WHO KILLED BAMBI?

image233

Såg ni dokumentären om punken på SVT i lördags? Det gjorde iaf vi. Det mesta hade man redan sett, det var torra intervjuer med dem som var med in the good old days. Nu äldre och klokare.

Men det som fastnade var Chrissie Hyndes nyktra betraktelse över den drog som hörde ihop med punkrevolten (alla sanna ungdomsrevolter har en favoritdrog). Speed var punkens drug of choice. Ända tills Johnny Thunders drog in från Staterna med den trasiga Nancy Spungen i släptåg. Johnny Thunders var verkligen en grym gitarrsnubbe och allt det där. Men han gick på varor. Och det blev som ett malignt virus. Spungen smittade Sid Vicious med horse, och resten är historia.

Man ska inte skylla människors handlingar på droger, men jag inbillar mig att heroinet var extremt destruktivt för punkrörelsens galjonsfigurer just då. Inte för att jag hyllar speed. Fast uppåttjack passade ändå bättre ihop med punkmusikens upptempo än det tunga, slöa heroinruset. Och detta var vad Chrissie Hynde var inne på.

Horset punkterade punken.
Men kanske var den redan på väg att OD-a då.

Sid Vicious gjorde hursomhelst skäl för sitt artistnamn.

5 reaktioner på ”WHO KILLED BAMBI?

  1. Jag vill bara göra ett inlägg om boken penetrering.
    I början av boken var jag mycket uttråkad, tyckte liksom att jag vandrade runt bland mina fd pat, det var än den ena psykdiagnosen efter den andre och en iskall känsla vad det gällde kärlek å närhet, psykisk å fysisk. Ju längre jag läste ju mera blev jag nyfiken å vaken.
    De sista hundra sidorna har jag sträckläst inatt. Jag var såååååå tagen när boken var slut. Det kändes som om jag skulle behöva gå på en begravning å gråta en skvätt över Maximilian. unni du har lyckats ge boken en underbar bild över mannens tillkortakommande å ett fantastiskt försök att försöka balansera rollerna. Hoppas människor är mogna för den här boken och kan se den för vad den är
    Du är skicklig Unni

  2. Något som är rätt skönt är att se tillbaka på ens ungdomsidoler, som man i princip hyllade, inte bara för musiken, utan många gånger för deras fuckade livsstil.

    Cobain, Vicious, även Morrisson. Nu när man är en aning äldre så känns deras liv bara patetiskt. Inget ont om musiken, men just deras sätt att ta sina unga liv, sin begåvning, familj, vänner, barn och bara skita i allt och spola ner sig själva i historiens eviga toalett.

    Som 33-årig tvåbarnspappa blir man inte lika imponerad som när man var 17 och låtsasrebell hemma i pojkrummet.

    Jag läste Johnny Rottens bok ”No Irish, No Blacks, No Dogs”, för ett par år sedan. Den var rätt skön. Han var fö inte heller så värst imponerad av varesig Sid eller Nancy.

  3. & en av mina favoritgitarrister, Johnny Thunders, gjorde skäl till sitt tidigare namn, Johnny Volume!
    Otroligt förvånande att se dig skriva om Thunders i denna blogg då jag både älskar han & din blogg, kul & oväntat!

  4. Men åh, tack KW, vad glad jag blir! Jag har hatat ”Penetrering”, inte för vad boken egentligen är utan av skäl som står i ”Boven…” Kul om den kan få ett andra liv. Så, tack igen för att du pysslade om mitt ”sorgebarn”.

    August: Verkligen! Historiens eviga toalett – fyndigt och rätt! Jag har också omvärderat min syn på dessa vrak till rockhjältar som bara sabbat för sig själva och ännu värre för andra. Ocoolt.

    Joel: Ja, som gitarrist var Johnny Dunder outstanding. Synd att han inte kunde förvalta sitt pund, bara.

    Kram!

  5. Nja, nog kan jag tycka att man kan "skylla" människors handlingar på en drog, men man kan inte skylla människors drogande på något. Eller nja, i det långa loppet kanske man kan det. "jag började pga det och det och det". Men det är en disaster!!!

Lämna ett svar till August Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.