Etikettarkiv: våldtäkt

UR MANSUPPRORETS SKÖTE

lee_wideweb__470x3190Det här, kan man säga, är en uppföljning av förra posten om Kuk-knytkalaset, det som handlade lite om det ”nya” mansupproret.

Mansupproret är nu inte särskilt nytt. Det har, enligt flera socialantropologiska forskare, ungefär 10 000 år på nacken. Sett från mänsklighetens historia är mansupproret dock ganska nytt, eftersom människan (med ungefär samma hjärnkapacitet som nu) är ca 200 000 år gammal.

Visst tvistar de lärde en del om orsakerna till den manliga överordningen, men om jag nu accepterar den forskning som gjorts på arkeologiska fynd och på en del isolerade folkstammar, tycks det ha funnits en tid, en lång tid, då människor faktiskt inte använde våld som konfliktlösning, då kvinnor inte var underordnade och då vem som var den biologiske fadern till barnen inte spelade någon roll.

Därmed inte sagt att jag vill bo i gräshydda. Men det kan vara intressant att betrakta det patriarkala systemet utifrån. Det verkar ha uppstått då män insåg att deras säd var inblandad i fortplantningen – tidigare närde man uppfattningen att kvinnan ensam var upphovet till nytt liv, varför hennes fruktbarhet betraktades med vördnad. Säkert hade även övergången till agrar kultur ett stort inflytande, då det medförde äganderätt och revirtänkande.

Så, låt oss ponera att man behövde bevaka sina territorier och med våld driva bort inkräktare samtidigt som män fick hybris av sin säd. Då kan det ha legat nära tillhands att med våld lägga under sig kvinnorna. Kan det ha varit då man började våldta?

Nå, sedan dess har i alla fall kvinnorna ansetts underlägsna och fått iklä sig en passiv roll som vårdgivare. Alla ”feminina” sidor hos mänskligheten har dumpats hos kvinnorna. En man med ”feminina” egenskaper förlöjligas och en kvinna med för många ”manliga” drag uppfattas som hotfull. Var sak på sin plats.

Är då kvinnor, den förtrycka delen av befolkningen, lite finare och ädlare? De använder ju traditionellt sällan våld, tänker mer solidariskt, inordnar sig inte lika lätt i hierarkier och är inte lika benägna till korruption som män (detta har kunnat konstateras genom åtskilliga studier). Det är inte en slump att mikrolån till kvinnor bär frukt. Eller att korruptionen bland trafikpoliserna i Lima avhjälptes när man bytte ut de manliga trafikpoliserna mot kvinnliga. En kvarleva av detta är att barnbidraget rutinmässigt (fram tills nu) delats ut till modern och inte fadern. Kvinnor värnar i regel mer om gruppens och inte sitt eget bästa.

Ja, det förefaller som om kvinnor generellt ännu bär på de drag som kännetecknade den kultur som föregick patriarkatet. Gör de inte det blir de lätt stämplade som okvinnliga och i värsta fall blir de utfrusna. När jag gick psykologlinjen gjordes ett test som skulle visa hur mycket av kvinnligt resp manligt mönster vi bar på. Jag minns att mitt resultat visade att jag hade 50/50 av bägge. Det kan sägas ha stått mig dyrt, samtidigt som det kanske har varit min smala lycka. Vore jag man skulle jag säkert ha odlat mina manliga drag alltmer och undertryckt de kvinnliga. Nu fick det bli tvärtom.

Men idag, när jag ser på vår civilisation, undrar jag om någon egentligen mår bra av denna uppdelning i manligt/kvinnligt. Och framförallt om någon på riktigt kan trivas med en ordning där våldtäkt överhuvudtaget är tänkbart, där någon ”vinner” och en annan ”förlorar” på sexuella handlingar och där denna perversa syn på sex är så uppladdad och nedladdad i människans psyke att man till och med kan uppfatta barn – de allra svagaste – som sexiga.

Jag tror inte att den manliga sexualiteten till sitt ursprung är funtad på det viset. Men i en kultur som premierar makt och där makt upprätthålls eller erhålls med våld misslyckas med att ladda upp inre föreställningar om ömsesidighet. Det som istället styr våra sexuella fantasier är skenande sadomasochistiska idéer som inte gör halt vid barn – varför skulle de det? Nästan alla omfattas av denna begreppsvärld om över- och underordning, vi blir upphetsade av den, den säkrar inte främst artens fortlevnad, men den säkrar den här samhällsordningens överlevnad. Och vi vill ju inte flytta ut i bushen. Hur skulle vi dessutom kunna det? Allting är ju ägt. Vi också.

Därför spelar vi alla med i denna makabra dans där vi knullar barn, skövlar regnskog för att dagligen kunna äta kött och sitter i bilköer för att ha råd med bil. Vi måste. För annars hamnar vi utanför systemet. Och vad finns där, bortom missbruket? Jo, där finns kanske upproret. Och uppror vågar vi oss inte på.

Bara mansuppror. Det känns tryggt.

VÅLDTÄKTENS DJÄVULSKA GIFT

grand4Vad innebär en våldtäkt egentligen? Meningarna går vitt isär. I min roman Penetrering var våldtäkt ett tema. Boken både började och slutade med våldtäkt, i början bagatelliserades den, men i slutet … ja.

I ”våldtäktsdiskursen” finns två ytterlighetspositioner. Den ena framhärdar att våldtäkt är något av det absolut värsta en kvinna kan råka ut för. Efter ett sådant övergrepp är ingenting sig likt och traumat lämnar en djup rynka i själen.

Den andra ståndpunkten hävdar att vår syn på våldtäkt som en brännmärkning för evigt är ett utslag av hederstänkande; att det är omgivningen som stigmatiserar den drabbade kvinnan och att läkningen efter övergreppet kan gå relativt snabbt om vi inte fokuserar på att just könet utsatts för våld.

Men i populärkulturen brukar våldtäktsscener vara ödesdigra. Ta filmen Gran Torino, där en våldtäkt blir fullständigt avgörande för storyn. Det finns massor av andra exempel, men nyligen kollade jag teveserien Sons of Anarchy. Ni som tänker se den eller inte sett hela ombedes sluta läsa här.

Gemma, seriens superbitch, som är gift med the leader of the pack och mor till kronprinsen i mc-gänget, är en dam som inte bangar för vare sig skottlossning, slagsmål, blodig hämnd, porrklubbar eller iskalla intriger. Hon är bidrottningen som männen i denna kriminella våldskultur tillber och rådfrågar. Kvinnorna passar sig för att sticka upp mot henne. Hon är cool, het, smart, äldst och hon håller ställningarna med järnhand.

Men så ska ju seriens spänning axas upp, och det sker framförallt när en ny och förslagen spelare dyker upp för att lägga under sig den kaliforniska staden Charming. De olika gängens pakter splittras via klassiska härskarknep, och Sons of Anarchy ska krossas. Det mest djävulska angreppet iscensätts, och vad kan sabba en liten subkultur bättre än att gangbanga deras matriark? Detta sker alltså, Gemma blir gruppknullad både bak och fram och lämnas därefter i en pöl av – skam.

Taktiken lyckas. Gemma tror att hon kan överlista nidingsmännen genom att bära sin skam i tysthet, i vetskap om att gänget skulle gå bärsärkagång om de fick veta, och därmed skulle de också bli besegrade. Men traumat och skadorna fördärvar ändå relationen mellan offret Gemma och hennes man gängkungen. Gemma uppträder nämligen precis som en skändad kvinna. Hon blir tillbakadragen, frigid och skör; en spillra av sitt forna jag.

Till sist, när söndringen är katastrofal, berättar Gemma sanningen. Därefter förväntar hon sig att hennes man ska överge henne. Om en kvinna är våldtagen betraktas hennes kön som för alltid förstört. Någon har varit inne i det heliga och gjort det oheligt.

Sons of Anarchy är en serie byggd på klichéer, som så mycket annat i genren. Den är förljugen och våldsromantisk och allt möjligt annat, fast ändå extremt underhållande och inte lika förskönad som jag först trodde. Men det som kvarstår är ändå våldtäkten och föreställningarna runt dess konsekvenser.

Stämmer då inte detta? Är det en myt alltsammans? Nej. Varför skulle systematiska våldtäkter under krig vara så oerhört effektiva om inte just skändandet av kvinnors fortplantningsorgan ställde till med så förödande följder? I de bosniska byar där mödrar våldtogs skapades en inre splittring, som om ett dödligt virus trängt in i familjeorganismen. Våldtäkt är ett mycket precist och fatalt vapen. Det är en medveten strategi. Den fungerar. Våldtäkter i krig är som hålmantlade kulor. De träffar exakt men spränger sönder innanmätet.

Skulle vi då kunna ändra på våra föreställningar kring våldtäkt och därmed oskadliggöra detta vapen? Det tror inte jag. Vissa föreställningar, myter, symboler och betydelser går inte att bortse från. Fortplantningens realiteter är ännu centrala, de har med livets uppkomst att göra, det spelar ingen roll att vi numera vet och t o m kan se på film exakt hur det hela går till, invärtes. Det handlar om mer än blommor och bin. Jag vill verkligen inte framstå som flummig, men vi behöver nog försöka begripa varför sex fortfarande fascinerar när vi kan se på det hela ur vetenskaplig synvinkel. Det hjälpte inte att Inge och Sten på 60-talet beskrev en orgasm som en nysning i andra änden, vi är djupt rotade i vår sexualitet.

Det skrivs lagar kring människans sexuella yttringar, homosexuella måste kämpa för sin rätt, tidningar säljer på sex. Vi borde vara färdigutbildade men är det inte, blir det troligtvis aldrig. Under ytan är sexualitet och fortplantning ännu mystiskt.

Vad har då våldtäkt med sex att göra? Ja, så mycket vet vi åtminstone, att den som våldtar snarare är ute efter att demonstrera makt. Makt och kärlek hänger inte ihop, men makt och sex gör det ofta. Många sexuella fantasier innehåller element av makt, just för att kombinationen är så laddad. Våldtäkt handlar dock inte om rent sexuell upphetsning, det handlar om maktberusning, men målet – att angripa de kroppsliga rum som vi erövrade som mycket små – är diaboliskt uttänkt. Effekten är djup förödmjukelse, en alarmerande kontrollförlust.

Den som försöker förminska våldtäktens inneboende destruktivitet vill kanske inte heller erkänna barnets utvecklingsfaser: från hjälplöshet till suveränitet. En våldtäkt berövar människan just hennes individuella suveränitet, hennes självkontroll, hennes kroppskänsla och inte minst invaderar den hennes inre rum.

Jag tror inte att människan någonsin kan bli så rationell att kroppen bara upplevs som en maskin. Kroppen lagrar minnen och självbilder. I våra underliv finns hemligheter vi sällan vill dela med fler än dem vi noga valt ut. Våldtäkten blir en rationell plundring av vår irrationella och högst subjektiva värld.

Det gör ont, det är ont.

PS. Ni som inte sett filmen Irreversible kan gott göra det. Av den kan även den mest inpiskade kvinnohatare få en släng av feminism.

THE BLAME GAME

pointing-fingerJag skriver väl om det här sist av alla. För det har ältats och rasats till leda och förruttnelse. Nu ställer sig alla och vrålar i enad kör: ”Fy fan för pöbeln i Bjästa!”

Vi är så säkra på det rätta. Det är precis som när vi talar om Förintelsen.

Nu efteråt. När sanningen rullats fram. Hur kunde de?

Det är så skönt med avstånd. Geografiskt och historiskt avstånd. Men jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Misshandel, övergrepp och fascistiskt medlöperi finns alldeles intill oss här och nu. Men då blir det genast obehagligt. Då skruvar vi på oss. Ska jag säga åt min chef? Min brorsa? Min granne? Min affärspartner? Min kollega? Min agent? Min farsa?

Nä. Man ska inte lägga sig i. Man vet ju inte. Det finns ju två sidor av myntet. Ingenting är svart eller vitt. Yatta, yatta.

I boken ”Psykopatens grepp” av norrmännen Aud Dalsegg och Inger Wesche står det:

I dagens framgångs- och statusfixerade samhälle passar det på sätt och vis bättre att vara självupptagen och psykopatisk än att vara ett offer. Att vara ett offer är att vara en förlorare, något man ska skämmas för, tala tyst om och förtränga.

David Eberhard skrev boken ”Ingen tar skit i de lättkränktas land”. Maciej Zaremba skrev artikelserien ”Först kränkt vinner”. Ann Heberlein gav ut boken ”Det var inte mitt fel! : Om konsten att ta ansvar”. Givetvis anser väl ingen av dessa akademiker att det direkt är offrets fel att hon blir utsatt för övergrepp. Men deras debattinlägg har tagits emot med öppna famnen och blivit en allmän hållning. Coachingindustrin hänger på och stämmer in: Var inget offer!

Tongångarna är tydliga. Det är omodernt att vara offer. Osexigt. Det är mer drag i förtryckaren. Vi blir irriterade på den skadade, den förorättade som ligger där och jämrar sig. Fan, kom igen nu – släpp taget! Gå vidare! Du väljer själv hur du ska må. Bla, bla, bla.

På så vis har den rådande attityden gentemot de utsatta och förtryckta blivit identisk med de härskartekniker som förtryckarna använder sig av. Om sedan offret reser sig och pekar ut förövaren, då blir det hell to pay. Då är offret en jävla bitch, en hämndlysten och bitter jävel. Och det blir förövaren som vinner sympatierna. Offret blir kränkt ännu en gång. Många anser att den kränkningen, den som kommer från omgivningen, är värre än den primära.

Detta kan jag intyga, som varit utsatt för en sådan häxprocess, med åtskilliga mediepersoners goda minne.

Detta kan den våldtagna flickan i Bjästa intyga. Detta kan nästan alla offer som väljer att slåss för sin sak berätta om. Några har haft den makalösa turen att bli betrodda och få uppleva civilkurage av åtminstone några. Det fick jag, det fick Linnéa i Bjästa till slut. Men det är inte det vanliga. Det vanliga är att offret blir utfruset för gott och förövaren ryggdunkad. För gott.

Därför har jag mycket lite till övers för den beskäftiga indignation som nu alla tävlar i att få uppvisa. Den är lika pöblig som pöbeln i Bjästa. Håll rent framför den egna trappen istället, för där ligger samma slags skit!

Ja, res på er! Ni är anklagade allihop!

Update: Opassande resonerar kring neutralitet och lynchmobb.

HJÄLPA OCH STJÄLPA

helping_hand3Lita aldrig på en man som säger sig stå på kvinnornas sida. Det blir säkrast så. Nu är ju inte polischefen dömd ännu, bara häktad. Men för säkerhets skull. Den här mannen, som givetvis nekar till våldtäktsmisstankarna, har åkt land och rike runt – även utomlands – och talat sig varm för jämställdhet, behovet av fler kvinnliga chefer och för kvinnors rätt att slippa sexuella trakasserier.

Det vanligaste civilbrott hos poliskåren är, enligt Katarina Wennstam, kvinnofridskränkningar. Jag har också varit i kontakt med en person som arbetar med våldtagna kvinnor och som berättade att det inte alls är särskilt ovanligt att utsatta kvinnor som söker hjälp blir utsatta för sexuellt ofredande av dem som är tillsatta att professionellt stötta just sådana individer.

Det onda i det godas skepnad, alltså. Känns det igen? Rödluvan och vargen? Motorsågsmassakern, där de äntligen lyckats fly mardrömmen och får lift med en man som för dem till en ännu värre mardröm?

Nä, vi får passa oss för dem som säger att de vill oss väl.

SEXUALITETEN OCH JA(G)ET

valdtaktEn intressant diskussion angående kammaråklagarens Rolf Hillegrens mongouttalande har ägt rum på Emmas blogg, där bl a Oscar Swartz hävdade sitt väldigt sexualliberala perspektiv och ansåg att sexuellt ofredande inte var en särskilt big deal, utan snarare fick betraktas som en oartighet. Jag publicerar här Daniel Scythes genomtänkta kommentar till det. Klockrent, eller vad säger ni?

Det är väl ganska lätt att även ur ett sexualliberalt perspektiv försvara tanken att sexuella övergrepp kan vara mycket allvarliga kränkningar. Med tanke på hur grundläggande vår sexualitet är för oss som personer så slår lätt en sådan kränkning mot de mest grundläggande delarna av våra personligheter. Få saker kan påverka vår bild av oss själva så mycket som att inte fungera sexuellt. Det är ju bara att se på alla nervösa är min penis normal-frågor i olika spalter. Vi är sällan så sårbara som när det kommer till vår sexualitet. Jag kan tänka mig att det är därför som många även i Sverige är räddare för HIV än för trafikolyckor.

Att vi sen har olika syn på vår sexualitet och att även olika situationer är varierande hotfulla spelar ju in på hur vi uppfattar en situation. Jag skulle ju säkert själv inte må dåligt ifall någon tafsade på mig på krogen som i Oscars exempel, det skulle ju mer bli en kul anekdot. Jag skulle ju dock kunna uppfatta situationen som helt annorlunda någonstans där jag inte kände mig säker.

Jag tror inte att man behöver blanda in någon puritansk binär sexualmoral för att uppfatta sexuella övergrepp som något potentiellt mycket kränkande.



ETT NEJ ÄR INTE ETT NEJ – I HEMMETS TRYGGA VRÅ

kvinna-diskar

Vad är det som håller på att hända? Isobel twitterlänkade till det här och jag sitter i efterdyningarna av ett jättemysigt bröllop (inte mitt) och läser om Högsta Domstolens nya rättspraxis för våldtäktsfall, som kommer att göra det ännu svårare att driva våldtäktsmål. Och kolla in detta:

När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse.

Detta är ord från kammaråklagare Rolf Hillegren vid City åklagarkammare i Stockholm.

Men tjena! Lite trist att kärringen inte ville, men vaffan. Våldtäkt? Vi var ju hemma! Spöa på’n kan man väl också få göra nån gång ibland när hon tjatar. Bara det är min egen tant. Och vi är hemma. Lite onödigt kanske, men inget att tjafsa om …

VA VA VA!!!

Efter all denna opinionsbildning kring sexualiserat våld, efter den cementerade uppfattningen om att kvinnors farligaste plats är hemmet, kommer denna groda från en kammaråklagare. Nyp mig hårt i armen!