DEN KULTURELLA UTARMNINGENS KONSEKVENSER

pinocchio-m-oron1Jag var på ett mingel, då hon kom fram och tyckte att jag borde skriva kulturartiklar. Fast, la hon till, det är ruttet betalt, och du behöver väl få in alla pengar du kan nu när du skänker bort dina böcker.

Senare, i samtal med en litterär agent: ”Det skulle bli svårt att ha ett samarbete med dig efter ditt ställningstagande i fildelningsfrågan.”

Och nu, när Kulturskaparna gjort sin offensiv, går tongångarna likaledes: ”Upphovsmännen måste få välja själva om de ska bli fildelade, du gjorde ett val, men de som inte vill ska få slippa bli nedladdade gratis.”

All denna rädsla och okunnighet gör mig trött. Jag vill väl förihelvete också kunna betala hyran! Det var dock inte min omedelbara avsikt när jag la upp min senaste ljudbok på Pirate Bay, för jag tänkte långsiktigt. Men jag blev belönad direkt via frivilliga och generösa donationer, vars sammanlagda summa motsvarar ett normalt garantihonorar för en nyskriven roman.

Reda pengar, alltså. Pengar talar sitt tydliga språk. Men det här är ju så mycket större. I mitt perspektiv är det ytterst en demokratisk fråga.

Självklart är jakten på fildelare ett problem för rättssäkerheten när man låter ekonomiska särintressen agera polisiär överhet, och när man stiftar lagar som tillåter övervakning och insyn i individens privata nättrafik, det ingreppet i medborgarnas integritet borde egentligen ha orsakat folkstorm. Att ett folkligt uppror uteblir har emellertid delvis samma ursprung som upphovsrättsindustrins maniska kontrollbehov, och det är detta jag vill komma åt.

Jag uppehåller mig kring min egen bransch, som jag känner ganska väl vid det här laget: förlagsbiznizen. Länge har dess största aktörer i lättjefulla vinstsyften ägnat sig åt en alltmer ensidig och kortsiktig satsning på säkra kort. Varje säsongs alla boknyheter dränks av tio, femton titlar upplagda på handelns altare. Bestsellerlitteraturen är praktiskt taget allt som finns tillgängligt för den vanliga, stressade konsumenten. Dessa titlar är också kraftigt rabatterade. Folk får alltså hålla tillgodo med lättsmälta, förenklade historier som sällan ger djupare insikter eller ökad kunskap om sammanhangen vi lever i. Dessutom är språket i de flesta av dessa böcker platt och likgiltigt. Mestsäljarförfattarna pressas att skriva en bok om året för att hålla läsarnas intresse och sina varumärken vid liv.

Visst kan man rycka åt sig en pladdrig mordhistoria någon gång emellanåt, men vad händer när man bara läser urvattnade och enkelspåriga böcker? Jag kan inte dra andra slutsatser än att det leder till fördumning och nedsövning. Och i förlängningen blir läsarna en okritisk och oreflekterande massa, underhållna till döds av litterärt junk food som inte lämnar minsta spår i medvetandet eller smaklökarna.

Det är denna hårt rationaliserade litteraturscen som tagit över. Och det är oerhört bekvämt för industrin att bara tippa ut enorma volymer likriktad mainstreamsörja och sedan räkna pengar. Bekvämt är det även för nöjesjournalisterna – deras bevakningsområde krymper och de slipper ge sig ut och leta efter det de inte får rätt ner i knät.

Men kulturlivet hjälper till att forma vår världsbild. Vad gör då en utarmad och ensidig litteratur med oss? Vad gör vi när vi är bedövade av nonsens? När vi hela tiden får samma bild av världen som platt? Vi reagerar som om vi blivit uppfödda med sockerlösning. Riktig föda smakar konstigt för vi känner inte igen doft och konsistens. Och när demokratiska fri- och rättigheter inskränks framför näsan på oss ser vi inte vad som händer. För det är inte sådant som den framvällande bokfloden handlar om. Den handlar om sinnessjuka mördare, om nerknarkade horor som till slut hamnar i en trygg famn eller om kvinnor i yngre medelåldern med vikt- och kärleksproblem. Om man ska generalisera, men ni hajar.

Då blir det inget folkuppror när demokratin urholkas. Då blir jag och mina likasinnade betraktade som tokstollar. Då blir den rörelse som hade kunnat bli en äkta och bred folkrörelse en undergroundaktivitet.

Och det är där vi är. Och det är därför jag vill ut och slåss.

Hänger ni på?

13 reaktioner på ”DEN KULTURELLA UTARMNINGENS KONSEKVENSER

  1. Jag vill också slåss. Ge mig besked när det börjar dra ihop sig för för den här sakens skull är jag beredd att ställa mig i första ledet. Lysande inlägg för övrigt.

  2. ”Tokstollar?” Jag hade gjort en kometkarriär som ickeservitör och var tvungen att vila mej lite…Plötsligt dök en flummare upp på parkbänken bredvid mej och började prata och prata och prata. Så tog han upp och bjöd på en joint (Trevlig prick) Och han bara fortsatte at prata…Han sa att han var med att skapa ett regnbågsland samt att han byggde om en motorcykel till en ubät! Jag trodde ju att han drev med mej, men han talade så passionerat och detaljrikt att jag trodde honom helt. Han skulle svetsa ihop två plexiglaskupor och med motorcykeln inuti sä skulle det bli en fin bät, eller som en ubät med lite tankar, roder och fenor och sånt…Som en bubbla..Han sa att han hade gjort en prototyp…men den började wobbla och det forsade in vatten via prpelleraxeln…men nu visste han hur man skulle göra….Jag har inte hört av honom öht sen dess. Förlåt Unni! Of topic är det minsta, men jag kände bara…

  3. För att förtydliga lite vad det är du försöker komma åt är det alltid bra att titta på vad som händer i USA – för det som händer där kommer förr eller senare hit. Eftersläpningen brukar vara tio år säger de som vet. Jag har försökt ta fram det på min blogg i ett inlägg om ACTA – även skrivit det i en kommentar på Svante Weylers blogg där han skrev och berättade att mindre förlag inte ens får läsa manus för Bonnierförlagen har förtur – han tillsammans med flera andra förläggare har ju nyligen skrivit en debattartikel kritisk mot Bonnierdominansen – fick dock inget svar på kommentaren. Skrev i alla fall så så här i min kommentar till detta:

    ”Det är väl ungefär del av samma utveckling mot ökade ’synergieffekter’ som skisserades i den här artikeln från 2002 skriven av Walt Brasch i Counterpunch se http://www.counterpunch.org/braschmedia.html, dvs boken blir ett enda stort mediakonglomeratstyrt ‘event’ där litterära kvaliteter är synnerligen underordnade andra, s a s mer prioriterade mål.”

    Därför är det hög tid att författare, artister, musiker osv ställer upp och motarbetar den här utvecklingen, för det handlar som sagt, precis som du skriver, om en utarmning av kulturlivet.

    Jag tycker att Författarförbundet skall starta fortbildningar i olika webpubliceringsverktyg, och då längre fortbildning, för författare så att man lär sig verktygen för att kunna publicera sig själv på nätet, och även kunna därifrån kontrollera egen lansering, distribution och försäljning.

  4. Nyfiken på hur du tänkte det ska fungera framåt. Hur ser ditt drömscenario på kort och/eller lång sikt?

    (förstod inte av bloggen om du vill bli signad av förlag eller inte)

Lämna ett svar till pladen Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.