THE BIG iFAMILY

alla-deltagare-pacc8a-sweden-social-web-camp-2010När jag lyssnade på Medieormens seminarium på Almedalen om Journalistik 3.0 (finns som podd) blev jag riktigt besviken. Temat var den digitaliserade demokratin och de inbjudna personer som gjort sig kända för stor kunnighet i ämnet. Men vad säger de? Jo, de tuggar om samma uppspydda floskler som har fyllt diskussionen kring gammel- kontra internetmedia sedan … tja 2007.

Men 2007 – det var då det. Det var en yster period då vi nätfrälsta sjöng i en samstämmig kör om internets förträfflighet. Allt som pågick på nätet var per definition sjysst, det vårades för ett nytt och demokratiskt samhällssystem där alla kunde tralla, allas röster vägde lika tungt och de gamla hierarkierna bröts ner. Jag var själv en glad entusiast som rycktes med i stämningarna runt de stora bloggbävningarna och svärmade inför den nya vi-mot-dem-gemenskapen som uppstått.

Sedan dess har nya hierarkier växt fram och med dem motsättningar inom ”the big happy webby Family”.

1. En av de stora motsättningarna rör givetvis pengar och det som vanligtvis föregår dessa, nämligen nya karriärmöjligheter. Vi fick en uppsjö sociala medier-experter, digitalsamhällets egen coachingindustri, som mot rundlig ersättning uppmanade (eller skrämde) företag, organisationer och myndigheter att inte missa digitaltåget. Och plötsligt måste alla visa upp sig på de sociala plattformarna. Från jättar som Försäkringskassan, Kronofogdemyndigheten, SJ och enskilda kommuner till privata företag som Beyond Retro och allt däremellan skickades vänförfrågningar på Facebook och de svarade välvilligt på klagomål som dök upp på twitter. Många sociala medier-experter tjänar grova pengar på fluffigt fikonspråk som nervösa förtagsledningar nervöst sväljer för att inte hamna hopplöst efter.

Intressant är också att de flesta internetcoacher predikar sin lära om den viktiga webbnärvaron i gammelmedia, mot betalning och på traditionella föredragsscener, precis som under 80-talets stora managementvåg då näringslivet och organisationerna skulle drillas i nytt och flexibelt ledarskap. Om nu webben och de sociala medierna är så fantastiskt, så demokratiskt och så överlägset – varför sköts då inte all aktivitet från dessa talesmäns egna nätforum? Flattr kan väl bistå med levebrödet?

Vi har alltså en kader internetevangelister som försörjer sig på det gamla systemet fastän de förutspått det gamla systemets fall, fast då draperat i tekniska termer och töntiga flumfloskler. Men de är inte ett dugg systemkritiska. De aktar sig jävligt noga för det. Deras huvudsakliga budskap är: Missa inte tåget!

Tåget till vadå?

2. Den fina nätgemenskapen skulle också riva hierarkierna, men vad ser vi? Ingenstans är väl värdeskalorna och rankningarna så endimensionella som när algoritmerna på internet får bestämma. Och ingenstans rankas och jämförs väl så ofta som just på nätet. Det handlar enbart om placeringar på en kvantitativ skala. I takt med det växer nya värderingar fram, och nya makthavare vars värde baseras på endast enkelt mätbara summor – antal klick, antal besökare, antal följare, antal ”vänner”, antal sålda enheter.

3. Genom internets demokratisering skulle också mellanhänderna inom upphovsrättsindustrin rationaliseras bort. Men vad fick vi? Jo, nya mellanhänder. SEO-konsulter, konverteringstjänster, Apple, Amazon m fl smaskar glatt åt sig delar av den kaka som de traditionella mellanhänderna roffat åt sig av. Värst är nog Apple som snyltar åt sig 30% av det som de till knappt någon kostnad alls distribuerar.

4. Mats Svegfors framhöll på seminariet, inte bara en gång, att de sociala medierna äger kraften att sätta honom på det hala om han yttrar något dumt eller ovederhäftigt och han menade att detta var ett demokratiskt framsteg som minskar mediernas makt. Han nämnde särskilt twitter. Men ska sanningen fram bryr sig väl inte Svegfors et al om vad Svenne Pung med ett twitterkonto tycker, en Mr Nobody med fem följare. Nej, vad Svegfors egentligen måste ha avsett är snarare det som kallas kommentariatet på twitter, det vill säga twittereliten. Och twittereliten består mestadels av kollegor, vänner och makthavare inom angränsande områden, ex vis pr-konsulter och – för all del – sociala medier-experter. I vanlig ordning är det de som redan har tolkningsföreträdet som med framgång kan kommentera vad en tungviktare sagt eller gjort. Ingen större demokratisering på bred front, alltså.

5. Något som också ofta poängteras av internetromantikerna är den stora möjligheten för allmänne man att få publicera egna debattartiklar, en möjlighet som främst Newsmill beredde väg för. Det dröjde emellertid inte så länge förrän Newsmill blev ett fäste för kvinnohatare, rättshaverister och andra mörkermän. Statusen sjönk och föraktfullt kallas detta debattklimat för Newsmillsamhället.

Och medan alla dessa internetfantaster samlas på seminarier och häckar på webcamps minskar den frihet på nätet som jag en gång drogs med av. Är det något som bör diskuteras idag är det just hur marknadskrafterna och de stora spelarna alltmer tar över och avdemokratiserar internet. Och det är bland oss, vi som hade visionerna om en demokratisk jätteorganism, som denna diskussion bör föras, inte från den hänsynslösa och idiotiska upphovsrättslobbyn. Men inte heller kan man vänta sig något från pajasar inom internetexpertisen som fortfarande börjar sina anföranden med: Hej, jag heter X och jag älskar internet. Bättre vore att frankt säga: Hej, jag heter X och jag älskar alla pengar jag tjänar på att säga att jag älskar internet.

Jag har inte ändrat mig en millimeter i frågan om det positiva med fildelning, jag kan inte leva en dag utan mitt twitter, jag hänger jämt härute på webben, internet har underlättat en massa i mitt liv, jag har fått nya vänner via de sociala medierna etc, etc. Men jag kan inte säga att jag kategoriskt älskar internet, för jag gillar inte det som många gör med det och av det. Därför tycker jag att det är dags att nyktra till och sluta lalla om internet som ett lyckorike. Smekmånaden är över och grälen väntar. Hoppas jag. För, utan gräl är ingen utveckling möjlig.

Därför blev jag beklämd av att höra på den mjäkiga panelen under seminariet i Almedalen. Som om inget hänt och inga konflikter finns. Som om alla fortfarande är livrädda att ”missa tåget”.

22 reaktioner på ”THE BIG iFAMILY

  1. Jag håller med dig. Det finns inget tåg att missa. Det finns inte en lösning, en enda silverkula som dräper alla drakar.

    Ställ er att lifta om ni är så jävla rädda för att gå er egen väg.

  2. En väldigt effektivt uttryckt analys utan floskler (varför är jag inte förvånad när det du som skriver ;))! Visst är det så att internet som demokrativerktyg behöver skyddas, just därför tyckte jag inte om PP-affischerna med ”VI ÄLSKAR INTERNET”…

  3. Jag tillhör förmodligen den del av det sociala internet som du kritiserar. Jag är PR-konsult. Jag har med svenska mått mätt många som följer mig på Twitter. Jag håller föredrag som ger min arbetsgivare bra betalt där jag pratar om internets förträfflighet.
    Jag stämmer in på den profil du målar upp.

    Och vet du, jag är böjd att hålla med dig kring väldigt mycket.

    Det är förvånande hur många förespråkare av den sociala webben som själva är extremt dåliga på att dela med sig, hur de inte alls är sociala och hur snabbt man blir dräpt om man beter sig som en ’förrädare inom de egna leden’.

    Utan att göra det här till en för lång historia, låt mig istället klistra in den text som ackompanjerade en länk till din artikel som jag postade på ett par platser:

    ”Självklart lätt att avfärda henne likt andra kritiker som inte ’förstår’ men för mig är det här ytterligare ett tecken på den hotande alienationen mellan social medias förespråkare och social medias användare.

    Det går inte längre att skaka på huvudet och säga ’De förstår inte’. Kanske är det vi som inte förstår. Kanske är det vi som är dåliga på att lyssna.

    De senaste dagarna har varit ganska intressanta ur det perspektivet och förhoppningsvis lär vi oss om ni är ens hälften så ödmjuka som vi ber våra klienter och kunder att vara.”

  4. ”Vi älskar internet låter aningslöst. Och passar dessutom ingen under 30” => klockrent.

    ”Vi bygger kunskapssamhället” var bättre men lät väldigt akademisk.

    I sann On-Demand anda borde vi anamma teknikoptimismen och våghalsigt deklarera:
    ”Piratpartiet ger dig det du behöver när du behöver det.

    Vi optimerar din skola, din skatteplanering, din pension, din sjukvård och ditt sparande. Vi är din digitala nyckel i det moderna samhället. Vi hjälper dig att tolka framtiden, och bromsa ner förändringarna runt omkring dig så att du kan gå in i framtiden när du är redo för det. Vi värnar om din trygghet. ”

    Angående tåg så går dem hela tiden. Nästa tåg är transhumanismen (byt ut allt; acceptera inga svagheter. Här hittar vi odlade organ, genmanipulerade foster och föryngringsprocesser) tätt följt av artificiell intuition (maskiner som tänker som människor och djur). Folk brukar slå av när jag berättat hälften av det jag vill berätta för dem. Att framstå som provokativ verkar vara min superkraft och jag få min mor att gråta på under tio minuter. Är du säker på att problemet verkligen är att budskapen är för tama? Är det inte att de känns för provokativa och främmande?

  5. Bra kommentar. Den leder fram till (det jag försökte säga på seminariet, men som jag uppenbarligen var för otydlig med) att det är viktigt att inte bara se ”journalisterna” och ”folket”. Jag håller helt med om att det kan finnas mängder av små communities av bloggare och twittrare som riskerar leva vid sidan av den stora offentligheten. Jag underströk betydelsen av alternativa eliter. Exakt hur samspelet sedan blir mellan olika eliter och ”folket” kan ingen säga idag. Men detta är ett av de sammanhang där Flashback (eftersom det var uppe på seminariet) kan spela roll. I avslutningskapitlet av Journalistik 3.0 – Medieormen ömsar skinn sverigesradio.se/Medieormen diskuterar vi detta.
    Mats Svegfors

    1. Tack, Mats! Det är ju ett väldigt vittförgrenat ämne det här, och jag förstår att endast en flisa kan belysas på ett seminarium. Ett av problemen, som jag ser det, är att vi bara har en offentlighet i Sverige, och att denna offentlighet via de sociala mediernas elitskikt blir ännu mer begränsad. Ser fram mot att höra mer från Medieormen :).

  6. Tilltron till att Internet och informationssamhället skulle innebära uttrycksfrihet, jämlikhet etc liknar i mycket den tilltro människor(inklusive jag själv) hade till det som skedde i ”sextitalsrörelsen” eller vad man nu vill kalla den. Det handlar kanske till en del om att vi underskattar marknadskrafternas förmåga att ta över kommersialisera allting.

    Något som fick mig att tänka till en smula under 60- och 70-talet var ett uttryck som användes av italienska kvinnorörelsen. ”Kamrater i kampen, förtryckare i sängen.” angående de s.k. ”politiskt medvetna och engagerade” männen. Kvinnorörelsen förde fram den grundläggande sanningen att det personliga är politiskt och därigenom fick sextiotalsrörelsen ett varaktigt och utvecklande innehåll.

    Det jag nu funderar på är vilken rörelse ska klara av att identifiera missarna vi gör i vår naiva tilltro till Internet . Blir det kvinnorörelsen nu igen? Eller kanske det vore ett lämpligt examensprov för den vilsna mansrörelsen?

    1. Rodenback – jag hoppas att det blir de unga som ruttnar på att ständigt bara vara objekt och inte ha skit att säga till om, att de blir de som formulerar kritiken.

  7. Pingback: super rosenrod

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *