GRATTIS, BIG BROTHER!

birgittaFör ett par dagar sedan riggades Big Brother-huset åt ett gäng skribenter av skiftande karaktär, men med en minsta gemensamma nämnare: De skriver om kultur i ordets vida bemärkelse. Så låt mig kalla dem kulturskribenter.

Redan i förväg stod delar av twitteriatet på tå för att antingen ifrågasätta påfundet eller stolt förkunna att de ämnade delta i det. Den mest förutseende kritikern (som avböjt medverkan) var Viktor Barth-Kron. I sin blogg The Viktor Report skrev han att ”resultatet av det här blir att det under våren kommer att publiceras fler teoretiserande kulturessäer i ämnet än notiser på nöjessidorna”.

Och mycket riktigt. Resultatet lät inte vänta på sig. Fyra högprofilerade kulturskribenter, med Aftonbladets orädda kulturchef Åsa Linderborg i spetsen, har nu hunnit utgjuta sig ordrikt över dygnet i Big Brother-huset. Det samlade omdömet är hur snabbt det gick att bli mer eller mindre hjärntvättad till dokusåpeverkligheten, hur dessa självständigt tänkande och kritiskt skolade individer lånade ut sig till dubiösa uppgifter, som att utsätta några av deltagarna för smärtsamma elstötar. Linderborg redovisar ett tappert utbrytningsförsök, där hon uppmanande till protest à la Tahrirtorget. Men hon stannade lydigt kvar i huset.

Och lika lydigt publicerade hon sin betraktelse över erfarenheten. Nu närmar sig kultursidorna alltså det nötta Big Brother-formatet med den ödmjukes inlevelseförmåga och beskriver det i termer av ”socialt experiment”. De har med andra ord uppfunnit hjulet.

Att de gått den reklamfinansierade kanalens och produktionsbolagets ärenden är det bara Elin Grelsson som vidrör i sin artikel på GP Kultur, och då helt flyktigt. Hon skriver om jippot att det är ”ett smart sätt att skapa medial uppmärksamhet kring programmet”. Vilket nu får anses bevisat.

Men vad bevisades mer av kulturkoftornas villiga deltagande i det högkommersiella spektaklet?

De konstaterar hur lätt det är att bryta ner sina ordinära psykiska försvar när man blir isolerad från yttervärlden och fråntagen sina digitala hjälpmedel. De beskriver grupphetsen och rädslan för den auktoritära ledaren (från produktionscrewet), de bekänner hur de gradvis glömmer kamerorna och därmed förlorar distansen. De FÖRSTÅR plötsligt varför realitysåpedeltagare agerar som de gör. Det tog dem inte ens ett dygn att bli utifrånstyrda och anpassade till de nya förutsättningarna. Och av detta drar de slutsatsen att det är sådana vi är. Allihop. Människan är funtad på det sättet, tycks de mena. För när DE inte kan stå emot, då kan väl ingen det.

Men tänk om problemet istället finns hos dem själva. Tänk om de kulturskribenter som deltog redan från början är ängsliga flockvarelser, beroende av ryggdunkar och bekräftelse. Tänk om ingen av dessa kulturskribenter äger ens en gnutta av det civilkurage som de kämpande på Tahrirtorget ägde. Alla kulturjournalister tackade ju inte ja

Kanske är det där vi får söka civilkuraget inom kulturjournalistiken. Bland dem som faktiskt bara säger: fuck, nej tack!

Än har jag inte fått klarhet i om kulturskribenterna även skrivit på avtal med produktionsbolaget, som berättigar till ersättning för deltagandet. I så fall har Big Brother fått in bra med textreklam. Big time.

Under alla omständigheter: Grattis, Big Brother!

Update: Nöjesskribenten Erik Rosén uppger att han inte fått betalt av Big Brother-produktionen. En annan deltagare har nämnt att ersättningen var mckt tillfredsställande.

Update 2: Finns nu ingen som säger sig ha fått betalt. Inget jag tänker gräva vidare i. Dock har jag aldrig råkat ut för att en kommersiell storproduktion inte pröjsar. Men det kanske skulle försvåra publicering.

Update 3: Ersättningen som en deltagare refererat till gällde den från den redaktionella uppdragsgivaren, så är det iaf klarlagt.

16 reaktioner på ”GRATTIS, BIG BROTHER!

  1. Jag läste Åsa Lindeborgs utförliga analys i Aftonbladet och förvånades också över av vilken anledning en så kallad välutbildad kulturskribent går med på att låsa in sig i ett hus enkom för att inse hur idiotiskt denna form av ”Jag vill bli kändis oavsett” är. Personligen såg jag den första premiäromgången, en gång för många år sedan, då en fembarnsmamma vann, men sedan dess tittar jag inte på sådan smörja. Jag har ingen behållning av att se unga/gamla spy, knulla, skita på en toalett, skrika, kyssas, bråka om bagateller eller för den delen umgås som vänner. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på Åsa Lineborgs titel på hennes bok ”Mig äger ingen”, och frågan är väl om det inte var fel titel?

    Jag anser att mitt liv är för kort för att ödslas på i mina ögon urtrista och intetsägande teveprogram.

    By the way: Mycket bra inlägg Unni!

  2. Föreställ er ett BB med bl.a Unni Drougge i sällskap med några andra starka kvinnopersonligheter och att Jan Guillou och GW deltog med några andra gubbar i samma hus. Hur skulle det gå? Av ngn anledning ser jag Guillou framför mig iförd ett kyskt nattlinne med ett hårdsminkat ansikte. Bissart – jag vet. Men vad fan. BTW, läste klar Bluffen för en kort tid sedan. Förutom att den var mkt rolig och tänkvärd så stegrade spänningen en bit in i boken. Och mot slutet läste jag 100 sidor rakt av en natt då spänningen gjorde att jag inte kunde slita mig. Mer än så skriver jag inte då för mkt kan avslöjas för dem som inte läst boken.

  3. Det är inte lätt att ”göra tidning” och hitta nya infallsvinklar, men de senaste veckorna – längre – har Aftonbladet gjort mig besviken. Big Brother-reportage bläddrar jag förbi. Vill man följa med så ser man ju på TV. Inte åker man och provbor BB som seriös skribent!?
    Melin skriver politiska kommentarer om S nästan varje dag. Texten politisk kommentar är så liten att den hade fällts för textreklam om det rört sig om annonser. Jag vill ha tydlig information om att det rör sig om tyckande och mängden måste man ifrågasätta.
    Nu tillkom dessutom en debattartikel som uppmanade till ”revolution” och ett annat inlägg talade om ett skamfilat och förfallet folkhem och beskrev just gamla revolutionära idéer om socialiststaten som ny S-linje. Barn som uppfostras statligt och kvinnor och män som arbetande/festande jämlikar med slopad arvsrätt.
    Ja, Syndsvenska Dagbladet har enligt min mening också förstört sin hemsida genom att göra den app-vänlig, men oläslig från en vanlig dator.

  4. Själv läste jag dom sista kapitlen på sjukan…Fan, jag somnade efter en halv sida, varje gång. Men en snäll syrra väckte mej med en nål och tvingade mej att läsa klart. Klart och klart!!??

Lämna ett svar till Johan Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.