Etikettarkiv: verklighetens folk

KULTURELITEN OCH VERKLIGHETENS FOLK

Skugge & Co anordnade den sista kulturaftonen för säsongen på Teater Brunnsgatan 4, med ämnet Kultureliten och Verklighetens folk – vad är egentligen bra kultur?

De prominenta gästerna var Göran Hägglund, Åsa Linderborg, Johan Lundberg och – tadaa – The Kristina Lugn. Debatten leddes som vanligt av Martina Montelius och Marie Söderqvist.

Den här gången slapp vi höra studentikosa stönanden från Timbrofolket (som under pompösa åthävor pyntat själva kalaset). Tack för det.

Istället utbröt ett munvigt käftslängande mellan Åsa Linderborg (Aftonbladet) och Johan Lundberg (Axess) som väckte allt större muntrationer när högerprofilen Lundberg kallade Linderborg för leninist varpå Linderborg kontrade med att kalla Lundberg för stalinist. Lät lite som på bokstavsvänsterns tid.

Stötestenen var den länge debatterade frågan om huruvida det som står på kultursidorna angår ”vanligt folk”. Givetvis kom Makode Lindes könsstympningstårta upp som ett exempel på hur kulturdebatten visst kan nå ut och engagera Göran Hägglunds skötebarn – verklighetens folk.

Men så klev Kristina Lugn in i samtalet och sopade hem biffen. Först och främst, sa hon, så skulle hon vara jätteglad om hon överhuvudtaget visste vad ”verkligheten” är. Därefter påpekade hon att kulturens möjlighet att nå ut idag helt bygger på mediernas lust att föra den vidare, och enligt medielogiken krävs då av kulturfenomenen att de är tillräckligt spektakulära, men därmed måste de inte vara bra.

Lugn hävdade också att det vore på sin plats att vår kulturminister stod upp för det bildningsideal som borgerligheten en gång i tiden värnade om, istället för den populism som Adelsohn Liljeroth ger uttryck för. Varför skulle inte kulturen få vara elitistisk?

Här tangerade Kristina Lugn en sak som tyvärr inte hann utvecklas närmare. För detta, att stå för humanistiska värden, menade hon, det leder i regel en tänkande individ mot vänster, men bara för att man står upp för rättviseideal – måste det betyda att kulturlivet ska banaliseras? Ungefär så.

Idag kan vi informeras om blockbusters som Hungerspelen och True Blood både på nyhetsplats, i nöjesbevakningen OCH i de trånga kulturkanalerna. Varför? Har kulturkoftorna så risigt självförtroende att de inte längre vågar företräda den goda smaken (vad DEN nu är, men det är en annan diskussion)? Masspubliken till försäljningssuccéer behöver väl ingen ytterligare information om det som vräker fram på alla andra platser, inklusive annonsutrymmet. Frågan är om masspubliken (”verklighetens folk”) överhuvudtaget läser kultursidor/ser på Kobra/lyssnar på Kulturnytt etc.

Som Kristina Lugn sa: Hur ska vanligt folk kunna ta del av Karl Vennberg om de inte ens känner till hans namn? Man kan ju inte googla på annat än det man fått reda på.

PÖBELN I PISSRÄNNAN

Har funderat fram och tillbaka på om jag ska gå in i den återuppståndna diskussionen om näthat. Efter disastern i Norge ska ju alla vara efterkloka. Och som vanligt polariseras uttalandena mellan dem som vill försvara allt som pågår på internet och de konservativa rösterna som utropar ett vad-var-det-jag-sa – äntligen får vi se vad den där gränslösa interaktiviteten leder fram till.

Men frågan är inte så enkel, och jag tycker egentligen inte att den handlar om internet.

Den handlar om dumhet. Med andra ord: Ska alla enfaldiga röster ha samma talan som de kloka och insatta? Är det en demokratisk rättighet att skita ner ett kommentarsfält i anslutning till en seriös och påläst debattartikel, kulturessä eller ledare?

Många, däribland den påläste och i regel balanserade Anders Mildner, hävdar att artikelförfattarna i tradmedia ska åta sig uppgiften att sköta om kommentarsfunktionen och gå in i dialog med läsarna. Att det inte är kommentarsfältet i sig det är fel på utan det faktum att det lämnas vind för våg och därför blir koloniserat av tomtar och troll. Publicerar jag, som är professionell skribent, en artikel på en etablerad medieplattform, då ska jag således förbinda mig att även läsa och bemöta inpass från personer som har invändningar.

Så långt låter argumentet för interaktivitet någorlunda vettigt. Men då måste också någon ansvarig först rensa rejält i kommentarsfältet. Få människor har nämligen så obegränsat med tid och psykologiska resurser att de orkar läsa igenom, säg, trettio personangrepp, fascistisk smörja eller ren och skär dumhet för att upptäcka någon enstaka kommentar som ligger på samma nivå som den publicerade texten.

Ty, den publicerade artikeln har måst genomgå en viss kvalitets- och relevanskontroll. Jag kan inte komma upp med vad skit som helst och förvänta mig att bli publicerad. Och med tanke på de kommentarer jag pliktskyldigt läste igenom i början av kommentarsfältens utbredning kan jag lätt säga att de inte gjorde min dag. Råa elakheter gällande mitt kön, mitt yttre och dolska hot av typen ”jag vet vad du gjorde förra sommaren” svämmade över på denna tjusiga demokratiska lekplats.

Vad ska då jag och de som läser det jag skrivit ha all denna obildade idioti till? De rimliga kommentarerna är så få att kommentatorerna lika gärna kan mejla mig privat. Och skulle någon vilja debattera mot mig är de välkomna att skriva repliker i det aktuella forumet. Repliker som då får genomgå samma typ av granskning som min egen ursprungliga text. Är det odemokratiskt?

Är tryck- och åsiktsfrihet detsamma som att släppa fram varenda rövskalle som inte ens törs röja sin identitet? Jämför om jag skulle ställa mig på ett torg och hålla tal och sedan omges av typer med rånarluvor – eller varför inte ku-klux-klan-dräkter – som skriker okvädningsord eller antidemokratiska vidrigheter. Ska jag stanna kvar och ha en dialog med dem?

Jag har verkligen försökt, i mina bloggdagars gryning, att bemöta plumpa och korkade påhopp. Runt, runt, runt har diskussionen gått, och aldrig har en ökad förståelse eller en vidareutveckling av mina texter ägt rum.

Det är som om vi inte vill inse att det finns obildbara idioter, damaged goods och störda svin därute. Nej, vi ska klema med dem, tala med bönder på bönders vis och sänka nivån till deras dumhet. Ingen vill ju framstå som besserwisser. Det är denna nivellering som jag uppfattar som ett reellt hot mot demokratin. Antiintellektualismen skrämmer mig betydligt mer än intelligenssnobbar som anser det lönlöst att försöka göra sig förstådda bland en missnöjd pöbelhop.

Och skulle denna missnöjda pöbelhop få tolkningsföreträdet, då skulle vi nog fan få se kommentarsfälten stängas.

Alla röster är inte lika mycket värda i det offentliga samtalet – är det verkligen någon som tror det? Människor som ägnat en väsentlig del av sina liv åt att grubbla, analysera, lyssna och läsa har också större rätt att yttra sig i stora och viktiga frågor kring vår historia, samtid och framtid. Ingen surar över att spelare i gärdsgårdsligan inte lirar med Zlatan och de andra. Det är tydligen bara när det gäller bildning och tankeförmåga som alla ska ha samma värde.

Och det värsta är att de intellektuella – denna utrotningshotade art – tycks skämmas över sin överlägsenhet så till den milda grad att de krattar gången för sina belackare och propsar på att vi ska släppa in okunniga och fördomsfulla jonnar i vartenda forum där akademiska samtal pågår. Det påminner nästan om den kinesiska kulturrevolutionen, där de intellektuella tvingades sprida latrin på fälten för att de skulle veta sin plats.

Ovanpå allt erbjuder ju dessutom internet en möjlighet för alla att uttrycka sina åsikter. Vem som helst kan starta en blogg eller yttra sig på diverse sociala nätforum. Vi som bloggar brukar också vara noga med att bemöta och diskutera kommentarer vi får. Räcker inte det?

Nej, vi uppmanas att ”gå ut i verkligheten” och knäböja inför ”folkets röst”. Som om dessa verklighetens röster hade mer att säga oss än den överblick och slutledningsförmåga de intellektuellt skolade har ansträngt sig stenhårt för att kunna förvärva.

Och en dag sitter vi i knät på detta verklighetens folk och upptäcker för sent att de bara hånskrattar åt den pisshumanism vi visat dem. De kommer istället att slänga oss i den pissränna som vi upplät åt deras rätt att kommentera våra demokratiska visioner.