Etikettarkiv: Thomas Bodström

PETER OCH VARGEN

Om ni verkligen vill tappa hakan över svenskt rättsväsende och få inblick i en av vår tids stora rättsskandaler, då ska ni läsa historien om Peter Sundes nådeansökan. Sunde var talesman för The Pirate Bay och dömdes med buller och bång till både fängelse och ett hisnande bötesbelopp som nu gjort honom skyldig staten 100 miljoner kronor.

Bland annat får vi veta att Thomas Bodström ägnade sig åt hemligstämplad USA-korrespondens, och att flera inblandade i rättsprocessen (däribland domaren) varit knutna till den amerikanska underhållningsindustrin och dess välgödda lobbyorganisationer. Allt för att spänna musklerna och visa upp en elefantdans som skulle kunna vara parodisk om den inte varit verklig.

Amerikansk nöjesindustri har alltså känt sig så hotad av en svensk fildelningssajt att den tagit Sverige i örat med rena utpressningsmetoder. Sverige skulle nämligen riskera att utsättas för handelssanktioner om inte rättsväsendet lydde. Vilka intressen är det då som är så viktiga att den amerikanska upphovsrättsindustrin lyckades sätta vår svenska rättsskipning ur spel?

Är det rädslan att ett fritt kulturutbud kan underminera världens mest inflytelserika indoktrineringsapparat? Är bolagen oroliga för att vi ska sluta låta våra tankar, vanor och behov styras av den amerikanska drömfabriken?

I så fall kan ju nöjesindustrin ta en titt på de största torrentsajterna och andas ut. Det som där seedas mest är samma skit som ligger och trycker på topplistorna. Predatorkapitalismens mäktiga ideologiska överbyggnad är således tryggad.

Är det pengar? Ja, givetvis handlar det om pengar. Men inte heller i det avseendet tycks finnas nån större anledning till oro. Musikscenen frodas väl, mycket tack vare spridningen via internet. Biobesöken ökar. Varje månad släpper Hollywood en bunt usla romcoms, thrillers och action. Kommersen lever prima liv, med andra ord.

Kan någon vänlig själ därför upplysa mig om varför skräcken för en svensk fildelningssajt varit så stor att den behövt korrumpera svenskt rättsväsende?

Kan jag också få svar på varför medierna tycks likgiltiga inför allt detta? Ifrågasätts någonsin den envisa myten från upphovsrättslobbyn om att det är den fattige kulturskaparen som får lida av fri spridning av kultur?

Det har varit Almedalsvecka. Talades det överhuvudtaget om att Peter Sunde blivit ett offer för rättsröta i Sverige och att han efter sitt fängelsestraff måste leva resten av sitt liv som ekonomisk flykting? Eller känns det bekvämare att endast förfasa sig över vidriga afrikanska regimer som begår övergrepp mot det fria ordets utövare?

Är det någon i vårt fantastiskt fria kulturliv som vågar tänka tanken att Peter Sunde straffats av politiska skäl och att processen mot Pirate Bay-killarna består av till lika delar ansvarslös okunnighet, brutala påtryckningsmetoder och skandalösa rättsövergrepp?

I en framtid när vi löst frågan om hur kultur kan spridas demokratiskt, kommer Sunde med största sannolikhet att gå till historien. Men det har han knappast någon glädje av idag.

Update: Läs gärna också i Opassande om fler kalla fakta i fildelningsfrågan.

BODSTRÖMS DECKARE GAV SD PLATS I RIKSDAGEN

lobbyistenNu ska jag leverera ett halsbrytande resonemang, men efter den här valrörelsen och dess utfall ter sig tillvaron ändå så bisarr att jag ger mig ut på denna slingrande väg. Så håll i er:

Thomas Bodströms deckare bär skulden till det bedrövliga valresultatet.

När alliansen segrade 2006 hade redan den liberala marknadsekonomin börjat löpa amok. Avregleringar, utförsäljning av allmännyttan, nedrustning av välfärden, förnedring av arbetslösa, evighetslånga vårdköer och en centralstimulerad köpfest för den stressade, livspusslande medelklassen var i full gång under Göran Persson-regimen. Svenska folket fick uppleva ett omvälvande systemskifte långt tidigare än den dag då alliansen tog över rodret för att slutföra arbetet med den totala marknadsanpassningen. Eller uppleva – ge bröd och skådespel åt folket, så håller de sig lugna och märker inte vad som sker.

För det är vad de senaste två decennierna burit i sitt sköte: Underhållning.  Underhållning till jävla döds. När det blev fritt fram för reklamfinansierad tv och radio exploderade dessa etermedier i en kaskad av glitter, jinglar, tuttar och muzak som den svältfödda public service-befolkningen välkomnade som när barn uppfödda på havregröt bjuds på en skål med färggrant lösgodis.

Sen dess har junk food och lösgodis, i överförd bemärkelse, dominerat det kulturella utbudet. Ge folk vad folk vill ha! Detta Bert Karlssonska slagord har skallat över kulturlandskapet och blivit en klyscha som nu fått en demokratisk klang. Och vad folk vill ha är naturligtvis sockerlösning, helst intravenöst. Varför ska skolbarnen behöva tugga sig igenom vårt fullkornsbakade kulturarv? Köp istället in Jonas Gardell och Jan Guillou, i klassuppsättningar. Det är väl bra att de läser. Hellre att de läser något än inget alls.

Vi har alltså gjort dygd av Bert Karlssons filosofi, och även syftet – att bli svintät på människors dåliga smak – är numera hedervärt. Idag står författare med socialistiska rättvisepatos på kulturscenerna och rabblar ogenerat upp sina försäljningssiffror och allt de kunnat köpa för slantarna dessa genererat. Coolt! Och uppenbarligen skäl nog att tjacka den där deckaren.

Och där har vi Bodström, som hedrar denna kulturella bottennotering genom att skita ur sig undermålig kiosklitteratur och som deltar i full skala i det kommersiella jippo som marknadsekonomin släppt loss. Så tydligt som han bara kan går han kommersialismens ärenden, i sällskap av sina partikamrater som alla beter sig som popstjärnor i underhållningsindustrins olika utmarker.

Klart som fan att moderaterna kan kuppa och kapa ordet ”arbetarparti”.

Klart att Jimmie Åkesson får en plats i solen när hela tillvaron förvandlats till en jouröppen Kiviks Marknad som trängt ut all reflektion till förmån för sövande och kravlös underhållning som skåpat ut alla språkliga nyanser, allt kritiskt tänkande, alla alternativa livsstilar, alla filosofiska spörsmål, alla bildande resonemang och alla försök att skildra människans hela komplexitet.

Klart att släthyade Jimmie boy framstår som ett under av äkthet där han på okonstlat blekingemål drar växlar på den rädsla och det politikerförakt som gror därute, utanför medelklasspolitikens yogifierade snömos och kommersiella lyckohjul. Hur skulle en proppmätt medelklass som flaxar mellan botox och detox märka av den frustration som nu kanaliserats in i ett parti med nasserötter? Hur skulle Mona Sahlin kunna ge röst åt människor hon aldrig hör, människor som inte åker till Barcelona för att partaja lite?

Och när valvakan kläddes i underhållningsindustrins dramaturgiska grepp, som om den vore en Idolomröstning, eller när ett enormt koppel journalister störtar till SD:s valvakelokal, beredda att flascha på utav bara helvete när Jimmie äntrar scenen, då ser vi en stjärna födas. Ty, det är så stjärnor skapas.

Och på samma sätt som när folk blint köper en Bodströmdeckare för att de reser sig i jättelika travar så att hela folket kan köpa varsin, på samma sätt springer alla åt samma håll, mot vinnaren, mot den som har ljuset på sig. Det är detta beteende som den s k fria marknaden odlat och premierat medan de sövt ner förmågan till kritiskt sinnelag med hjälp av samma marknadskrafter, där den enklaste underhållningen får det mesta utrymmet.

Så har hela det här valet kulminerat i en brakshow där sossarna losade big time (served the fuckers right) för att deras företrädare så lydigt och vällustigt och egoistiskt anpassade sig efter den fria marknaden, där moderaterna kammade hem nästan hela spelet och där vi fick en joker i leken, som säkert inom kort kan ses frottera sig med Bodström/Pagrotsky et al på diverse galamingel i nöjesindustrins kölvatten.

Grattis Sverige! Och grattis till den gigantiska, dygnet runt-öppna Marknaden som skramlar ända in i sovrummet där en Bodströmdeckare ligger och väntar på nattduksbordet.

Ja, grattis till en ny demokrati! FTW!

DEN SOM ÄR RADIKAL …

pb-flag-photoDet är sällan som jag numera ids störa mig på pk-ismen, då får man ju går runt och vara förbannad på varenda jävel man möter. Men idag på gymmet lyssnade jag på pod-versionen av det senaste P1-programmet Snittet och blev faktiskt irriterad av att höra Mikael Wiehe berätta om sin nya platta. Ta det tillbaka, eller vad den nu heter.

Bortsett från att karlns skånska låter outhärdligt dryg – det kan han ju inte hjälpa – så sa han att hans syfte med plattan var att avsätta den nuvarande regeringen. Och därpå kom en rad käpphästar galopperande. Om nedrustningen och Sverigedemokraterna och blah, blah, blah. Och Wiehe tror att han är radikal.

Jag är så perverst trött på sjuttiotalets plakatvänster som inbillar sig att de ännu står på barrikaderna. De gjorde det inte ens back then. Nu låter de som vilken jävla sosse som helst. Men vad har sossarna gjort när de suttit vid makten? De krattade ju gången för hela det systemskifte som de nu skyller alliansen för.

Övervakningssamhället – vem var den nyttige idiot som initierade det? Vem var det som iscensatte razzian mot The Pirate Bay? Och var står chefsproggaren Wiehe själv? Han som tyckte att Ipred var en bra idé?

Gammelpolitikens tjat om jobben vinner gehör hos väljarna bara av en anledning: De får gå från hus och hem om de blir arbetslösa. Den som är radikal ifrågasätter lönearbetets välsignelse och frågar sig varför arbetarrörelsen helt kommit av sig i sina historiska krav på fortlöpande arbetstidsförkortning. Den som är radikal undrar över vad strävan efter full sysselsättning egentligen handlar om. Om den inte går ut på att ha medborgarna under kontroll.

Den som är radikal oroar sig över båda de politiska blockens ambitioner att kartlägga individen i minsta detalj.

Den som är radikal upprörs över vänskapskorruptionen i medierna, den som bl a visade sig under Gömda-debaklet.

Den som är radikal bekymrar sig över kulturens katastrofala likriktning, i vilken Mikael Wiehe själv ingår.

Den som är radikal inser att hotet mot demokratin kommer inifrån det system som skulle borga för demokratins fortlevnad, och inte i första hand från nationalistiska missnöjespartier.

Den som är radikal är helt enkelt kritisk mot ett system som alltmer kommit att likna en sekt, där utseenden och beteenden håller på att standardiseras efter en strömlinjeformad mall och där lyckobranschen och skönhetsindustrin blivit korrektionsanstalter vi självmant betalar för att omformas av.

Den leende fascismen är här, och idag på 1 maj kan vi beskåda en del av den på gator och torg.

Nästan så att man vill supa sig full.

PLATTITYDER

327471676_7557f4d649Med darrig förväntan tog jag emot en Kinatillverkad e-boksläsare. Nu jävlar skulle det bli åka av. Bara några timmar senare längtade jag efter att få en iPad i min ägo istället. Låt vara för den behagliga e-inktekniken som ska vara skonsam för ögonen, men vilket meck. Det kan hända att jag, som alltid ända sedan SE-30:n varit Macanvändare, har Applefitta på fingrarna, för jag kräver absolut användarvänlighet. Som hos iPhonen. Jag vill få det mitt finger pekar på och det bums. Med läsplattan kändes det trögt och osäkert. Dessutom grått.

Och nu har Martin Aagård begått ett lustmord på den stackars läsplattan, med fyndiga gliringar åt förlagsjättarna dessutom – vad sägs om ”platteliberaler”?  Min besvikelse ger honom rätt.

Så hur ser bokens framtid nu ut? Aagård tippar att ljudboken har etablerat sig som litteraturens digitala högform och att vi kommer att läsa mer och mer framför datorn. Men jag vill ju ha det som jag hade hoppats på:

Jag är, när jag går och lägger mig, asless på att ha en bokbumling på bröstet som bara är hyfsat bekväm att läsa vänstersidor i. Jag vill ha en platta där jag kan peka på Adlibris eller Bokus och genast få hem en bok för typ 30 spänn på konto, och då vill jag se omslaget i färg. Jag vill ha en ordbok som jag snabbt kan kolla upp glosor i, och pågående uppkoppling – varför inte telefon också? Utöver det vill jag kunna göra understrykningar och hundöron.

När den uppfinningen gjort sitt intåg, då tror jag på fullt allvar att det är slutet på boken som vi känner den.

En sak till: Jag vill inte bli erbjuden Thomas Bodströms senaste deckare som bonus! Jag vill ha en platta utan förorenande plattityder.