Etikettarkiv: trygghet

SKRIVKRÄMPOR 8

Usch, varför påbörjade jag denna långa redogörelse för begynnelsen av mitt skrivarliv? Leker jag Min kamp?

Men okej, tärningen är kastad, så här kommer fortsättningen på förra posten om mina skrivkrämpor:

Fiasko, ja. Min roll som föredragshållare på diverse konserthus i Sverige tillsammans med namnkunniga komiker, publicister, hälsoguruer o d inleddes med ett magplask. Jag befann mig på bokmässan i Göteborg med den missnöjda arrangören i luren och fick helt enkelt ta tjuren vid hornen. Eller ”kuken i vacker mun”.

När jag återvände till Stockholm ringde jag därför upp de damer som uttryckt sitt ogillande via fax (ja, det var FAX man använde) till anordnaren.

Det visade sig vara något av det bästa jag gjort. Damerna i fråga var vänliga och förklarade vad de ansåg otillfredsställande med mitt anförande. Det var då jag bestämde mig för att en gång för alla strunta i manus och istället bara tala fritt ur hjärtat. Denna färdighet kom inte automatiskt, även det krävde övning. Men det blev åtminstone bättre.

Så var det hindret övervunnet. Men min roman, Regnbågens tid, detta sorgebarn som min förre förläggare förutspått vara fördärvligt för min karriär, låg nu ute på den s k marknaden.

Medieintresset var inte lika stort som vid mina två tidigare boksläpp, vilket troligen berodde på att den inte gick att härröra till mitt eget liv. Jag hade således inga mumsiga detaljer ur mina privata skrymslen att förse journalisterna med. Romanen fick stå för sig själv. Men Andra sidan Alex åkte upp som en raket på bokhimlen och när jag sedermera kuskade runt och talade om mitt författarskap på diverse bokaftnar, bibliotek och kulturella tillställningar hade jag ändå blivit en känd svensk författare.

Under tiden som följde kände jag mig däremot SKAMSEN över den stackars Regnbågens tid. Den hade väl inte gått jättedåligt, jag minns att den faktiskt åkte upp på pockettoppen en tur. Men ändå – jag fick inget riktigt grepp om vad läsarna tyckte.

Varenda gång jag mötte publiken räckte dock en i klungan, vanligtvis en ung tjej, upp handen och frågade varför jag inte talade om just Regnbågens tid. Förvånat frågade jag om hon hade läst den. Ja, det hade hon, och hon älskade den!

Detta inträffade regelbundet och så småningom publicerades en lyrisk artikel på Sydvenska Dagbladets kultursida om boken. Det var en docent i litteraturvetenskap, Inger Littberger, som skrivit artikeln och hon kallade boken ”omvändelseroman”. Denna litteraturvetare kontaktade mig senare och sa att hon höll på med en avhandling där Regnbågens tid skulle få en framträdande plats.

Vilket också skedde. Avhandlingen blev en bok, och på något sätt fick så även min första missförstådda roman en plats. Min första missförstådda roman, ja.

Det skulle nämligen komma ännu en, långt senare. Men det är en annan historia. Efter Regnbågens tid gav jag ut Heroine och man kan säga att jag var back on track. I det läget hände dessvärre något i mitt privata liv som lämnar mycket i övrigt att önska.

Men också det är en annan historia.

Summan av kardemumman är, att när jag valde att mot välmenta råd och alla odds ge ut Regnbågens tid, lämnade jag den trygga vägen. Och därefter har jag nog aldrig låtit tryggheten vara min ledstjärna.

Regnbågens tid avgjorde mitt öde. Den kom till mig som en passion. Ni som känner mig rätt vet vad mitt förhållande till passion är: Jag har inte en chans.

UNGDOMSSLAVAR

imagesDet är så skönt. Jag hittar alltid nåt att bli förbannad på. Visst är det bra? Så att ni vet var ni har mig. Jag är arg. Punkt. Just nu lackar jag satan över hur det schackras med de unga. Vi har skapat ett system med en stor och inbyggd arbetslöshet. Ändå ojar vi oss över att det finns människor utan jobb. Särskilt när unga går utan jobb, för det vet man ju vad DE gör när de inte vistas på en arbetsplats. De ligger bara och lökar. Kanske rentav knarkar och begår brott.

De nya moderaterna kom i sin förklädnad och tutade om arbetslinjen. Men sossarna var inte bättre på sin tid. På 80-talet gick de ut med sin slogan ”Frihet är att ha ett arbete”. Känner ni igen tonen? Arbeit macht frei, ja.

Det är arbetet i sig som hyllas. Så viktigt att ingå i den fina gemenskapen. Att svettas på Donken, eller sitta på ett telemarketingkontor där nummer blir uppringda automatiskt och du måste ofreda en massa irriterade människor med erbjudanden om allt från strumpor till teleabbonemang. Bli illa behandlad av såväl kunder som arbetsgivare. Att aldrig våga höja din röst för att du aldrig är fast anställd.

Nästan 30 procent av de unga är arbetslösa, och denna arbetslöshet framställs som en mardröm. Men mardrömmen består ju i att bli förnedrad av myndigheter. Att behöva sitta framför en av de jobbcoacher som kostat 1,2 miljarder i allmänna medel, en coach som säger till en ung arbetssökande: ”Okej – hur har du tänkt sälja in dig själv?” Hade de arbetslösa haft råd med jobb och bostad utan att nagelfaras av myndigheter skulle de inte betrakta sin situation som hemsk. Alternativet är ju att bli förödmjukad av nyckfulla arbetsgivare som får bidrag för att de unga ska sköta skitjobb. De får alltså betalt för att människor jobbar åt dem.

Och de ungas skräck att hamna i klorna hos godtyckliga myndigheter gör att de tiger och knyter näven i fickan. De fungerar som lönenedpressare. Att kräva skälig lön för sitt arbete medför bara att de åker ännu längre ut i marginalen. Och så är fältet fritt för att sänka ersättningen ytterligare. Det talas om lärlingslöner och att de unga inte ska ha samma rättigheter som de anställda, fastän de utför samma sysslor. Huvudsaken är ju att man blir välsignad med förmånen att få befinna sig på en arbetsplats.

Men om nu arbete är så meningsfullt i sig, låt oss utföra följande tankeexperiment: Säg att alla som heter Larsson i efternamn plötsligt inte behöver jobba längre. De får fortfarande pengar som räcker till hyran och maten. Men de har inget formellt arbete att gå till. Vad skulle hända?

Det som förmodligen skulle hända är att alla som inte heter Larsson i efternamn skulle bli skitsura för att DE behövde gå till jobbet varje dag. Varför kunde inte de få vara lediga hela dagarna och jäsa surdegslimpor, måla om, rota i trädgårdslanden, ägna sig åt hobbies, läsa, filosofera, promenera etc?

Det är en lögn att själva lönearbetet är en välsignelse. Men nu har den lögnen frätts in i våra medvetanden så till den unkna grad att vi inbillar oss att människor ligger och stirrar i taket, knarkar eller deppar ner sig bara för att de inte får traska iväg till ett kneg. För de flesta handlar det bara om mat och hyra. Men de som talar om arbete som en väg till självförverkligande är de som får åtnjuta privilegiet att få betalt för hobbybetonade arbeten, eller de som kan viga sitt liv åt ett kall (som de också får bra betalt för).

Om vi inte passar oss kommer välfärdssystemet att ersättas av välgörenhet. Precis som det var innan arbetarrörelsen slog rot och började sprida tankar om bastrygghet för alla. Då kan vi kanske få se en åldrad Blondinbella stå på ett torg och dela ut förnödenheter till generationskamrater som inte lyckades bli entreprenööörer.

Tacka fan för att unga människor söker till Idol, Big fucking Brother och whatever. Allt är väl bättre än att klösa på väggarna som omgärdar de generationer som drog högsta vinsten medan välfärdsstaten byggdes.

Den välfärdsstat som nu håller på att raseras av dem som tjänade mest på den.

Akta er för att snacka med mig om att de unga är bortskämda. Var jävligt glada att de inte kommer med baseballträn och slår sönder era fina fasader.