THE BLAME GAME

pointing-fingerJag skriver väl om det här sist av alla. För det har ältats och rasats till leda och förruttnelse. Nu ställer sig alla och vrålar i enad kör: ”Fy fan för pöbeln i Bjästa!”

Vi är så säkra på det rätta. Det är precis som när vi talar om Förintelsen.

Nu efteråt. När sanningen rullats fram. Hur kunde de?

Det är så skönt med avstånd. Geografiskt och historiskt avstånd. Men jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Misshandel, övergrepp och fascistiskt medlöperi finns alldeles intill oss här och nu. Men då blir det genast obehagligt. Då skruvar vi på oss. Ska jag säga åt min chef? Min brorsa? Min granne? Min affärspartner? Min kollega? Min agent? Min farsa?

Nä. Man ska inte lägga sig i. Man vet ju inte. Det finns ju två sidor av myntet. Ingenting är svart eller vitt. Yatta, yatta.

I boken ”Psykopatens grepp” av norrmännen Aud Dalsegg och Inger Wesche står det:

I dagens framgångs- och statusfixerade samhälle passar det på sätt och vis bättre att vara självupptagen och psykopatisk än att vara ett offer. Att vara ett offer är att vara en förlorare, något man ska skämmas för, tala tyst om och förtränga.

David Eberhard skrev boken ”Ingen tar skit i de lättkränktas land”. Maciej Zaremba skrev artikelserien ”Först kränkt vinner”. Ann Heberlein gav ut boken ”Det var inte mitt fel! : Om konsten att ta ansvar”. Givetvis anser väl ingen av dessa akademiker att det direkt är offrets fel att hon blir utsatt för övergrepp. Men deras debattinlägg har tagits emot med öppna famnen och blivit en allmän hållning. Coachingindustrin hänger på och stämmer in: Var inget offer!

Tongångarna är tydliga. Det är omodernt att vara offer. Osexigt. Det är mer drag i förtryckaren. Vi blir irriterade på den skadade, den förorättade som ligger där och jämrar sig. Fan, kom igen nu – släpp taget! Gå vidare! Du väljer själv hur du ska må. Bla, bla, bla.

På så vis har den rådande attityden gentemot de utsatta och förtryckta blivit identisk med de härskartekniker som förtryckarna använder sig av. Om sedan offret reser sig och pekar ut förövaren, då blir det hell to pay. Då är offret en jävla bitch, en hämndlysten och bitter jävel. Och det blir förövaren som vinner sympatierna. Offret blir kränkt ännu en gång. Många anser att den kränkningen, den som kommer från omgivningen, är värre än den primära.

Detta kan jag intyga, som varit utsatt för en sådan häxprocess, med åtskilliga mediepersoners goda minne.

Detta kan den våldtagna flickan i Bjästa intyga. Detta kan nästan alla offer som väljer att slåss för sin sak berätta om. Några har haft den makalösa turen att bli betrodda och få uppleva civilkurage av åtminstone några. Det fick jag, det fick Linnéa i Bjästa till slut. Men det är inte det vanliga. Det vanliga är att offret blir utfruset för gott och förövaren ryggdunkad. För gott.

Därför har jag mycket lite till övers för den beskäftiga indignation som nu alla tävlar i att få uppvisa. Den är lika pöblig som pöbeln i Bjästa. Håll rent framför den egna trappen istället, för där ligger samma slags skit!

Ja, res på er! Ni är anklagade allihop!

Update: Opassande resonerar kring neutralitet och lynchmobb.

21 reaktioner på ”THE BLAME GAME

  1. Inget förvånar längre!
    Jag läste ”The Narcissism Epidemic” som grundligt redogör för hur narcissismen breder ut sig och förklarar hur detta har upstått. Den visar också hur utbrett detta är i olika åldersgrupper. I USA kan jag tillägga, men det ser likadant ut här menar jag.
    Skit samma om man kallar det ett psykopatiskt eller narcissistiskt samhälle, det är lika stört oavsett namn!

    Vi lever inte i ett gott samhälle längre. Människor uppför sig som råttor som käkar upp varandra. Alla som uppvisar någon form av skada är lovliga byten.
    Numera har jag lärt mig att vara återhållsam med förtroenden, jag berättar ytterst lite om min person, jag har lärt mig att det kan leda till att jag får en kniv i ryggen. Det går inte längre att tro att man ska få sympati i jobbiga situationer, oftast bemöts man med nedlåtande kommentarer och hån.
    De som väljer hån framför sympati framstår dessvärre som rent korkade! Det blir ju självklart så när man visar brist på EQ.

    Ordet offer har fått en ny innebörd. Offer är inte längre en människa som hamnat i en beklagansvärd situation, det är numera en misslyckad människa som inte kan ta ansvar. En som inte har teflonhölje och som inte är beskaffad på det sätt som krävs för att kunna borsta av sig skiten och gå vidare som inget har hänt.
    Samtidigt undrar jag vilka konsekvenserna det blir om man har den beskaffenheten. Om man inte tar in negativa händelser så bör man heller inte få det som kallas för erfarenheter och som är en effekt av de där tillfällena då man är ett ”offer”. Dumheten bör öka helt enkelt.

    För att ingen ska behöva vara offer finns självhjälpsböcker i massor! Jag har plöjt en hel del och förstått att jag är en misslyckad person. Jag blir nämligen både arg och ledsen ibland när jag blir utsatt för hån och nedvärderande av min person. Dessutom totalvägrar jag att äta antidepressiva för att bli av med dessa oönskade känsloyttringar! Alla känslor som inte ingår i begreppet lycka är nämligen att anse som en sjukdom som ska medicineras bort. Det tycker även läkare.

    Vem eller vad är det som tjänar på att ett psykopatiskt beteende får vara normen för en lyckad person? Vanliga människor blir bara sjuka av att utsättas för den normen så vi gillar den inte. Så vem i helvete gynnas???
    Det finns teorier om det och jag är helt klart öppen för alla olika förklaringar som finns i omlopp.

  2. Sktibra skrivet!

    Ja, det är ett kallt samhälle vi börjar få. I de ”starka och perfektas” värld får sjuka och arbetslösa skylla sig själva, liksom våltäktsoffer och misshandelsoffer och offer överlag.

    Eberhardt hade väl en del poänger i sin bok, kan jag tycka, när det t.ex handlade om hur överbeskyddade vi är med alla förbud och föreskrifter t.ex men jag vet inte om jag tycker det var lämpligt att han skrev den där boken, ialla fall inte om patienter skall känna nåt förtroende för honom framledes. Jag skulle då inte vilja öppna mig för en psykiater/läkare med den synen på de människor han skall hjälpa.

    Bra inlägg av ABC också!

  3. Hej Unni. Var fantastiskt bra du skriver. Instämmer i dina synpunkter om fallet i Bjästa. Fruktansvärt att sånt kan hända. Trodde att häxmorden skulle vara över i Sverige men det är de inte. Tycker att det är tragiskt att präster och skolpersonal inte har läst på nätet om det som har pågått där. Hur sjutton kan man jobba med ungdomar och samtidigt helt hålla sig utanför internet. Det är skmligt tycker jag.

    Sanna

    1. Sanna & Moi Marie – tack! Vad jag stör mig på är att folk i medieeliten förfasar sig och tycker att det som hänt i Bjästa är så sjukt och inskränkt och bonnigt. När de är precis likadana själva. De är tysta när en kollega råkar ut för liknande saker. Vill inte lägga sig i. Vill inte döma någon osv. Pöbeln finns mitt ibland oss.

  4. Du kan ju bara kolla VEM kommunen har inbjudit till en konsert för att stödja Earth Hour… suck!!

    /M

  5. Suveränt skrivet Unni. Det är ju så man blir mörkrädd när man läser om det som hände i Bjärsta. Det är knappt att man kan tro att det är sant. Jag säger som en gammal jobbarkompis från forna Jugoslavien, han sa alltid ”varför kan inte människor bara vara snälla mot varandra”.

  6. Applåderar ditt inlägg! Jag har ägnat dagen åt att läsa FUP i fallet. Jag (som själv jobbar med ungdomar som är i ung. samma ålder)slogs av hur de i förhören uttrycker sig precis som de ungdomar jag jobbar med: ville inte få rykte, man vet ju hur det snackas, hora (tjejer) och sug av mig hahha det är ju något man säger (killar). Att detta hände just i Bjästa är en slump.

    Dina rader om offer och tänkandet runt detta är briljanta och precis som jag skulle vilja uttrycka mig om jag kunde! Jag vet inte hur många gånger jag försökt prata med människor om detta, men det är bara ”du väljer själv, var inte ett offer” som gäller…

  7. Och här tänker jag på alla de barn som utsätts för grova övergrepp (psykiska fysiska, sexuella) av sina nära anhöriga (fäder) som fortfarande systematiskt tystas ned av samhällets olika aktörer. Ingen lyssnar på barnen. Och de som gör det och försöker agera tystas också de ned. Idag räcker inte ens en brottsmålsdom (vilket är ovanligt i sig då ofta enligt medlöparna ”ord står mot ord”) om grovt våld inom familjen. Dessa manipulativa fäder o våldsbrukare har o bedriver en stark lobbyverksamhet i samhället o får gehör från medlöparna. Därför bor x idag i hjärtat av våldet, för skola, domare, sociala valde att gå på förövarens alias det egentliga stackars offret för sk. PAS-mammor (hämndlystna mödrar som tycks vara ute efter att ’isolera’ barnen från urgulliga helyllepappor; märk: ulvar i fårakläder) alla medlöpare väljer att blunda. Ingen ”visste” när och om det sedan blir uppenbart. Märk väl tills dess är absolut ingen politiker, ingen domare, ingen journalist, ingen skolpersonal, vänner, INGEN intresserad av att vilja se o hjälpa dessa barn. Istället lever de i kärnan av förtrycket eller på flykt med sina mammor. Pappabarngrupperna kallar detta o får pga sin lobbyverksamhet stöd inom politik media att mödrarna med våld ’kidnappat’. Ödets ironi: den de först utsatta modern och eller barnen för våld blir den de som skall stenas av pöbeln. I Sverige idag 2010 av maktens aktörer själva! Och medan ’ingen’ visste utsätts dessa många barn dagligen o på laglig väg fortsättningsvis år ut år in, snopp ut snopp in av deras förövare samt medlöparna som regelrätt är förtrollade av mannens den ’engagerade’ helyllefaderns glans. Idag finns det män som trots brottsmålsdom om våld inom familjen (sexuellt, psykiskt, fysiskt) får enskild vårdnad om de livrädda barnen. Och livrädda är de ju ( heter det) för att deras mödrar utsätter dem för ’ hjärntvätt’ o PAS …) same old same old det är kvinnan o barnen de största antalet offret för konkret våld från närstående män som görs skyldiga sedan- av hela samhällsordningen byggt av och för xy… Och vi som VET tystas ned med argumenten : bittra, radikalfeminist, galna, hämndlystna, alltid två som träter, finns alltid bot o bättring, våldet, mordförsöket med kökskniven kanske bara var en engångsgrej av den fine vd:n o sambon) att barnen utför extrema sexuella lekar pratar kissar ned sig både dag o natt, minskar i vikt, är livrädda för tandkräm, berättar om att pappa kissar munnen, är hårda i magen efter pappaumgänge, spelar i ingen roll- det är mödrarnas ”oro” o hjärntvätt som gör detta…Och skolpersonal som känner den helyllefiguren stämmer in: han e ju så gullig så engagerad… Sverige 2010!

  8. det har ju alltid varit så att offer har skuldbelagts och att ett offer som kräver sin rätt uppfattas som obekväm och anklagas ännu mer. Den långt mer intressantare frågan är vilka offer som skuldbeläggs, i vilka sammanhang, och på vilka sätt görs det idag.

    Lite överkurs vore att titta närmare på de tankemönster eller ideologier som ligger till grund för detta och varifrån de får sin livsluft.

    du är alltför orättvis i din beskrivning av ovannämnda böcker. Eberhardts bok var kanske ingen höjdare, men Heberlein har en poäng även om också hon är lite väl onyanserad och hårddrar ibland. Det finns någon form av taggarna utåt-beteende och lättkrnkthet som jag tror föds av dels den här liberala dyrkan av den självständiga individen och individens upphöjande till en liten Gud och nedmonteringen av samhällsgemenskapen. Mottot: JAG JAG JAG! blir därmed inte bara norm utan en nödvändighet. Min lilla tes är att det kan finnas ett möjligt samband mellan den slags narcissistiska individualism och den medföljande lättkränktheten och skambeläggandet av offer.

    Lättkränktheten märks när till och med kriminella mc-gäng känner sig kränkta av polisens uppvaktning. När våldtäktsmän som dömts och erkänt sitt brott försvaras av folk som känner sig kränkta över att någon haft mage att anmäla sin vän.

    ” Håll rent framför den egna trappen istället, för där ligger samma slags skit!”

    Det är en empirisk fråga om där föreligger någon skit av samma slag. Vi ska väl inte piska sönder våra ryggar i påsk bara för sakens skull!?

    1. Men nu förstår du, Foppatofflan, så råkar det rent statistiskt vara så att du känner både en förövare och ett offer. Våld mot kvinnor är så utbrett att det finns i allas vår närhet. Problemet är inte för litet. Det är för stort. Det är flodhästen i vardagsrummet. Vi ser inte skogen för alla träd. Osv. Kanske vill vi inte se?

  9. Har inte kommenterat här på länge (eftersom jag inte får, hur var det nu? – Tänk själv – Men skyll dig själv) men nu blir jag så frustrerad.

    Om man läser Psykopatens grepp så framkommer det med tydlighet att inte bara män är narcissitiska/psykopatiska. En N/P man misshandlar och åberopar PAS, en N/P kvinna PAsar och åberopar misshandel. Sen finns det riktiga offer, män som kvinnor, som utsätts för misshandel och PA. Varför är det så svårt att förstå den logiken?

  10. Javisst, att det finns både offer och förövare i min närhet är empiriskt bevisat. Men då jag varken är förövaren eller den som stod tyst utan att göra nåt, så får du löpa Golgatan utan mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *