Etikettarkiv: vår kulturs undergång

VÅR KULTURS UNDERGÅNG

Eftersom moderskapet är så nonchalant med denna blogg ser jag mig nödgad att ingripa för att redovisa årets lussebak.

Vi infann oss samtliga trots mors hot om att inställa begivenheten då vi, som hon uttryckte det, var så slöa med att osa. Men hon borde ju vid det här laget veta att vi sällan missar denna snart enda kvarvarande familjetradition innan några i skaran byter namn (modern har redan hotat med detta), bildar ny familj eller flyttar utomlands (även detta har min oömma moder hotat med).

Degen var spänstig och blank som sig bör och vi satte raskt igång med våra formationer. Snart klagade emellertid modern på att vi inte längre skapade ideologiska symboler. Plikttroget åstadkom min mor en penis i vanlig ordning, vilket en av mina systrar genast efterhärmade.

Min förmodligen blivande svåger, systerns pojkvän, formade då en mutta.

Min syster klagade på skapelsen, sa att den var för smal och trång, vilket kanske avspeglade det utbredda manliga önsketänkandet.

När den gräddats kunde emellertid min moder med sin plumpa humor överräcka den åt sin förmodligen blivande svärson och erbjuda honom en – ja, vad tror ni?

Rätt: en bullfitta!

Men inte ville jag göra modern besviken. Hon har ju ältat den ekonomiska krisen hela det gångna året, varför jag gav henne svaret. Ideologierna är visserligen döda, men Mittens rike kvarstår.

Jag bakade alltså dess symbol.

Min äldsta lillasyster svarade genast med att baka Håkan Juholt. Det är bäst att jag nämner det, för porträttet blev inte likt. Vi dividerade ett tag om huruvida Juholt verkligen bär glasögon, det hävdade systern bestämt.

 

Jag undrar jag, om vår Juholt bär glasögon, men om man inte noterat dessa kan det ju bero på annat i hans ansikte som ter sig desto mer skrymmande.

Det tycks som om allt var bättre förr, även Juholt och socialdemokratin, så jag skapade ett Kizz-emblem, men efter gräddning hade det svällt och blivit lika oformligt och vulgärt som återuppståndna band och annan nostalgi.

Ja, det mesta blir bajs med tiden.

Och som för att betona slutet av den väg som såväl vi som vårt tarminnehåll går mot satte min förmodligen blivande svägerska punkt genom att forma en hängsnara.

Märk väl hur gallret ligger som ett hån mot vår fångenskap i en kultur som är dömd att gå under.

Tack för mig! / Eder Gogge