthärva.

Ignorance is bliss, särskilt för makthavarna.

2

Nu kanske någon tror att detta är ett pity party à la Birro eller Ranelid om att jag inte fått tillräckligt med media kring min senaste roman och att jag bara vill tjäna pengar. Så är det inte. Vad jag gör just nu är att slåss för min och för mitt författarskaps överlevnad. Ni anar inte hur mycket mer jag hade kunnat berätta om räv- och rackarspelen i själva bokbiznizen. Men det tar jag kanske en annan gång. Jag ser hur som helst inget egenvärde i att flamsa runt i diverse mediejippon, oftare tackar jag nej än ja. I tingeltangel-sammanhang är jag nämligen välkommen, där är jag ju inte farlig. Men media har alltid skrämt mig. Ofta infinner sig ett diffust och kvarsittande obehag av att närvara i spalterna eller i rutan. Förutom när jag får chansen att meddela mig med mina läsare om något jag skrivit. Skriva är allt jag ber om. Nu hotas den gärningen, och därmed är även jag själv hotad.

Medan jag skrev Bluffen fick jag idel ryggdunkar från människor som fick reda på vad boken handlade om. Människor i branschen. De ville gärna förse mig med smaskigt skvaller om de nämnda personerna (skvaller som jag inte har använt mig av). De jublade över mitt mod.

De hyllar mitt mod även nu. Jag är ute mycket, träffar massor av folk. ”Tänk, att du vågar utmana de där gubbarna!” Paradoxalt nog är det just denna inställning som kräver att jag är modig. Det är ju rädslan att opponera sig som ger makthavarna deras makt. Men jag är faktiskt ganska less på att höra det nu. Att jag är modig. Om det nu är en så viktig egenskap – se till att förvärva den då! Istället för att bänka er på första parkett för att se på medan jag förblöder.

”Du är så stark”, får jag jämt höra. ”Du är så stark, du reser dig alltid.” Nu börjar jag faktiskt undra varför jag ska det. Är det för att ge en ny föreställning där jag ska slåss från den dödsdömdes position?

Det är inget fel på mitt självförtroende som författare. Frågan är om det finns plats i den här dypölen för en författare som jag. Och nu håller det scenario som utspelas i Bluffen på att iscensättas i realtid. Läser ni boken får ni reda på vad. Arbetstiteln var En författares död. Enligt medielogikens prioriteringar är en kvinna för övrigt alltid mer värd som lik än som levande.

Jag hade också tänkt kalla boken Alla älskar en död författare.

Nu heter den som bekant Bluffen. Det är bättre. Och apropå det. Det var jag som bröt mig in i Jannes vinkällare, denna viktiga nyhet som hamnade på löpet och gav Janne chansen att än en gång få gråta ut i teve. Men de där svindyra vinerna smakade bara blask. En riktig vinkännare går efter smaken och inte prislappen. Och medaljerna som Janne köpt på en tobaksaffär i Finland var ju fejk, så de slängde jag i grovsoprummet. Det jag kastar där brukar alltid komma till användning. Kanske går någon uteliggare runt med dem nu.

GO INDEPENDENT!

unni_mur_altDet är alltid lite nervigt att komma ut med en roman, och med Bluffen är det speciellt eftersom den utspelar sig i min egen bransch. Eller branscher – medievärlden slinker ju också med av bara farten.

Hittills har boken fått ett gott mottagande, men faror lurar överallt. Det händer nämligen ibland att missförhållanden jag skildrar i romanform har en benägenhet att upprepa sig i verkligheten, efteråt.

Folk säger till mig att jag är modig som vågar ge mig på makthavare. Jag har t o m sett branschmänniskor gnugga händerna, bokstavligen. Mitt svar är:

Men det är ju fegheten som ger de här människorna makt. Mer och mer har min inställning stärkts när det gäller just den omgivning som gärna sätter sig på första parkett för att åse min kamp mot jättarna. De som inte ingriper utan bara vill beskåda händelseutvecklingen. Där har vi de värsta banditerna. De som s a s väntar tills slaget är över. Feghet, alltså. Det är det värsta jag vet.

Jag har gett mig ut på slak lina, inte gått i någons ledband, inte arrangerat skyddsnät. Mitt vapen är sättet jag klär min berättelse på. Underhållningens skrud. Att gäcka makten, le åt vansinnet. Vem var det som sa det, det var en stor tänkare, han sa: Varje gång du stöter på Djävulen ska du skratta honom rätt i ansiktet.

Vi måste det. Det kan kännas tufft emellanåt, men den som saknar makt får aldrig gnälla och ömka sig. Det är den som står utan inflytande som måste vara starkast, tåla mest. Jag har blivit nertrampad som en råtta, blivit indragen i gränder där jag har fått stryk utan vittnen, blivit bortmotad och hånad när jag varit som vekast. Det har gjort mig så härdad att många tror att jag är gjord av flinta och granit. Jag trivs därför bra med exempelvis ryssar. Moskva tror inte på tårar.

För det finns bara en sak som skiljer en vinnare från en förlorare. Gissa vad.

Jo, vinnaren har rest sig en gång extra. Bara en enda gång. Och vi vet aldrig vilken gång som är den där extra gången. Därför reser jag mig igen. Och igen.

Men jag hade inte klarat mig utan stöd. För det har jag fått. Jag har fått det från mina vänner, mina ungar, vissa kollegor, från mitt sköna och oberoende förlag Modernista. Och här – från er.

Ni kan göra skillnad, som det heter. Ni kan beställa eller köpa Bluffen. Ni kan hjälpa till att trotsa det korrupta pack som gärna tystar ner obehagliga sanningar. Jag är inte ute efter att tjäna grovt med stålars för att kunna leva i sus och dus. Jag valde den snåriga och gropiga vägen, för jag vill dö med hyfsat gott samvete. Men det innebär också ett leap of faith. Jag förlitar mig på mina läsare och inte på storförlagens feta marknadsföringsmuskler.

Visa mig och andra att det går, så att vi kan inspirera fler att kliva ut och skapa en riktig independentkultur i bokbranschen!

SVEN LINDQVIST VÅGAR INTE TA FAJTEN

st6_346145aDet var nån gång i somras som jag fick utskicket från Författarförbundet om seminariet ”Litteraturen och makten”, där man bl a skulle ta upp frågan om vad som händer med stridbara författare. Jag ringde upp och erbjöd mig flott att delta i panelen eftersom jag har erfarenheter som räcker och blir över av just detta, att gå mot strömmen. Men se, det gick inte an. Däremot fick jag gärna betala ett belopp runt tusenlappen för att sitta i publiken. Tack, men nej tack. Stridbara författare har inte den ekonomin.

Så fick jag nyligen förklaringen i Sven Lindqvists artikel Författarna vågar inte längre ta fajten. Lindqvist publicerar nämligen hela det anförande han höll på eventet. Naturligtvis utropar denne man inifrån stugvärmen, med fri tillgång till de största kulturarenorna, att han själv tillhört de stridbara. Han drar upp sin meritlista i subversivitet, kryddad med det för 40-talistgubbar obligatoriska skrytet om när han var S:t Göran som vann mot Draken.

Efter sitt tröttsamma egorunkande går Lindqvist över till att hacka på internet, som han kallar en ”global kakafoni”. Det är nätets fel att stridbara författare (dem som gubben själv utsett) inte får sitt rättmätiga utrymme, då dessa försvinner i webbens ”väldiga pratsoffa”.

Lindqvist får välförtjänt bashning av Maria Sveland och Johanna Ögren. Båda betonar internets betydelse, Ögren hävdar att det är där revolutionen sker.

Och de har såklart helt rätt. Men Lindqvist har rätt i sin beskrivning av den stridbara författarens situation:

Obekväma författare har alltid blivit utfrusna och straffade. Ju stridbarare de är, desto värre råkar de ut. /—/Det är egentligen ganska självklart. Inget samhälle vill ha sina grundvalar skakade. Inget samhälle vill ha sina livslögner blottade, sina ömtåliga hemligheter avslöjade. Vad man vill ha är ofarliga provokationer som ”skapar debatt” i lekstugan.

Just det. Precis som Lindqvist själv nu gjort. Skapat debatt i den sandlåda där han själv rör sig helt ostört. De stridbara författarna ifrågasätter nämligen precis det etablissemang som Lindqvist representerar. Och han, liksom hans maktstinna kollegor, vill inte heller ha sina livslögner blottade, sina ömtåliga hemligheter avslöjade. Är inte då det seminarium som mitt förbund anordnat ett diaboliskt hån mot den företeelse som arrangörerna påstod sig vilja belysa?

Tack gode Gud att internet finns. Ty, var hade jag annars kunnat publicera den här texten?

/Eder Strindbare

FRIPLÅT TILL FINRUMMET

kristallkronaI förra posten berättade jag om hur man lyckas komma ut som ännu en mainstreamförfattare och därmed slippa sitt enerverande jobb som journalist på en stor mediefabrik. Men bland flera av dessa nyrika författare gnager ändå ett missnöje: De blir sällan respekterade av kultureliten.

Därför tänkte jag nu reda ut begreppen kring hur man glider in genom kulturkotteriets osynliga väv. Det är nämligen oskrivna och subtila regler som gäller för inträde i denna exklusiva klubb. Påtalar du dessa regler har du redan gjort till skyldig till ett klavertramp. Så, läs istället min guide:

• För det första ska du se till att ha jobb på eller åtminstone vara knuten till något av mediehusens lite ”finare” avdelningar, exempelvis ledarredaktionen eller kultursidorna. Du kan också få godkänt om du är redaktör för en av de utrotningshotade kulturtidskrifterna. Allra bäst kanske ändå Sveriges Radio är, framför allt P1 (P3 kan också med ett nödrop passera). En klar merit har du om du jobbat med teaaater. Men du får absolut inte förekomma i televisionens skvalprogram eller i populärpressen. Inte i det initiala skedet i alla fall.

• Gången är nämligen sådan att du kan gå från högt till lågt, däremot inte från lågt till högt. Vissa undantag görs om du är poet, då kan du ändå inte vara kommersiell. Men generellt går det bra att först vara hyllad av den kulturmaffia du ingår i för att sedan – ibland med hjälp av dessa hyllningar – nå försäljningsframgångar eller stort underhållningsvärde. Inleder du din karriär i underhållningsindustrin och så småningom gör anspråk på att vara ”seriös”, då är risken emellertid stor att du blir utsatt för hånfulla sågningar. Vem tror du att du är? Komma här och vara pretentiös när du sprattlat runt på kändispremiärer eller skrivit manus till en tevesåpa – ånej, hos oss får du ställa dig längst bak i kön.

• Det viktigaste filtret är recensionerna, inte – som när det gäller underhållningslitteratur – ymnigt förekommande intervjuer i folkliga forum. Ställer du upp på intervjuer i boulevardpressen och jingeltelevisionen innan din bok släpps kan du rentav bli ”diskvalificerad” från recensioner. Är du själv litteraturkritiker får du förstås välvilliga anmälningar från dina kolleger. I övrigt är recensionerna rastret genom vilket du blir sedd av kulturetablissemanget. Du ska alltså sikta mot att få överlag goda recensioner. Hur gör man det?

• Naturligtvis bör du skriva bättre än mainstreamförfattarna. De har ju fått rådet att absolut inte anstränga sig med själva prosan, inte krångla till det så att charterresenärerna med förbryllad min lägger ifrån sig boken. Vad är då bra? Tja, rent krasst är ju ”bra” i de här sammanhangen helt enkelt bara det som tillfredsställer kritikernas smak. Men kritikens smak skiftar. Strindbergs prosa ansågs på sin tid vara vulgär och alldeles för skrikig med sina utropstecken och affekterade dialoger. Men det FINNS skillnad mellan att skriva bra och dåligt. Du som vill in i finrummet bör därför förstå vilka kriterier som sorterar pärlorna ur skiten:

a) Förlaget. I vanlig ordning är det av enorm betydelse vilket förlag du ger ut din bok hos. Ett stort och anrikt förlag är det enklaste alternativet, men även mindre och kreddiga fungerar om du vänder dig till de kvalitetsmedvetna. Vilka förlag som är kreddiga tar du lätt reda på genom att läsa recensioner i de ledande dagstidningarna i ett par veckor. De okreddiga förekommer helt enkelt inte på kultursidorna mer än i undantagsfall.

b) Ämnesvalet. En favorit i repris är klassfrågan. Torftiga, proletära miljöer uppskattas som regel av finsmakarna, gärna med ett klassresetema. Det behöver inte bli så knivigt för dig som är svenskfödd; skaka bara hårt i ditt släktträd så dimper snart ett hederligt arbetaräpple ner. Är du inte svenskfödd – ännu bättre. Då kan du skriva en underdogbetraktelse om det nya proletariatet, invandrarna. Brukar tacksamt tas emot, och det med viss rätt.

c) Distansen. Litterära smakdomare och de läsare dessa vänder sig till (kvinnliga akademiker 55+) ogillar närgångenhet. Samtidsskildringar bör du således undvika för att vara på den säkra sidan. Förlägg istället handlingen till förfluten tid, absolut inte färskare än 70-talet. Barndomsskildringar brukar fungera ypperligt och går dessutom utmärkt att kombinera med klassperspektivet. Eller så väljer du ut en historisk gestalt (kanske rentav en fiktiv sådan, från en känd och erkänd roman) vars öde du kan fabulera om. Måste du nödvändigtvis uppehålla dig kring vår egen tid, se då istället till att skapa geografisk distans. Placera berättelsen i en avlägsen och/eller exotisk miljö – kanske en öststat? Ta en titt på de våra Augustprisvinnare, så får du en vink.

d) Prosan. Här gäller det att utöva litterär gestaltning. Det betyder bl a att inte skriva läsaren på näsan. Show, don’t tell. Eller less is more. Till det krävs dessvärre en viss fallenhet, en talang om du så vill. Ett gott råd är att läsa kritikerrosad skönlitteratur, inte för att härma utan för att i alla fall förstå skillnaden mellan, säg, Liza Marklund och Majgull Axelsson. Eller kanske ännu hellre mellan Dan Brown och Chuck Palahniuk. Fast om du nu skulle råka skriva lika häftigt som Palahniuk är det inte helt säkert att detta skulle uppskattas av en svensk kritiker. Håll dig därför till den utstakade smala vägen. Annars kan du hamna mellan två stolar och bli ett missförstått geni.

Och så till sist en disclaimer: Idag släpps även skräpförfattarna in att gästspela i de litterära salongerna eftersom kultureliten förlorat självförtroendet. De vill ju behålla sin högutbildade publik, som numera också har Dan Brown på nattduksbordet. Och de litterärt skolade kulturredaktörerna är säkert trötta på att ständigt bli beskyllda av storsäljarna för att vara snorkiga stofiler.

Den som skriker högst vinner. Kanske är det trots allt därför bättre att vara deckarförfattare med fet plånbok än att vara en finförfattare som nödtorftigt livnär sig på att kritisera skräpförfattarna.

/Unni Anka

STALLTIPS FRÅN STUGVÄRMEN

413_2342Skulle jag ha skrivit dagbok de tre senaste dagarna skulle den inledas med: ”Jävligt”, ”För jävligt”, ”Ännu jävligare”.

Men så träffade jag en sprudlande och vass ståuppare som sa: ”Lägg inte allt på dina axlar!” Hon hade naturligtvis rätt.

Min förläggare hade också rätt när han pekade på ett stycke i min nya bok ”Bluffen” (ute lagom till bokmässan) och sa: ”Men det här kommer inte folk att tolka som kritik. Folk tycker att det är coolt att bara kränga och tjäna grymt med pengar.”

Och jag hörde en annan förläggare krasst förkunna: ”Jag har ett enda uppdrag, och det är att tjäna pengar åt X.” (X=Stor förlagskoncern.) Naturligtvis. Varför hymla? Litteratur är produkter. Författare är småföretagare. Småföretagare med det goda livet i sikte.

Därför vill jag ge ett karriärtips inifrån den bransch som en gång i tiden vinnlade sig om humanistiska värden, om att öppna läsarens ögon, bredda perspektiven, bidra till det konstruktiva samtalet om livets djupare mening, forma visioner om en rättvisare värld osv. En värld som en gång betraktade boken som en garant för demokratin. Låter det högtravande och exotiskt? Det är det också. För den rollen har inte dagens litteratur. Så, glöm de pretentionerna. Istället ska du göra så här:

Skaffa ett jobb inom media, gärna på SVT. Hata det jobbet. Känn dig utnyttjad och ouppskattad av cheferna, känn dig gärna lågavlönad också.

I smyg skriver du en kriminalroman. Det går till enligt följande:

• Förlägg åtminstone delar av handlingen till idylliska och schablonartat nordiska platser med hav, fjäll, skärgård, granskog, älgar, gränder och knubbiga hus.

• Befolka denna miljö med stereotyper som kan fylla sida upp och sida ner med banala samtal om väder och vind medan de dricker kaffe och äter pizza. Det gör det lätt för läsaren att tugga i sig boken på bussen och stranden.

• Brodera ut några av de vanligaste relationsproblemen (du får inspiration av populärpressens rådgivningsspalter), som otrohet, skilsmässor, förälskelse med förhinder, äktenskaplig tristess, arbetsplatsintriger etc.

• Låt det första mordet inträffa tidigt och som ett bombnedslag i den trivsamma atmosfären. Låt också morden upprepa sig och beskriv offrens skador ingående. Fläska på med bestialiskt våld, massor av blod, gärna styckning eller rituell tortyr. Offren ska företrädesvis bestå av unga, vackra flickor.

• Sprid skräck i idyllen och uppehåll dig vid långa dialoger om vem mördaren kan tänkas vara.

• Pudra över lite samhällskritik som yttras av en melankolisk typ och går ut på att allt var enklare och bättre förr.

• Tillsätt några specialkunskaper som du googlat fram eller som du kanske redan har, men var inte alltför verklighetstrogen och kolla inte fakta alltför väl, särskilt inte brottsstatistik. Tänk på Lisbeth Salanders hackertrolleri, det funkade ju.

• Krydda med bibelcitat som får mördaren att verka fanatiskt religiös. Ta ut svängarna och låt huvudpersonen bli mördarens sista planerade offer. Då ska huvudpersonen helst också ha fått alla emot sig och stå ensam och stark.

• Upplösningen är enkel: Du ger mördaren en extremt ovanlig psykiatrisk diagnos, exempelvis multipel personlighetsklyvning. Han/hon är ett wacko som lyckats dölja sin galenskap så väl att det kan vara vem som helst av alla svennebananer i handlingen. Snipp snapp slut, så var sagan slut.

• Skriv som en begåvad tioåring – använd således enkel journalistprosa utan krusiduller, den behärskar du ju dessutom. Beskriv saker och ting rakt upp och ner, undvik gestaltning eller personlig stil, du vill ju bli färdig så fort som möjligt och blir du antagen är det meningen att du ska leverera en bok om året. Då kan du inte slösa tid på konstnärliga uttryck.

• Nu måste du se till att få din spännande thriller utgiven av ett stort förlag. Stort, eftersom de stora håller på att köpa upp hela ekosystemet och äger viktiga distributionskanaler. Men om du jobbar på ett större medieföretag enligt kriterierna ovan är det mycket troligt att det stora förlaget vill ge ut din bok. Då kan de också genast ta med ditt manus till de stora bokmässorna och sälja det till tolv språk. Du är plötsligt tolv miljoner rikare och kan säga upp dig på dagen från ditt slavjobb på det stora medieföretaget. Grattis! Du är nu ännu en medlem i Det Svenska Deckarundret, och blir förmodligen insåld som ”nästa Stieg Larsson”. Missa inte tåget!

Skulle någon yppa en sur kommentar över din författargärning och alla sköna miljoner den inbringat, då svarar du givetvis bara att vederbörande är avundsjuk och missunnsam. Klart man skriver böcker för att tjäna fett med flis. Varför skulle man annars göra det? Fast du kan alltid tillägga att du har ett angeläget budskap och att du vill avslöja allvarliga missförhållanden i samhället.

Min nya bok är en spänningsroman som utspelar sig i bokbranschen. Arbetstiteln var ”En författares död”. Jag hade väldigt kul medan jag skrev den. Det är ju så om man skriver för annat än pengar. Om man vill avslöja allvarliga missförhållanden i samhället.

Lovar att återkomma med mer detaljer.

/Unni Strindberg

ÄR DU LISTAD, LILLE VÄN?

thomas-bodstrom-rymmarenJag gnäller ju då och då över att det är så bökigt att få tag på en bra bok om man har bråttom, vilket man som regel har. På de ställen där vi konsumerar våra förnödenheter finns ett pocketställ med ett strängt begränsat urval på 10 – 15 titlar som redan dominerat marknaden som inbundna utgåvor. Vill du inte läsa dessa trallvänliga ”sidvändare” får du göra dig omaket att gå till en ”riktig” bokhandel, men även där är det mainstreamutbudet som ligger framskyltat.

Tror ni att det är för att Bodström m fl är sådana läsvärda författare som vi ser folk ligga på stränder eller sitta på bussar och tåg med deras senaste pocket? Nej, läsaren har inte haft något större val i stressen på flygplatsen eller supermarket. Dessutom är även fritiden så sönderhackad av stimuli att det faktiskt är svårt att uppbåda den koncentration som krävs för att läsa en riktigt bra och sammansatt roman.

I sommar har jag dragit igenom ett par pissdåliga krimromaner och en kackig sliskfeelgoodbok som jag läste ut mest av förundran över författarens cyniska livsåskådning – eller bottnade den bara i enfald? Efteråt kände jag mig hursomhelst smutsig och ledsen och dessutom full av osunt förakt inför dessa författares stora läsekretsar. En miljard flugor kan ju inte ha fel: skit är gott.

Och så seglade då sommarens ”författargräl” upp i nyhetstorkan. För att min tes ska stämma fogar jag in denna pseudohändelse som en del i resonemanget om nivelleringens slutliga triumf. Tidigare har den här sortens författarkäbbel varit en beef mellan ”högt” och ”lågt” eller mellan ”kvinnlig” och ”manlig” litteratur. Men nu är det alltså ett lågvattenmärke som ger sig på ett annat lågvattenmärke och anmärker på den senares litterära kvalitet.

End of discussion, botten är nådd.

Men, så har vi ju – halleluja – internet! Framtidens rättvisa distributionskanaler där tusen blommor får blomma. Mångfaldens segertåg. Slutet på mainstreamtyrannin. På nätet väljer du själv i det totala utbudet. E-böckerna laddas hem till paddan eller plattan. Mellanhänderna försvinner. Power to the people – och till upphovsmännen.

Det låter ju alldeles underbart. Men vilka upphovsmän handlar det om? Jo, i stort sett de redan etablerade, de vars varumärken gammelbranschen ägnat mycket tid och resurser åt att bygga upp. Klart som fan att nobelpristagare och amerikanska storsäljare tjänar bra på att sälja sina e-boksformat utan mellanhänder. Men då är vi ju kvar i bestsellerismen. Även på nätet dominerar nämligen topplistornas mainstreamsörja. På Amazon, på iTunes, på Adlibris, Bokus, ja, även på The Pirate Bay är det mainstream som syns och som är mest seedat och lättast att få tag i.

I den pågående diskussionen om hur man ska hitta lönsamma nätmodeller för tidningar är det bara att sorgfälligt konstatera att aftonbladet.se är vinnaren. Den största, alltså – åt den som har ska varda givet.

Förra sommaren var det The Summer of Love för piratrörelsen. Nu går vi runt med baksmälla. Jag ser inga tendenser till att mångfalden ska segra och att fler ska få dela på kakan, inte på ett bra tag iaf. Det enda som tyder på en sådan utveckling är de stora spelarnas paranoida våndor och deras ohederliga iver att stifta lagar mot den tillgänglighet av mainstreamkulturen som de själva banat väg för. Jakten på fildelare avslöjar en misstanke om att det kommer att bli just skräpet som de flesta i framtiden inte vill betala för, den kiosklitteratur som förlagsjättarna så ensidigt koncentrerat sig på att översvämma marknaden med. Och då finns det en viss möjlighet att folk väljer att lägga sina pengar på kvalitet.

Man kan också redan idag välja kvalitet. Risken är ju annars att man glömmer hur det känns att läsa en riktigt bra bok.

HJÄLP MIG VARA INDIE!

sperma-230097-404682_99074wLisa Magnusson har redan tagit upp detta med strömlinjeformningen av internetutbudet, och jag har också funderat över detta. Så, nu undrar jag hur vi ska göra här, vi som är indies.

Snälla alla pirater och ni som är för kulturell mångfald – kan ni hjälpa mig med råd om hur min kommande roman ska hitta sina läsare? De stora förlagens dominans blir allt större, och de stora förlagen gillar inte mitt ställningstagande i fildelningsfrågan.

Det låter ju väldigt vackert med nya distributionssätt via nätet, men nu vill jag att vi konkretiserar dessa.

Jag har valt att samarbeta med ett oberoende kvalitetsförlag, jag har varit länge i biznizen och vet a lot om branschen, kanske vet jag alldeles för mycket, bland annat att topplistor är ungefär lika trovärdiga som opinionsundersökningar inför valet. Det mesta är riggat. Men jag har fräckheten att veta mitt värde. Jag har aldrig kompromissat (jag skriver inte som Thomas Bodström), och jag har ändå fått en stor läsekrets.

Men nu finns det snart bara Thomas Bodström-författare ute i handeln och därför vill jag att vi verkligen försöker hitta nya vägar. Ni ska få veta mer om min nya bok, som kommer ut i höst, men innan dess hoppas jag att vi kan slå kloka skallar ihop och gnugga geniknölarna.

Så, hur tycker ni att jag ska göra inför lanseringen?

Ni kan kommentera här eller mejla mig.