Etikettarkiv: Teater Brunnsgatan

KULTURELITEN OCH VERKLIGHETENS FOLK

Skugge & Co anordnade den sista kulturaftonen för säsongen på Teater Brunnsgatan 4, med ämnet Kultureliten och Verklighetens folk – vad är egentligen bra kultur?

De prominenta gästerna var Göran Hägglund, Åsa Linderborg, Johan Lundberg och – tadaa – The Kristina Lugn. Debatten leddes som vanligt av Martina Montelius och Marie Söderqvist.

Den här gången slapp vi höra studentikosa stönanden från Timbrofolket (som under pompösa åthävor pyntat själva kalaset). Tack för det.

Istället utbröt ett munvigt käftslängande mellan Åsa Linderborg (Aftonbladet) och Johan Lundberg (Axess) som väckte allt större muntrationer när högerprofilen Lundberg kallade Linderborg för leninist varpå Linderborg kontrade med att kalla Lundberg för stalinist. Lät lite som på bokstavsvänsterns tid.

Stötestenen var den länge debatterade frågan om huruvida det som står på kultursidorna angår ”vanligt folk”. Givetvis kom Makode Lindes könsstympningstårta upp som ett exempel på hur kulturdebatten visst kan nå ut och engagera Göran Hägglunds skötebarn – verklighetens folk.

Men så klev Kristina Lugn in i samtalet och sopade hem biffen. Först och främst, sa hon, så skulle hon vara jätteglad om hon överhuvudtaget visste vad ”verkligheten” är. Därefter påpekade hon att kulturens möjlighet att nå ut idag helt bygger på mediernas lust att föra den vidare, och enligt medielogiken krävs då av kulturfenomenen att de är tillräckligt spektakulära, men därmed måste de inte vara bra.

Lugn hävdade också att det vore på sin plats att vår kulturminister stod upp för det bildningsideal som borgerligheten en gång i tiden värnade om, istället för den populism som Adelsohn Liljeroth ger uttryck för. Varför skulle inte kulturen få vara elitistisk?

Här tangerade Kristina Lugn en sak som tyvärr inte hann utvecklas närmare. För detta, att stå för humanistiska värden, menade hon, det leder i regel en tänkande individ mot vänster, men bara för att man står upp för rättviseideal – måste det betyda att kulturlivet ska banaliseras? Ungefär så.

Idag kan vi informeras om blockbusters som Hungerspelen och True Blood både på nyhetsplats, i nöjesbevakningen OCH i de trånga kulturkanalerna. Varför? Har kulturkoftorna så risigt självförtroende att de inte längre vågar företräda den goda smaken (vad DEN nu är, men det är en annan diskussion)? Masspubliken till försäljningssuccéer behöver väl ingen ytterligare information om det som vräker fram på alla andra platser, inklusive annonsutrymmet. Frågan är om masspubliken (”verklighetens folk”) överhuvudtaget läser kultursidor/ser på Kobra/lyssnar på Kulturnytt etc.

Som Kristina Lugn sa: Hur ska vanligt folk kunna ta del av Karl Vennberg om de inte ens känner till hans namn? Man kan ju inte googla på annat än det man fått reda på.

KULTURKROCK

Åh hej, det var längesen, vänner!

Jag skriver på min nya roman och då blir det så här. Jag förlorar vänner, god hälsa och därmed tid att leva.

Men igår slet jag mig från min varma och härliga laptop och gick på ett kulturellt och spirituellt event på Teater Brunnsgatan.

Kön ringlade sig lång utanför. Ämnet var nämligen det så ”heta” höger-vänster-grälet som redan svingat sina svärd på landets alla kulturforum. Ikväll skulle det utrönas om högern var kulturfientlig, dvs om högern bara vill låta den samhällsanpassade och kommersiella kulturen finnas, den som BÄÄÄR sig.

Salongen blev snabbt fuktig och varm, inte bara av de brutalhjärtliga sexskämten mellan moderatorn Marie Söderqvist (hon gjorde iaf tappra försök att vara moderator) och teaterchefen herself Martina Montelius. Nej, salongen var så knökfull av flämtande åhörare (däribland kulturministern) att jag faktiskt började undra om det finns ett gryende intresse för att masa sig ut och lyssna på kulturdebatt.

Man kan säga att det utlovade samtalet havererade ganska omgående. Panelen bestod av tre herrar: Mats Svegfors (vd på Sveriges Radio), Joachim Berner (ordförande för Riksteatern) och Michael Storåkers (vd Bukowsis) SAMT skådespelaren, författaren och dramatikern Lo Kauppi.

Vi hade alltså två kvinnliga konstnärssjälar (Lo och Martina) som försökte komma till tals med de administrativt lagda herrarna om hur andra värden än de strikt kommersiella skulle få plats i kulturlivet. Svaret blev ett blaha blaha. Eller kanske ska man bara säga: kulturkrock.

Givetvis föll mina sympatier direkt på de två konstnärssjälarna, men det bara gååår inte att debattera konstens egenvärde, seriösa konstnärers villkor i ett hårdnande kommersiellt klimat och sedan försöka infoga det eviga tvisteämnet om vad som är kvalitet under ett enda samtal.

Därför hänger ännu frågan i luften: Går det att bita den hand som föder en? Finns det någon möjlighet att överleva som konstnär om den konst man skapar är kritisk till det system man verkar inom?

Ja, vad tror ni, ni som ännu tittar in här ibland trots min ihållande tystnad medan jag bidrar med mitt lilla samhällskritiska stridsrop i det dånande bruset?