FANTASIASIS

Skulle jag få för mig att bli lika fräck som en hel karl, då skulle jag ringa upp Jakob Setterberg (har just kollat hela Grotescoserien) och säga: "Tjena, det är jag som är XX – författaren, du vet, ja, jag har ju hållit på ett tag, sålt massor och så, så nu får jag göra vad jag vill, och vad jag pysslar med just nu är ett långfilmsmanus, film är ju bättre än böcker yada yada, och jag vill att du gör huvudrollen, den är tänkt för dig, bara dig – kan vi inte ses och snacka igenom det här? Kanske en bira after work – vad säger du?"

Sen skulle jag försöka smickra brallorna av honom vilket inte skulle vara så svårt eftersom han faktiskt är helt jävla grym. Och efteråt skulle jag tänka: "Yes! Jag fick komma innanför kallingkanten på landets hetaste skådis – I had him!"

Nu har jag ju inte så höga tankar om mig själv att jag skulle vara i stånd till ett dylikt tilltag, jag är inte ens nåt vidare på att överdriva min blygsamma status. Dessutom är manliga skådisar ett illrött no-no. Det vet vi ju, hur de bär sig åt i det civila.

Återstår att sitta med hakan i hand och konstatera med tungan rätt i mun att Jakob Setterberg is so hot right now. Och utmärkt som fantasifoster i nästa sexscen jag ska skriva. Snart.

3 reaktioner på ”FANTASIASIS

  1. Min bästa vän skickade ´"Boven i mitt drama.." till mig häromveckan. Har sträckläst den över julen och känner igen alldeles för mycket. Och det är detaljerna (är det så förutsägbart, är vi alla precis likadana?) som gör mig riktigt skakad – stöket i hallen, ordningen i vissa utvalda delar av bostaden, förmågan att uppslukas av barnsliga datoraktiviteter, det totala ointresset av att hjälpa till med vardagsbestyren, att kasta i sig maten och skynda vidare utan att familjen hinner samlas, manierna, att "om bara jag ändrar mig/förstår honom bättre/anstränger mig lite mer" så kommer det att bli bra, de förstörda semestrarna som urartar i gräl, min känsla av att hela tiden vara gnällig, perioderna av förbättring efter en urladdning, tron på att det ska ordna sig, att det är jag som är psykiskt störd, hur fin och mjuk han är och hur fantastisk han är som trots allt står ut med mitt tjafsande, hur värdelös jag känner mig som bara är arg hela tiden, hur dörren efter sju månaders separation och en fantastisk psykolog ändå INTE GÅR ATT STÄNGA. Hur svårt (omöjligt?) är det att komma vidare?!?

  2. Och nu ser jag att jag inte ens nämnt våldet. Psykologen har "skällt" på mig i sju månader för att jag bagatelliserar det. Och det verkar ju onekligen som att han har rätt…

    Tack Unni för ditt inlägg!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.