EN FÖRFATTARES DÖD

unni_mur_alt1Jag hade hoppats att jag inte skulle behöva skriva om det här, men nu ser jag mig nödd och tvungen. Min nya bok Bluffen är nämligen tystad och kraftigt motarbetad av våra största maktcentra. Nej, jag är inte paranoid eller inbilsk. Jag har funnits i branschen tillräckligt länge och känner tillräckligt många människor i den för att få det hela kvittrat i mitt öra.

1

Det är ju väldigt tjusigt med tryck- och yttrandefrihet, fint att läsa behjärtansvärda texter i de stora drakarna om maktövergrepp, korruption och haltande demokrati. Angeläget att få ta del av Wikileaks dokument över nedtystade missförhållanden. Viktigt att analysera Mellanösternkonflikten.

Det som är långt borta.

Det går också bra att ge fanatiska medelmåttor som Marcus Birro ett obegränsat medieutrymme. Självcentrerade histrioniker med huvudet i arslet kan aldrig kläcka ur sig obekväma sanningar eftersom de har fullt sjå med att vårda den ömtåliga myten om sig själva. Och så kan man ägna spaltkilometer åt Sverigedemokraterna. Stolt sträcka upp näven och förkunna att man är mot rasism.

Media framhåller gärna att de ägnar sig åt självkritik. Thomas Mattsson har till och med skapat en väl synlig spalt där han rättar till felaktigheter i tidningen. Men vad går i övrigt mediernas självkritik ut på? Är det när kvällstidningarnas chefredaktörer får tuppfäktas om lämpligheten gällande vissa namnpubliceringar eller rubrikskapande kring ej bekräftade men spektakulära missgärningar, exempelvis Sven-Otto Littorins eventuella sexköp? Är detta den enda mediekritik som står oss till buds?

När Gömdaskandalen rullades upp blev raseriet i bloggosfären så stort att riksmedia inte längre kunde avstå från att ta upp frågan. Men det var en tråd i härvan som klipptes av och som fick ligga kvar och fräsa bland bloggarna. Det var den kanske mest intressanta och den handlade om de mäktigaste mediernas utbredda vänskapskorruption. Den självkritiken ägnar sig inte våra medier åt, att kartlägga vilka som äter ur samma köttgryta, vem som sitter i knät på vem. Vilka mediechefer som firar semester ihop och umgås ymnigt på fritiden.

Inte heller redovisas de pengaströmmar som forsar mellan bokförlag och media, avtalen som görs upp, de till mutor gränsande rabattvillkor som sluts i olika led, eller de lojalitetsband som knyts mellan starka medieprofiler och det profithungriga bokförlaget, där medieprofilerna får sina böcker utgivna till monstruösa marknadsföringsåtgärder.

Ponera att den folkkäre tevekändisen X ger ut en bok på förlaget Y som ger tidningen Z feta erbjudanden om att till sin bilaga distribuera gratis ljudböcker eller pocketutgåvor. Dessutom umgås X privat med både Z:s chefredaktör och med förlagschefen på Y. Tror ni då att X eller tidningen Y skulle vilja befatta sig med en person som ifrågasätter dessa ekonomiska och vänskapspräglade samband?

Nej, eller hur?

Bluffen är en rolig bok, lätt att läsa, men det gör den bara ännu farligare. En rolig och lättläst spänningsroman som avslöjar makt och korruption i bok- och mediebranschen skulle ju kunna nå ut också. Klart att den måste stoppas till varje pris av dem som blir avklädda. I det här lilla landet har vissa medieprofiler fått mer makt än ministrar, mer makt än chefredaktörer på stora mediehus. Jag valde att låna in Jan Guillou och Leif GW Persson som romankaraktärer för att illustrera denna makt. Och nu sitter alltså chefer för våra riksmedier och blockerar allt inkommande material om min bok för att rikstjurarna, deras egentliga överhuvuden, vill ha det så. De lyfter helt sonika ut artiklar om Bluffen. Inte ens en recension har boken fått i stockholmspressen. Tänk att vara så ägd. (Disclaimer: En alert läsare upplyste om att AB hade en recension. Dock står den inte att finna på webben av någon anledning. Thente vek en hel kolumn i DN innan boken kom ut, fast det var ju ingen recension, dock är jag mer än nöjd med DN:s insats, det behöver jag nog poängtera. Främst vänder jag mig mot krypandet och rövslickandet i den svenska medieeliten.)

Naturligtvis skulle Guillous och GW:s undersåtar protestera om de läste detta. De skulle skylla på allt möjligt. Platsbrist, nyhetsvärdering, tillfälligheter. Men nu har jag ju mina källor. Dessutom skulle nog Thomas Mattsson hänvisa till att Expressen minsann inte drog sig för att trampa Guillou på tårna när de publicerade KGB-skandalen, vilket Guillou såklart rasat över, eftersom hans kungakrona tillfälligt hamnade på sniskan av avslöjandet.

Men mediernas uppgift att granska makten måste väl gå ut på mer än att sätta dit makthavare för att de betalat en Toblerone ur fel portmonnä, köpt en bostadsrätt, fått en Louis Vuitton-handväska i present, skattefifflat eller eventuellt gått till prostituerade. Även om den sortens avslöjanden också kan ha sin relevans behöver ju maktens själva mekanismer granskas. Med det avser jag sättet som makten, framförallt mediemakten, utövas på; hur den missbrukas, hur den vidmakthålls, hur dess kritiker förtigs och hur dess tronföljare utses – denna maktgranskning äger inte rum överhuvudtaget.

Jag tror att allmänheten skulle vara oerhört intresserad av att få veta vilka kotterier och kamaraderier som finns inom medierna och hur spelet bakom kulisserna egentligen ser ut. Det är det min huvudperson Berit Hård upptäcker i förbifarten medan hon försöker undvika att själv bli korrumperad. Men den typen av maktgranskning undviker media, för då skulle ju folk kunna bli upplysta på allvar om hur den tredje statsmakten på sikt undergräver demokratin. Då är det bättre att slänga ut ett köttben då och då om svarta barnflickor eller en och annan muthärva.

Ignorance is bliss, särskilt för makthavarna.

2

Nu kanske någon tror att detta är ett pity party à la Birro eller Ranelid om att jag inte fått tillräckligt med media kring min senaste roman och att jag bara vill tjäna pengar. Så är det inte. Vad jag gör just nu är att slåss för min och för mitt författarskaps överlevnad. Ni anar inte hur mycket mer jag hade kunnat berätta om räv- och rackarspelen i själva bokbiznizen. Men det tar jag kanske en annan gång. Jag ser hur som helst inget egenvärde i att flamsa runt i diverse mediejippon, oftare tackar jag nej än ja. I tingeltangel-sammanhang är jag nämligen välkommen, där är jag ju inte farlig. Men media har alltid skrämt mig. Ofta infinner sig ett diffust och kvarsittande obehag av att närvara i spalterna eller i rutan. Förutom när jag får chansen att meddela mig med mina läsare om något jag skrivit. Skriva är allt jag ber om. Nu hotas den gärningen, och därmed är även jag själv hotad.

Medan jag skrev Bluffen fick jag idel ryggdunkar från människor som fick reda på vad boken handlade om. Människor i branschen. De ville gärna förse mig med smaskigt skvaller om de nämnda personerna (skvaller som jag inte har använt mig av). De jublade över mitt mod.

De hyllar mitt mod även nu. Jag är ute mycket, träffar massor av folk. ”Tänk, att du vågar utmana de där gubbarna!” Paradoxalt nog är det just denna inställning som kräver att jag är modig. Det är ju rädslan att opponera sig som ger makthavarna deras makt. Men jag är faktiskt ganska less på att höra det nu. Att jag är modig. Om det nu är en så viktig egenskap – se till att förvärva den då! Istället för att bänka er på första parkett för att se på medan jag förblöder.

”Du är så stark”, får jag jämt höra. ”Du är så stark, du reser dig alltid.” Nu börjar jag faktiskt undra varför jag ska det. Är det för att ge en ny föreställning där jag ska slåss från den dödsdömdes position?

Det är inget fel på mitt självförtroende som författare. Frågan är om det finns plats i den här dypölen för en författare som jag. Och nu håller det scenario som utspelas i Bluffen på att iscensättas i realtid. Läser ni boken får ni reda på vad. Arbetstiteln var En författares död. Enligt medielogikens prioriteringar är en kvinna för övrigt alltid mer värd som lik än som levande.

Jag hade också tänkt kalla boken Alla älskar en död författare.

Nu heter den som bekant Bluffen. Det är bättre. Och apropå det. Det var jag som bröt mig in i Jannes vinkällare, denna viktiga nyhet som hamnade på löpet och gav Janne chansen att än en gång få gråta ut i teve. Men de där svindyra vinerna smakade bara blask. En riktig vinkännare går efter smaken och inte prislappen. Och medaljerna som Janne köpt på en tobaksaffär i Finland var ju fejk, så de slängde jag i grovsoprummet. Det jag kastar där brukar alltid komma till användning. Kanske går någon uteliggare runt med dem nu.

54 reaktioner på ”EN FÖRFATTARES DÖD

  1. Underbart!! 🙂 Började läsa idag- spännande spännande! Gillar att Berit har fettvolanger och auberginetuttar i början- ungefär som jag hahha 🙂

  2. Hej Unni,

    jag har alltid varit lite tveksam till dig. Mest beroende på bilden där du blåser ut rök. Jag slutade röka för några år sedan och vet att det inte finns något värde i rökandet. Vill man se upprorisk ut går det att ordna på många andra sätt.

    Jag har haft lite kontakt med pressfolk i Göteborg för många år sedan. Att höra redigerare uttala sig som om de hade verklig makt var inte ovanligt. men , man kan aldrig dra alla över en kam.

    Jag ska stjäla en bit av din artikel och länka hit. Alla mina mellan 20 och 30 dagliga besökare ska få chansen att läsa den.

    Om du har rätt? Vet inte men jag håller det för mycket sannolikt. Varför skulle bestsellerlistan annars till stor del bestå av mediokra böcker av tidigare journalister?

    <a href=”www.forfattarlyan.se”

    Men ge mig en timma. Jag har ännu inte blivit kompis med JCE-editorn.

  3. Jag tolkar bilden på dig Unni som att dina ord står för värme kontra den hårda välden utanför. Du står utomhus och blåser varm utandningsluft i kylan. Skulle aldrig tänka mig att det är cigarettrök 😉

    Viktig artikel, Unni. Men var försiktig så du inte hamnar i samma samma självömkan som Birro. Det får lätt motsatt effekt. Det klär en man men inte en kvinna. Vuxna gör inte så 😉 Skulle vara kul om du hör av dig, Sonja

  4. Upprörande Unni.
    Jag har kopierat ditt inlägg och lagt det i sin helhet både i min vanliga blogg och i min bokblogg. Hoppas att många läser och att några agerar.
    Det är precis som du skriver, detta som uppdagades i samband med Gömdaskandalen. I ett så genomruttet medialandskap kan ingen ärlig och rättfram författare och journalist verka. Tillåter vi detta finns ingen framtid för Sverige. Det är fruktansvärt.
    Vi är många som stöder dig Unni!
    Du har gjort rätt.
    Jag beställer din bok.

    1. Tack, Monica! Vi lärde oss mycket av Gömdaaffären. Saker man hade mått bättre av att inte känna till, kanske. 🙁

  5. Bra skrivet Unni.

    Får hoppas på sans och balans och att insikt och social media kan visa på skillnad på verklighetstolkning. Man inte enbart lyfter en shimär bild utan man låter alla få möjlighet att visa sin förmåga och lämplighet.

    Rakt upp och ner.

    Leroy

  6. Ville bara tala om att jag har kopierat detta inlägg och lagt ut det i min blogg (tillsammans med en uppmaning till mina läsare om att köpa din bok).
    Det här är en viktig och skrämmande text, som förtjänar all spridning.

  7. Hej Unni. Mycket intressant och bra att du skrivit boken, ser framemot att läsa den. Jag gillar inte heller maktstrukturen i förlagsbranschen, de äger alldeles för mycket makt ihop med nämnda parter i olika sammanhang. Man kan anar vad som finns under ytan, men de lyckas dölja branschens värsta avarter antar jag.

    Lustigt och mycket lämpligt att du anv GW och Janne som romanfigurer, jag har gjort likadant – (fiktiva versioner av samma art så att säga. Ytterst tacksamt att driva gäck med. Skriver på en bok som heter: Bakom lyckta dårar. I mitt fall ger jag mig på riskkapitalbolagens framfart inom vården. Ingen vacker syn på sina håll.

    Jag är projektledare ihop med Jens Stenman för en bok som heter VILDSINT som getts ut via eget förlag. Vi lyckades få med fyra namnkunniga författare. Christoffer Carlsson -Fallet Vincent Franke. Ola Laritzson – GI-kost-expert och författare. Alias David Larsson Daniel Luthman) som gett ut försäljningsframgången Jag är WANTED. Och så Sara Lövestam. Boken UDDA – PIRAT.

    För att göra PR för boken körde jag igång en blogg, som allt som oftast toppar Passagen.se med uppåt 4-5000 besök per dygn. Kanske inte imorgon då mitt Internet legat nere då TELE2 tabbat sig. Jag vill iaf gärna lobba din nya bok på bloggen om du inte misstycker.

    Att Bluffen inte ens blivit recenserad ännu är väl högintressant i sig. Jag gillar en bra story, och jag gillar att experimentera. Vore intressant om man kunde få igång lite Viral-PR-effekt. Det värsta som kan hända är om din bok börjar sälja bra. Jag tror att man kan via nätverk utmana både drakar, och kartellbildningar inom förlags-TV-tidiningsbranschen. Din text med dess budskap är riktigt bra, och lär få igång en debatt, och jag gillar att hitta nya grepp för att sälja böcker.

    Och att sälja en bok som retar gallfeber på nämnda parter skulle jag anse vara ett sant nöje? Jag är en person som vill att den enskilda författaren ska ta makten tillsammans över branschen. Utgivning, prissättning, marknadsföring, litterära genrer mm. Låta läsarna bestämma.

    Förresten så träffade jag dig flyktigt på Reisen, oktober 2007 då det var galapremiär för Mikael Håfströms film 1408. Du satt strax bakom mig på bion vill jag minnas. Han är numera gift med min kusin Kelly Dennis (Håfström) och de bor i Richmond. Kelly är från England liksom jag själv från början. Hon var regiassistent åt Micke när han spelade in Derailed med Jennifer Aniston, och är numera producent.

    Jag tillbringade en del av kvällen med att prata med författaren Hans Gunnarsson och hans fru Lotta Raben. Hans skrev manuset till Ondskan ihop med Micke, och han berättade en hel del anekdoter om just JG, inte minst historien om den missade Oscarsgalan. Janne gjorde ännu ett PR-klipp stackaren. och Hans Lönnerheden som var producent för Arn, Ondskan mfl, hade en del att berätta som inte heller gör sig så angenämt att skriva offentligt.

    Som sagt, jag slår gärna ett slag för din bok på VILDSINT-bloggen. Vi är en seriös novellblogg, men värvar gärna med andra inslag, som krönikor, artiklar, och driver gärna lite med oss själv då och då.

    VILDSINT: Tema rysare och skräck – heter bloggen för stunden. Och VILDSINT blogg i något beskedligare fall.

    Vi ska skapa en ny novellsamling VILDSINT 2 inom kort. Jag bjuder härmed in dig att medverka som gästförfattare vid intresse. (Vem som helst blir inte tillfrågade= t.ex – definitivt inga drakar.
    Mina kontaktuppgifter hittar du på VILDSINTS FB-sida

    http://www.facebook.com/profile.php?id=537837157

    Ha det gott, och tack för mycket intressant läsning.

    Bästa hälsn R.W

  8. Du slår huvudet på spiken för ofta. Det är därför de tystar dig. Du är skitbra och borde synas oftare i debatter. Tycker du gör skarpa analyser av båd det ena och det andra.

    Gillar din bild för övrigt – för mig symboliserar den ett slags trots som är härligt, ungefär ”NEJ, jag vägrar inrätta mig i det kliniska samhället.

    Fan, finns väl värre grejer, folk som super varje helg t.ex men alkoholen är ju som bekant en helig ko. Så länge man inte förpestar luften för andra får man blåsa rök hur mycket man vill, men snart är det väl rökförbud utomhus också! Jisses!

  9. Träffade en amerikansk turist utanför kulturhuset som sa att det ska bli rökförbud i Central park !!?? ( Han gamade en cigg av mig)Can it be tru? Verkar ju inte klokt…Vilken dubbelmoral det är kring detta med cigaretter! Förjud tillverkning och försäljning då!

    Kuligast är när man möter en ickerökare som viftar och gör grimaser när man röker t.ex vid en busshållsplats – de står mitt bland avgaserna (ibland bor de där också) och ojar sig över lite cigarettrök. Människan är en lustig varelse!

    Nä, det behövs en revolution för ett mer avslappnat samhälle, istället får vi förbud efter förbud.

    Men för att återgå till det egentliga ämnet: tycker inte att du självömkar Unni. Tror din bild är sann!

    Tragiskt är det att sådana som man en gång tyckte kom med sanningar och kritiserade nu har blivit en del av de som bör kritiseras.

    Makt och pengar korrumperar!

  10. Funderar högt: gammelmedierna har skurit ner på kulturbilagor
    och tar bort personal= mindre kultur i pressen. ( läs DN)
    Samtidigt vill man vara ”tuff och modern” och börjar med bloggar.
    Vi lever i ett gränsland där pappersrecensioner är på väg bort
    Samtidigt behöver konstnärerna dessa för att bli ” legitima”.
    En svår paradox . Men min undran är , vill du vara den fria röst som utmanar så sök
    Inte deras bekräftelse. Skit i dom. Du har valt sida. Har läst allt av dig utom Bluffen i bokform. själv är jag omodern och vill ha mer kultur i papperspressen, mer recensioner, mer av olika samt det som gör att jag ogillas på denna blogg: upphovsrättskydd)

  11. Trist att höra att det inte bara är jag som aspirerande författare som har problem att göra sig synlig. Hur ska jag i mitt lilla skogsbryn lyckas när författare som du blir tystad?

    Jag harvar på med min roman och har nu lyckats få kontrakt på ett mindre förlag gällande en typ av inskpirationsbok. Alltid en början …

    Har kopierat lite från ditt inlägg till min skrivarblogg.

    Lycka till med Bluffen!

  12. Drogge: Vilket existensberättigande har du?
    Själv så älskar jag Marcus Birro. Det är en man med känslor och stora insikter som han är bra på att förmedla i sina texter. Skillnad på författare och ”författare”.

  13. Hej unni senn jag nu läst din artikel vill jag säga förlåt,
    har mest sett inläggen på facebook & fått för mig att du
    blivit ”finfolk” sorry!
    Att sånna somm har svaga argument för sina åsikter och gör
    allt för att slippa kritik & behöva argumentera för dom -dom finns
    överallt,små chefer med rövslickare som påstår att allt är bra för ingen
    har klagat,med arbetslöshet som vapen bla,
    inkompetens döljs med nickedockor,
    fortsätt att vara ”besvärlig”det är det enda sättet att leva på.
    jari.

  14. Sune E. Olsson har rätt. Du ger en bild av dig själv som ett offer för tobaksindustrin. Du borde vara för smart för det.

    Jag ska läsa din bok. Jag tycker att det har varit svårt att undvika att få reda på att du har skrivit en ny bok och vad den handlar om. Du har helt klart fått mer uppmärkssamhet för din bok än många andra duktiga författare får.

    Återstår väl bara att du deltar i På spåret och Let’s dance också.

    1. Tack för alla era synpunkter, stöd och mothugg. Min rökning tänker jag dock inte ta upp, det är off topic. Det var kanske dumt att använda Birro som exempel, vad jag ville säga med det är att medieklimatet är sådant att det som lyfts fram är ofarligt och tandlöst. Det är inte Birros fel att han får svälla ut, problemet ligger hos sättet mediemakthavarna filtrerar innehållet. Det är väldigt lågt i tak just nu. Journalister är i regel rädda att kritisera medierna och dess potentater, helt enkelt för att de vet vad som händer med den som gör sig obekväm. De hamnar i kylan. Jag har försökt vara ärlig och lägga korten på bordet, för jag anser att jag inget har att förlora på det. Många människor står på min sida, både folk i branschen och utanför. Men om man väljer att visa de maktlösas perspektiv blir en av konsekvenserna att stödet inte syns så tydligt eftersom de maktlösa inte får göra sina röster hörda i de stora megafonerna. Det är priset jag betalar för att inte slicka uppåt, mina vänner.

  15. Det är ju du som tagit upp rökningen genom att blåsa den mot oss.

    Men om du tycker att det är off topic så tänker jag inte ta dig på det minsta allvar och inte läsa dina böcker mer heller.

    Tack och hejdå!

    1. Nej, Eric, om du är så trångsynt att du avstår från att läsa böcker skrivna av en som röker, då är det nog många du måste bojkotta med tanke på hur de lever. Jag är stolt över mina intelligenta läsare. Det är dem jag vänder mig till.

  16. Jag håller med Unni, förutom att det inte finns några som är maktlösa. Inte om de är drivna skrivare i alla fall i ett samhälle som vårt där ord och siffror är gudars verktyg.

    Egentligen handlar det om att yttrandefriheten inte är så fri som de självgoda vill mena. Dessutom handlar det om vilken megafon som är bäst att få ut ordet genom. är det så enkelt så skapar vi våra egna megafoner. Det är inte längre endast de med mycket kapital som har möjlighet till megafoner. Glöm inte vilka som ska lyssna. Då är inte the Big megaphone eftersträvansvärt. Den stooooora enda riktiga. Vem vill föra ut sitt budskap i kyrkan? Där sitter ju kungen och drottningen och lyssnar. Nej, gör som SD, gå ut och snacka på gator och torg. Man väljer sitt lyssnarperspektiv. I de övre skikten är det redan trångt. Men först måste man tydligt veta vad man strider för. När det är tydligt så blir ofta responsen tydlig. Det svider naturligtvis från vissa håll. Men visst, det är skönt att känna att man gjort en erövring ;)Vem vill ha ja-sägare?

  17. Hej. Jag har lagt upp hela din artikel på VILDSINT bloggen och länkat hit. Bloggen ligger bara 30:e just nu, då jag var ute och svirade lite igår istället för att publicera spännande noveller på bloggen vid midnatt. Igår slutade vi 3:a med över 5000 besök vid midnatt.

    Här är länken. Titta gärna in, och läsa gärna ”Världens bästa LIZA” En novell jag skrev i Januari 2010 med samma slags slags probelmatik som du tar upp som inspirationsskälla. Även i den är JG ”novellfigur” Liza Markör spelar med som bifugur också =) Kul om du läser vid tillfälle, jag la upp i samma artikel. Bara att klicka på omslaget.

    När jag hunnit läsa din bok, så skriver jag gärna om min läsupplevelse, och lobbar boken i bloggen.

    Ha en bra dag.
    Bästa hälsn Raffe.

    http://blogg.passagen.se/vildsintthebook/entry/l%C3%A4s_g%C3%A4rna_och_tyck_till

  18. Jag tycker media har blivit så tandlös.

    Media tar de ”folkkära” kändisarna (de som syns mest frekvent) under vingarna… och de som av media getts mest status sitter allra längst in och får givetvis mest skydd mot ”väder och vind”.

    Därefter finns det en sittpinne med en slags hierarki hela vägen ut till vingspetsen, dvs den plats som ger minst lä och skydd. De med sämst skydd riskerar att ”trilla av pinn” medan de mest ”nursade” guldtupparna i värsta fall bara blir lite ruggslitna, men sitter dock kvar i den närande tryggheten.

    Media verkar tro att man kan tiga ihjäl vissa frågor och händelser…

    Men att tro att tystnaden är ett sätt att förtränga faktum är rent dumdristigt, upplysande ord ej godkända av ”makteliten” sprids nämligen bäst med tystnaden som dimridå. Efter en tid har sedan upplysningen omärkt smugit sig in i alla hem… så har det varit i årundraden.

    Jag ger under tystnad bort Bluffen i julklapp. 😉

    Ur askan reser sig fågel Fenix. Hatten av för dig Unni.

  19. Unni: Är blogg-inlägget en litterär utvidgning av romanen? Texten rymmer så mycket. Den är en reklamtext, debattartikeln, nyhets-tips, litterarär fejd.

  20. Romanen recenserades i aftonbladet 2 oktober. Gunder Andersson skriver bland annat följande:”Stilistiskt är Unni Drougge (författaren, inte romangestalten) en streetsmart böna som gärna fläskar på med grovt språk och ohemula tasksparkar åt olika håll. Det är faktiskt roligt att läsa henne, hennes drastiska humor är en bristvara i det normalsvenska deckarträsket.”
    Även Dagens Nyheters Jonas Thente skrev positivt om boken i mitten av september och framförde en teori om varför den sortens kritik som Unni för fram inte tas på samma allvar som t.ex Maja Lundgren.
    Så nog har stockholmspressen skrivit om boken.

    1. MJ; var finns recensionen av Gunder Andersson? Varken jag eller förlaget har fått upp den, har du länken, för isf måste jag absolut göra en disclaimer ang det. Men Thente var ju ingen recension, det var en krönika.

  21. Recensionen fanns i pappersupplagan. Har tyvärr ingen länk. Du får vända dig till webansvarig på aftonbladet kultur. Recensionen kanske aldrig publicerades på nätet!?
    Jag tror att Maria-Pia Boëtius upplevde något liknande när hon skrev sin oroman ”Mediatan” för några år sedan.
    Mediekritik behöver framföras även i skönlitteraär form. Tidningen etc brukar vara bra på att lyfta fram den vinkeln. Här ett exempel.
    http://etc.se/artikel/17602/trilogi-kritiserar-ytliga-medier

  22. Min fru skriver. Hon är än så länge amatör och tanken på att slå sig in i den etablerade världen tonar upp sig som ett isberg i ogästvänligt kallt vatten. Fast när kylan känns som värst brukar jag berätta för henne om ”Bodyshop” och om hur en mångmiljonindustri kan spira från lite gatuaktivism och kärleksfullt hopkletad avokado-kokosmjölk-kräm som man _inte_ ska äta. Reglerna för hur man ska bli ekonomiskt framgångsrik är så komplicerade att kunskapen om dem är helt ortogonal mot vilken annan kunskap som helst. Det är nog därför det finns bokförlag och det är alldeles säkert därför vissa vänskapsavtal träffas som du beskriver ovan. Att göra affärer _är_ att knyta förtroendeband. Är de befintliga bokförlagen inte dina vänner? Hitta nya. Pola lite? 😉

Lämna ett svar till Sonja Ljungborg Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.