BILARNAS ELDORADO

img_3344Mannen jag mötte på flyget bodde i LA. Han började rabbla upp alla sevärdheter han tyckte att jag borde söka upp. Disneyland, Walk of Fame, The China Theatre, Hollywoodstjärnornas mansions … Tills jag avbröt och sa att jag inte var speciellt intresserad av turistfällor. Jag ville se det Los Angeles som ligger utanför turiststråken.

Den vänlige mannen med de vackra bruna ögonen gav mig sitt nummer.

I taxin från flygplatsen fick jag chaffisens nummer. Han ville ta mig till de skumma barerna i downtown, så farliga, sa han, att man måste ha pistol med sig.

Ingen av dessa herrar har jag ringt upp. Och i förra posten kan ni ju läsa hur bra det gick att röra sig utanför turismens snitslade banor.

Där turisterna inte är, där är det skabbigt, trasigt och deppigt. Man kan ju undra då, vad meningen är med att undvika turisteriet. Jag inser att det skulle ta månader, kanske år, att lära känna en stad som denna med över 20 miljoner invånare. Men man kan resa på olika sätt. Man kan närstudera ett begränsat distrikt och få en vag bild av hur folk har det. Eller så kan man röra sig mellan de tillrättalagda områdena.

I LA är det egentligen väldigt lätt att bara välja oaserna. Allting däremellan är fula transportsträckor. Tråkigt nog bor det människor även där.

Men jag har ändå kommit att gilla staden mer och mer. Klimatet är oslagbart och människor vänliga. De hejar på gatan, opretto. Kullarna är magnifika, vidunderliga. En helt makalös uppvisning i gröna nyanser. Det finns träd som ser precis ut som stora broccoliknippen. Alla sorters palmer, ja, mycket grönt, finns insprängt överallt. Många kåkar är hiskligt smaklösa, visst, men det finns också en fantasirikedom i stilblandningarna som känns befriande och så långt från ”ljust och fräscht” som man kan komma.

Så gjorde jag till sist ändå slag i saken. Jag tog en guidad busstur genom stan, annars hade jag inte hunnit se Mulholland Drive, Rodeo Drive, den galna utsikten och de sjukt påkostade husen i Hollywood Hills och Beverly Hills. Att lyssna på guiden (som såg ut som Steve Buscemi) under turen upp till stjärnornas residens var som att få en skvallerblaska uppläst för sig. Till sist slog jag dövörat till och började istället filosofera över hur människor kan copa med de enorma klasskillnader som så tydligt visas upp med rent fysiska höjdskillnader. Den billigaste villan i Beverly Hills ligger på 60 miljoner kronor.

Då var det skönt att komma ner till havet. Santa Monica var snyggt. Som Cannes ungefär. Men Venice Beach … Mmm. Där borde jag ha slagit mig ner. Inte för att man kunde köpa ett läkarintyg för ett par hundringar av en gubbe med stetoskop så att man fick tillåtelse att köpa cannabis på barer med namn som ”Amsterdam”, inte därför, även om det var lite kul. Nej, Venice Beach liknade nog inget annat jag sett. Jag blev helt enkelt glad där.

Men under färden ner till Downtown, ett slags mini-Manhattan, och upp mot Hollywood igen, förmörkades åter min bild av Los Angeles.

Bilarna.

Man kan ställa sig på en höjd i skymningstimmen och se bilarnas baklyktor bilda röda blodbanor genom staden. Det ser nästan vackert ut.

Men nere i stadstrafiken. Det är alltså inte bara bilarna i sig (jag tror inte på bilfria städer) utan det är det faktum att LA makat så mycket på sig och tagit så stor hänsyn till bilismen att bilarna utgör ett groteskt inslag i gatubilden. Bilarna har ett så absurt existensberättigande att de har blivit en sorts invånare, invånare med anspråk på stora parkeringar och jättegarage, fast framförallt äckliga betongbyggnader där bilar repareras, tvättas, säljs, hyrs ut och tankas. Även bilarna kräver alltså bostäder och restauranger (bensinstationer) överallt.

Vart man än beger sig och tänker: Ååh, vilka mysiga kvarter!, så avbryts alltid den upplevelsen av ett område som domineras av bilismen. Det är fel att beskriva dessa avbrott som ”sår” i stadsbilden. Det kan man möjligtvis kalla rivningstomter för. Bilarnas inslag i det mänskliga livet här för snarare tankarna till proteser som fått ersätta stympade lemmar.

Staden må vara hur stor till ytan som helst, men när de organiska sammanhangen huggs av och man kilar in döda leder överallt, då känns inte staden stor. Då känns den osammanhängande. Klaustrofobisk. Och så beskrivs också Los Angeles, jag har alltså inte uppfunnit hjulet.

Jag kan bara konstatera att en sådan stad har svårt att vinna mitt hjärta, när en stor del av dess invånare måste bo och arbeta i dessa känslolösa, avstängda kroppsdelar, dessa bilismens själlösa proteser. Det gör staden omänsklig.

Och nu har jag inte ens berört smogen.

Men i Venice Beach fläktar det från havet. Och där finns inga bilar så långt ögat kan se.

Rikingarnas vy
Rikingarnas vy
Sovrummet där Michael Jackson dog
Sovrummet där Michael Jackson dog
Hos "Kush-doktorn" i Venice Beach
Hos "Kush-doktorn" i Venice Beach
California Sun i Venice Beach
California Sun i Venice Beach

9 reaktioner på ”BILARNAS ELDORADO

  1. Vill inte sabba semestern, men du är ju redan inne på det så: En vän till mig från LA uttryckte det såhär:

    ”Yeah visit and you’ll have a blast, but don’t even think about livin’ here. I’m outta here as soon as I can. Imagine a country with 400 million people, and then imagine every delusional wannabe, failed dreamer, outright freak and naive kid coming to ONE place to get famous. It’s the Jerusalem of FAIL, man. You find them by the thousands flipping burgers, pumping gas, driving cabs, scrapin’ by on welfare or dealing meth. LA is the crown jewel of the American Dream. God help us all.”

    Usch.

    1. Beelze – PRECIS den känslan har jag. Och alla stackars failures – de är inte ens ARGA på Charlie Sheen. Bodde jag här skulle jag vara arg 24/7.

  2. Venice!

    Kul.

    Tänkte faktiskt tippsa om det häromdagen.

    Såg du alla skate board åkare som tagit över efter Svenska stjärnor som skejtade på 80 talet men som numer har butiker i stan.

    : http://www.youtube.com/watch?v=CQzUsTFqtW0
    o
    http://www.youtube.com/watch?v=XkclYFNBbpA

    Per är mångfaceterad artist, konstnär som var vårt första Skate proffs i L.A :

    http://www.youtube.com/watch?v=4hXa0aZUbbc

    Ett annat bra tipps är Universal studios tour en dag eller kanske observatioriet på kvällen då ser man L.A och alla ljus. Kanske något besök på galen amusement park. Många svenska musiker åker till Californien för att studera musik. Innan de kör igång poå riktigt här hemma.

    Gillar dina härliga reportage. Du borde ta en tur till Malibu, Point Dume, San Diego, Tiujana och kanske en drive längs high way 1 till San Fran. oxså.

    Om du nu hinner så vore det kul att läsa lite mer om ditt Wild West adventure och hur Crazy allt kan bli over there.

    Leroy

    1. Leroy, jag hade supergärna stannat i någa veckor och gett mig ut i omgivningarna. Hinner inte den här gången. Men observatoriet ligger nearby. Det ska jag besöka idag 🙂

  3. Har hört så många dissa LA så hårt. Fint att få läsa dina betraktelser därifrån. Jag känner nästan, lite mot min vilja, att jag måste åka dit för att uppleva det…

    Här i den lilla staden Ithaca i New York State finns ett väl utbyggt bussnät. Ändå har nästan alla som inte är extremt fattiga bil. På bussen sitter jag och de minst bemedlade. Och, trots att kollektivtrafiken är välfungerande just i Ithaca, så är man ändå låst utan bil. Bussnätet sträcker sig nämligen inte utanför stadens gränser, så vill man någon annanstans får man åka med avsevärt mycket dyrare Greyhound, med avgång endast någon gång om dagen. Heja USA, bilismens förlovade land!

  4. Visserligen är husen dyra i Beverly Hills men fullt så dyra är de inte. Googlar man lite så får man fram att snitthuset där kostar 1,6 mUSD, drygt 10 mSEK. Inte värre än ett sjysst hus i Bromma alltså.

    En liten korrigering i all välmening.

  5. Jag har osedvanligt djupa funderingar om att vara turist : ) i kväll.
    Min slutsats: Det GÅR inte ”låta bli att vara turist” om man nu faktiskt är turist. Försök till att inte vara turist ter sig alltid som än mer patetiska än dem som en turist som erkänner sin turism gör. Vi är många som känner äckel inför det som (förut)kallas ”grisfester” eller ”Grekisk afton” på chartermålen, jag hör till dem. Vi är många som har ett sådant enormt behov av att visa: ”Jag är inte en vanlig turist!” (Det är bla därför jag aldrig varit uppe i Eiffeltornet under mina Parisbesök…)
    Vad vill jag säga med min kommentar? Jo att en i grunden sund misstro mot ”turistjippon” tenderar att gå för långt, att vi alla tenderar att bli ängsliga reseneärer som går miste om ett turistmåls sevärdhete p g a vår ängslan, och att vi tror att vi är ”olika alla andra” när vi så räddhågat väljer bort attraktionerna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.