FRIPLÅT TILL FINRUMMET

kristallkronaI förra posten berättade jag om hur man lyckas komma ut som ännu en mainstreamförfattare och därmed slippa sitt enerverande jobb som journalist på en stor mediefabrik. Men bland flera av dessa nyrika författare gnager ändå ett missnöje: De blir sällan respekterade av kultureliten.

Därför tänkte jag nu reda ut begreppen kring hur man glider in genom kulturkotteriets osynliga väv. Det är nämligen oskrivna och subtila regler som gäller för inträde i denna exklusiva klubb. Påtalar du dessa regler har du redan gjort till skyldig till ett klavertramp. Så, läs istället min guide:

• För det första ska du se till att ha jobb på eller åtminstone vara knuten till något av mediehusens lite ”finare” avdelningar, exempelvis ledarredaktionen eller kultursidorna. Du kan också få godkänt om du är redaktör för en av de utrotningshotade kulturtidskrifterna. Allra bäst kanske ändå Sveriges Radio är, framför allt P1 (P3 kan också med ett nödrop passera). En klar merit har du om du jobbat med teaaater. Men du får absolut inte förekomma i televisionens skvalprogram eller i populärpressen. Inte i det initiala skedet i alla fall.

• Gången är nämligen sådan att du kan gå från högt till lågt, däremot inte från lågt till högt. Vissa undantag görs om du är poet, då kan du ändå inte vara kommersiell. Men generellt går det bra att först vara hyllad av den kulturmaffia du ingår i för att sedan – ibland med hjälp av dessa hyllningar – nå försäljningsframgångar eller stort underhållningsvärde. Inleder du din karriär i underhållningsindustrin och så småningom gör anspråk på att vara ”seriös”, då är risken emellertid stor att du blir utsatt för hånfulla sågningar. Vem tror du att du är? Komma här och vara pretentiös när du sprattlat runt på kändispremiärer eller skrivit manus till en tevesåpa – ånej, hos oss får du ställa dig längst bak i kön.

• Det viktigaste filtret är recensionerna, inte – som när det gäller underhållningslitteratur – ymnigt förekommande intervjuer i folkliga forum. Ställer du upp på intervjuer i boulevardpressen och jingeltelevisionen innan din bok släpps kan du rentav bli ”diskvalificerad” från recensioner. Är du själv litteraturkritiker får du förstås välvilliga anmälningar från dina kolleger. I övrigt är recensionerna rastret genom vilket du blir sedd av kulturetablissemanget. Du ska alltså sikta mot att få överlag goda recensioner. Hur gör man det?

• Naturligtvis bör du skriva bättre än mainstreamförfattarna. De har ju fått rådet att absolut inte anstränga sig med själva prosan, inte krångla till det så att charterresenärerna med förbryllad min lägger ifrån sig boken. Vad är då bra? Tja, rent krasst är ju ”bra” i de här sammanhangen helt enkelt bara det som tillfredsställer kritikernas smak. Men kritikens smak skiftar. Strindbergs prosa ansågs på sin tid vara vulgär och alldeles för skrikig med sina utropstecken och affekterade dialoger. Men det FINNS skillnad mellan att skriva bra och dåligt. Du som vill in i finrummet bör därför förstå vilka kriterier som sorterar pärlorna ur skiten:

a) Förlaget. I vanlig ordning är det av enorm betydelse vilket förlag du ger ut din bok hos. Ett stort och anrikt förlag är det enklaste alternativet, men även mindre och kreddiga fungerar om du vänder dig till de kvalitetsmedvetna. Vilka förlag som är kreddiga tar du lätt reda på genom att läsa recensioner i de ledande dagstidningarna i ett par veckor. De okreddiga förekommer helt enkelt inte på kultursidorna mer än i undantagsfall.

b) Ämnesvalet. En favorit i repris är klassfrågan. Torftiga, proletära miljöer uppskattas som regel av finsmakarna, gärna med ett klassresetema. Det behöver inte bli så knivigt för dig som är svenskfödd; skaka bara hårt i ditt släktträd så dimper snart ett hederligt arbetaräpple ner. Är du inte svenskfödd – ännu bättre. Då kan du skriva en underdogbetraktelse om det nya proletariatet, invandrarna. Brukar tacksamt tas emot, och det med viss rätt.

c) Distansen. Litterära smakdomare och de läsare dessa vänder sig till (kvinnliga akademiker 55+) ogillar närgångenhet. Samtidsskildringar bör du således undvika för att vara på den säkra sidan. Förlägg istället handlingen till förfluten tid, absolut inte färskare än 70-talet. Barndomsskildringar brukar fungera ypperligt och går dessutom utmärkt att kombinera med klassperspektivet. Eller så väljer du ut en historisk gestalt (kanske rentav en fiktiv sådan, från en känd och erkänd roman) vars öde du kan fabulera om. Måste du nödvändigtvis uppehålla dig kring vår egen tid, se då istället till att skapa geografisk distans. Placera berättelsen i en avlägsen och/eller exotisk miljö – kanske en öststat? Ta en titt på de våra Augustprisvinnare, så får du en vink.

d) Prosan. Här gäller det att utöva litterär gestaltning. Det betyder bl a att inte skriva läsaren på näsan. Show, don’t tell. Eller less is more. Till det krävs dessvärre en viss fallenhet, en talang om du så vill. Ett gott råd är att läsa kritikerrosad skönlitteratur, inte för att härma utan för att i alla fall förstå skillnaden mellan, säg, Liza Marklund och Majgull Axelsson. Eller kanske ännu hellre mellan Dan Brown och Chuck Palahniuk. Fast om du nu skulle råka skriva lika häftigt som Palahniuk är det inte helt säkert att detta skulle uppskattas av en svensk kritiker. Håll dig därför till den utstakade smala vägen. Annars kan du hamna mellan två stolar och bli ett missförstått geni.

Och så till sist en disclaimer: Idag släpps även skräpförfattarna in att gästspela i de litterära salongerna eftersom kultureliten förlorat självförtroendet. De vill ju behålla sin högutbildade publik, som numera också har Dan Brown på nattduksbordet. Och de litterärt skolade kulturredaktörerna är säkert trötta på att ständigt bli beskyllda av storsäljarna för att vara snorkiga stofiler.

Den som skriker högst vinner. Kanske är det trots allt därför bättre att vara deckarförfattare med fet plånbok än att vara en finförfattare som nödtorftigt livnär sig på att kritisera skräpförfattarna.

/Unni Anka

20 reaktioner på ”FRIPLÅT TILL FINRUMMET

  1. ”Kanske är det trots allt därför bättre att vara deckarförfattare med fet plånbok än att vara en finförfattare som nödtorftigt livnär sig på att kritisera skräpförfattarna.”

    Går det inte att kombinera ?

    John Cassavetes spelade tex i skräpfilmer vilket gav honom inkomster att regisera egna ”kvalitetsfilmer”

    Kan du inte skriva tantsnusk varannan bok och kvalitet varannan ?

    Dessutom måste kritikerna skärpa sig för att hänga med.

  2. Du får inte mycket skrivet om du svälter ihjäl.

    Du kan ju alltid sticka i mellan med Deckare under pseudonym ?

    Sedan när den stora gissningsleken i media sätter igång så driver det upp efterfrånan något alldeles väldsamt.

    Kalla dig Birger Brahe eller något liknande, Keppler är ju redan taget.

    Ta personer i branchen (och från andra sammanhang) du inte tycker om och framhäv deras dåliga sidor men namngiv dem inte utan låt det bara förstås vilka de är.

    En idé är att skriva om en Müsslimördare som kväver sina offer med Corn Flakes och andra sädesprodukter för frukostbruk, en sk. ”Cereal Killer”.

    Eller gör som Kinky Friedman skriv om dig själv i huvudrollen och använd dina vänner som bipersoner.

    1. Du är lite naiv, Frank. Och det är inte konstigt – du känner ju inte branschen jag skriver om. Inte heller verkar du ha förstått vad det innebär att ta sitt författarskap på allvar.

  3. Vad är det som är viktigt? Att tjäna pengar kan väl inte vara något du räknar med eftersom kulturen ska vara fri att sprida. Yrket författare har du upprepade gånger skrivit att du inte är/ finns inte. Så vad är det du kritiserar? Det fria ordet? Vad är det vi ska ta på allvar? Man kan inte i samma andetag söka upphöja något man tillskrivit obetydlighet.

    1. vad i helvete yrar du om, mulan? har jag sagt att jag inte är författare? jag kan tala om för dig att jag är den mest brinnande författaren vi har i det här landet. den modigaste också. läs på innan du uttalar dig om den fria spridningen. den har varit till stor gagn för mig, och flera forskningsresultat har också visat att fri kulturspridning gynnar kulturen. jag är inte på humör för dumheter om du ursäktar.

  4. Frank, På ett eller annat sätt måste man försörja sig. Men sedan skriver man det som måste skrivas för att något inne i en säger att just det måste skrivas! Därför att det måste berättas, förklaras, gestaltas. Det gäller både mig som hittills ”bara” gett ut fackprosa, och de som skriver den skönlitteratur som gör skillnad och ändrar människors sätt att se på sig själva, varandra, samhället …

  5. Bra! Bra att du uppenbarligen ändrat dig och anser att vara författare är ett yrke.Ett viktigt sådant, inte nått man bara
    ” håller på med”.
    Statistik:Ett exempel, GLF´s statistik över single försäljning
    2007, -8.2%
    2008, -7.1%
    2009, – 53.8%
    IFPI Svenska gruppen/GLF
    Rätt nedslående……om man som konstnär ( i detta fallet musiker) vill leva på sitt yrke.
    Men självklart, kan de nya digitala affärsmodellerna generera lön som går att leva på i framtiden så tjohej och hopp.

  6. Unni: Jag är nog ganska naiv, men jag menade inget illa. Tänkte att det skulle kunna finnas möjlighet att leva drägligt och ändå få ut det man vill och känner att man måste.

    Henrik: Varför kan man inte skriva både och, det blir väl inte bättre om man har andra jobb som tröttar ut en och sedan skriver på nätterna.Jag har aldrig uppmanat att INTE skriva det som måste komma ut. Man behöver inte skriva det värsta skräpet, som Läckberg, Marklund etc.

    1. Förlåt Frank, om jag verkade kärv. Men ärligt talat tror jag att det är svårt för en seriös författare att skriva chic lit eller krim lit med självrespekten i behåll. Då är det nog bättre att hålla skrivarkurser eller ta journalistiska uppdrag. Annars är jag rädd att man komprometterar skapandets kärna.

  7. Frank: Mitt sätt att överleva är inte att dela ut tidningar, utan att skriva sådant folk är beredda att betala mig för att jag skriver. Men av någon anledning har de som sitter på pengar för att beställa populärvetenskapliga texter bara undantagsvis samma uppfattning som jag och de läsare jag träffar om vad som är riktigt viktigt att skriva och förmedla. Men skrivet måste det i alla fall bli!

  8. Som väl tilltvålad såpa så undrar jag om det bästa sättet att ta sig in i finsalongerna och verkligen ha dem för sig själv en stund är att städa dem. Du behöver inte ens spela svårfångad trasa, eller gå sängvägen som ett gammalt lakan. Det räcker väl egentligen med att visa upp sig på arbetsförmedligen med högskole eller universitetsbetyg och sedan är städjobbet klart.

    Den som verkligen äger finrummet är väl den som gör rent, för kultureliten har väl bara lyckats skita ned dem? Med hink och spade har många börjat och det gått bra. Hink och trasa är inte långt efter så länge man vet hur man hanterar såpan.

  9. Hej Unni, ett genomlysande och bra inlägg, men det fattades en insida som inte många sett, förlagsbranschens. Den har jag sett många olika delar av. Ja, jag ger ut mina böcker (och andras) själv och innan jag hör eller ser någon skriva: Det är bara för att ingen ville ge ut dina böcker, vill jag påpeka att detta är en grov missuppfattning!
    Här är de rätta svaren till varför jag startade förlaget.
    A: För att jag blev förbannad på ett förlag som gav ut min bok, men som borde ha kallat sig tryckeri.

    B: För att jag är dum/modig nog att kasta mig in i branscher som jag inte har det minsta hum om.

    C: För att jag nu efter drygt fyra år inser att det är jävligt bekvämt att få bestämma allt själv. Dock inte själv göra allt arbete som krävs för att ett manus ska bli till bok och därefter hamna på bokhandlarens disk eller på nätet.

    Jag är ”deckarförfattare” hahahaha, men långt från rik på pengar. Däremot blir jag rik i min själ efter varje bok som lämnar förlaget och läses av människor. Jag skulle ljuga, vilket jag inte gör, om jag sa att jag inte vill bli ekonomiskt oberoende på mitt författarskap. Medias förvrängda bild på ”deckarförfattarnas” rikedomar lockar många att kliva upp den rangliga stegen upp mot stjärnorna. Jag skriver för att det håller mina demoner på avstånd. Låter säkert lika banalt, som många tycker att deckare är. För mig har och är deckare den bästa genren. Men alla deckarförfattare faller mig inte i smaken och det gör inte alla pizzor heller.

    Ha de gott Unni!
    Ramona

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.