THE FOOL ON THE PILL

image175

Granen är utslängd och elljusstakarna har placerats i vindsförrådet. Och det känns liksom … tomt. En måndag i januari månad med en orolig känsla i kroppen. Folk ligger utslagna i spysjukan, men jag kan inte skylla på det. Uppdragen regnar in, jag bokar möten, läser, skriver lite, slumrar till en stund, lagar kaffe. Nånting ligger i bakhåll, har ni varit med om det? Typ Sobril-läge.

Men jag tar ingen Sobril. Jag tänker istället att detta är en del av livet, nåt jag tjänar på att släpa mig igenom. För hur ska jag kunna beskriva nedstämdhet om jag inte upplever den? Jag dör ju inte av det.

Kom då att tänka på tjejen som var ny instruktör på ett av spinningpassen. Hon var bra hela vägen. Ända till slutklämmen. Då vi hade stretchat och torkat av cyklarna. Hon utbrast nämligen: "Nu ska ni inte gå och se sura ut, för det lönar sig inte att må dåligt!" Inget fel i det, för all del. Men jag blev bara så påmind om den här Må bra-hysterin som frodas lika krystat som förljugna reklamslogans.

Kom fan igen! Varför ska man inte få må dassigt ibland? Ska vi gå från vaggan till graven i denna bisarra jordiska tillvaro med ett fånleende på läpparna? Jag säger bara: hellre en olycklig Aristoteles än en glad gris. Och hellre ett hjärta med en skvätt sorg än en skalle full av piller.

Sen blir allting bra igen. Nöff nöff!

11 reaktioner på ”THE FOOL ON THE PILL

  1. ”Men då sa mamma:
    Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min.
    Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min.
    Munnen den ska skratta och va? gla?.
    Munnen den ska sjunga tra la la.
    Munnen har du fått för du ska tralla, la la.
    Sudda, sudda bort din sura min.”

    Jo, jag förstår vad du menar.

  2. Men det finns ju inget härligare än att städa bort julen! Det blir ljust, rent och snyggt 🙂

    Btw. Jag har precis läst ut ”boven i mitt drama kallas kärlek” och är som vanligt grymt uppslukad. Jag älskar dina böcker, fullkomligt älskar dem!

  3. Lika naturligt som att natt blir dag &
    ett dygn består av ljus & mörker, lika självklart svänger humöret. Ibland är man glad & lycklig men plötsligt utan att vi fattar varför, känns livet dystert. Ibland skrattar vi åt förolämpningen vi fick, andra gånger tar vi åt oss & blir ledsna.
    Det är bara att acceptera att humöret svänger.

  4. Absolut…klart man ska må dåligt mellan varven, bara man inte fastnar i den känslan. Har erfarenhet av att det kan vara farligt att ramla ner för djupt i brunnen…
    Kram på dig Unni!

  5. Från bakhål till bakhåll.

    Unni Drougges texter fungerar som Komvux för mig. Ett roligare sätt att bearbeta min svåra dyslexi. Det är lättare att lära när det är roligt, ungefär som när barn lärde sig läsa med hjälp av ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.

    Allra lättast går det när Unni Drougge är en vanlig medelålders kvinna, som tar fram och ställer tillbaka elljusstaken, som har en central roll i julens familjegemenskap och som funderar kring vardagliga konsultföretagarproblem som t ex nästa bakhåll.

    Den enda bok jag har orkat läsa mer än tjugo sidor av är ”Andra sidan Alex”. Men det räcker för mina behov och jag kan relatera det mesta som händer till boken. Jag kan slå vad om att Alex aldrig hade oroat sig för bakhåll när det var flyt. Min minnesbild är att Alex ofta uppfattade den månatliga hyresavin som en oförutsedd kostnad. Och Sophie låg i Sobrilläge, antingen det var befogat eller inte.

    Fast det är bättre med bakhål än bakhåll. Och då tänker jag givetvis på de kvinnliga. En mening i hennes förra text fick mig att ansluta reservationslöst:

    ”Jag avser nu inte trygga relationer där besök i ”tvåan” kan förekomma nån gång emellanåt som en liten pikant utflykt i sexualitetens tassemarker.”

    Om Unni Drougge fortsätter så här så kanske jag byter sida. Och det är ett stort steg. Unni Drougge håller, som bekant, på Hillary ”Nixon” Clinton. Mina sympatier ligger hos Barack ”Kennedy” Obama. Då liksom nu är Kennedy den briljante talaren och Nixon den som har erfarenhet.

    Att vara en Nixon innebär nog att man ofta hamnar i Sobrilläge. En sak är dock säker. En Nixon får ständigt räkna med bakhåll ? verkliga eller inbillade.

  6. Tänkte på en annan sak Unni…Jag är snart 44 år och har två barn 20 och 22 år gamla. Dottern har flyttat sen några år tillbaka och skapat en egen familj med fästman, hund och två barn i Västerås. Sonen bor hemma men börjar bli flygfärdig…har lite svårt att förlika mig med känslan att inte vara mamma längre..hur gör man liksom…Hur känner du…du har väl också stora barn nu?

  7. Såg en föreläsning för en tid sedan. Överläkaren på St Görans psykiatriska mottagning talade om hur folk mådde förr och hur dom mår idag. Idag kommer unga människor in på psykakuten för att partnern har gjort slut. Och han menade att dom mår verkligen så fruktansvärt dåligt att man inte har något annat val än att lägga in dom, och medicinera. Skrämmande. Det här har många av oss gått igenom tusen gånger, varit på nere på botten och med vänner och familjs hjälp kravlat sig upp till ytan igen. Paj men hyggligt fungerande. Och vi har lärt sig mer om människor men ännu mer om oss själva. Detta klarar inte många unga av idag. Varför är dom så oerhört dåligt rustade för motgångar som faktiskt ingår i livet? Är det för att vi är sådana curling-föräldrar? Eller för att vi inte hinner med att förbereda våra barn för det verkliga livet? Och vad står det för, att normala toppar och dalar ska dövas med piller?
    Det är otäckt, riktigt otäckt tycker jag.
    Och Mia, min 18-åring ska vidare ut i stora vida världen efter Rytmus-utbildning och nu känns det som att den dagen är det jag som hamnar på psykakuten! Klarar inte av att tänka på det ens just nu. Men vem vet, kanske har jag förlikat mig med faktum när den dagen kommer. Men:
    ÅNGEST!!!!

  8. Vi känner nog alla igen oss i det där med att vara nedstämd ibland. Januari är inte den roligaste månaden heller. Jag tycker att det känns tomt att städa bort julen, inte julen som högtid, den brukar jag vara rätt trött på. Däremot är det så mysigt med alla stjärnor och stakar. Det lyser upp. Jag brukar köpa tulpaner och komma igång med träningen igen när jag städar ut julsakerna. Det känns som att man tar nya tag och frächar upp sig själv och sitt hem. Fast jag ska erkänna att jag har en stjärna kvar i ett fönster, alltså inga tulpaner än, men träningen är igång!

  9. jag pluggar på psykologprogrammet och vi hade faktiskt en fantastisk föreläsare häromdagen som tog upp just det här med må bra-hysterin och att det nästan finns en stark rädsla för att vara deppig och ett internaliserat ”måste” att vara lycklig/lyckad och pigg hela tiden. vi kom fram till att det är helt normalt att vakna på morgonen och vara låg, grinig och ur form. oftast blir man glad sedan efter några timmar ändå. humöret vänder. jag tror på att tillåta sig att vara låg och inåtvänd ibland. inte stressa upp sig för det. (sedan kan ju kronisk nedstämdhet vara jävligt jobbigt och självklart är det bättre att vara glad än ledsen överlag, men man behöver ju inte ligga på någon av extremerna. man kan vara halvglad. halvledsen. det är okej.)

    hoppas att det går bra för dig med romanskrivandet unni. gillar dina texter!

    peppkram

  10. Jag håller fullkomligt med dig, upplever man inte baksidan kan man heller inte uppleva framsidan lika starkt…eller hur? Att ständigt gå omkring och le i en fastfrusen grimage måtte väl bli ganska enahanda och tradigt i längden, jag antar att vi behöver både toppar och dalar för att uppskatta de verkliga ”kickarna” i livet.
    Jag personligen kan bli så j-a trött på denna coaching kring all självkänsla/självförtroende …. ja till viss del är den absolut berättigad, men glöm inte bort inte bort medmänskligheten/empatin/kärleken inför varandra – det är det som indirekt medför självkänsla.
    Kanske låter detta flummigt, men sedan jag såg ett program på SVT om Ambres…. (minns inte exakt titeln)som fascinerade mig enormt, fick mig att förstå en djupare form av vad livet innebär….(jaja, det låter hur crazy som helst…men se programmet, på SVT web.)
    Det betyder inte inte att jag lever lever lycklig resten av mina dagar…men förutsättningarna ökar…

    Kram på dig Unni!
    Du rular!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *