Etikettarkiv: Winter’s Bone

ÄTA SOVA DÖ

Filmen Äta Sova Dö av Gabriela Pichler måste ses! Denna rulle är ett litet mästerverk i nyansernas konst och samtidigt ett rött spjut i röven på ett förljuget myndighets-Sverige.

Filmen utspelar sig i en gudsförgäten skånsk bonnhåla, men kunde lika gärna ha ägt rum i avfolkningens Norrland. Huvudpersonen Rača, som spelas med gudomlig självklarhet av den hittills okända Nermina Lukač, är en 20-årig tjej från Montenegro som kom hit som ettåring med sin pappa och måste försörja sig själv och honom på den bullrande och kalla grönsaksfabriken där hon lär sig att väga upp 125 gram ruccolasallad med bara handen. Ständigt svävar nedskärningarna och uppsägningarna över hennes och hennes arbetskamraters huvuden och får dem att jobba så hårt och effektivt att de ironiskt nog avskaffar sina egna arbetstillfällen.

Låter det trist?

Jag lovar att det inte är det minsta tråkigt. Detta är nämligen inte den svenska socialrealism vi vant oss vid. Det är Sveriges svar på Winter’s Bone, med ungefär samma skillnad som den mellan amerikansk country och Kicki Danielsson – inga jämförelser i övrigt. Vi får möta ett Sverige så fult, så försummat och så hjärtskärande verkligt att den enda trösten blir en av nöden tvungen gemenskap på den lokala pizzerian.

Upphovskvinnan Gabriela Pichler har med genial exakthet och skicklighet mejslat ut byhålans karaktärer och dess interiörer till en mänsklig mosaik som får alla fördomar att brista. Detta är en film för både rassar och antirassar.

Račas verklighetsanpassade och osentimentala replik när hon söker jobb som brandskyddskonsult är oslagbar. Den går typ: ”Du kanske tyckte att mitt namn lät så där arabiskt eller så, men jag är svensk. Alltså, till sättet också.” Eller när nån gubbe på pizzerian kläcker ur sig nåt nedsättande om muslimer och Rača säger: ”Men så kan du fan inte säga! Min pappa och jag är ju muslimer.” Och sen är det inte mer med det.

Men framförallt är Äta Sova Dö ett enastående kvinnoporträtt. Aldrig har svensk film gestaltat en sån kvinna, en tjej som bara är den hon är, utan krusiduller och påklistrad femininitet, en rustik och jordnära juggebrud med stort hjärta och ett jävlaranamma som KROSSAR varenda en av de kvinnoroller som erbjuds i den gängse filmfloran.

Det känns som en absolut rättvisa att filmen erhöll publikpriset vid filmfestivalen i Venedig.

All kredd åt Pichler och åt teamet! Och se filmen – det är en mycket sträng order!