Etikettarkiv: sociala medier

THE BIG iFAMILY

alla-deltagare-pacc8a-sweden-social-web-camp-2010När jag lyssnade på Medieormens seminarium på Almedalen om Journalistik 3.0 (finns som podd) blev jag riktigt besviken. Temat var den digitaliserade demokratin och de inbjudna personer som gjort sig kända för stor kunnighet i ämnet. Men vad säger de? Jo, de tuggar om samma uppspydda floskler som har fyllt diskussionen kring gammel- kontra internetmedia sedan … tja 2007.

Men 2007 – det var då det. Det var en yster period då vi nätfrälsta sjöng i en samstämmig kör om internets förträfflighet. Allt som pågick på nätet var per definition sjysst, det vårades för ett nytt och demokratiskt samhällssystem där alla kunde tralla, allas röster vägde lika tungt och de gamla hierarkierna bröts ner. Jag var själv en glad entusiast som rycktes med i stämningarna runt de stora bloggbävningarna och svärmade inför den nya vi-mot-dem-gemenskapen som uppstått.

Sedan dess har nya hierarkier växt fram och med dem motsättningar inom ”the big happy webby Family”.

1. En av de stora motsättningarna rör givetvis pengar och det som vanligtvis föregår dessa, nämligen nya karriärmöjligheter. Vi fick en uppsjö sociala medier-experter, digitalsamhällets egen coachingindustri, som mot rundlig ersättning uppmanade (eller skrämde) företag, organisationer och myndigheter att inte missa digitaltåget. Och plötsligt måste alla visa upp sig på de sociala plattformarna. Från jättar som Försäkringskassan, Kronofogdemyndigheten, SJ och enskilda kommuner till privata företag som Beyond Retro och allt däremellan skickades vänförfrågningar på Facebook och de svarade välvilligt på klagomål som dök upp på twitter. Många sociala medier-experter tjänar grova pengar på fluffigt fikonspråk som nervösa förtagsledningar nervöst sväljer för att inte hamna hopplöst efter.

Intressant är också att de flesta internetcoacher predikar sin lära om den viktiga webbnärvaron i gammelmedia, mot betalning och på traditionella föredragsscener, precis som under 80-talets stora managementvåg då näringslivet och organisationerna skulle drillas i nytt och flexibelt ledarskap. Om nu webben och de sociala medierna är så fantastiskt, så demokratiskt och så överlägset – varför sköts då inte all aktivitet från dessa talesmäns egna nätforum? Flattr kan väl bistå med levebrödet?

Vi har alltså en kader internetevangelister som försörjer sig på det gamla systemet fastän de förutspått det gamla systemets fall, fast då draperat i tekniska termer och töntiga flumfloskler. Men de är inte ett dugg systemkritiska. De aktar sig jävligt noga för det. Deras huvudsakliga budskap är: Missa inte tåget!

Tåget till vadå?

2. Den fina nätgemenskapen skulle också riva hierarkierna, men vad ser vi? Ingenstans är väl värdeskalorna och rankningarna så endimensionella som när algoritmerna på internet får bestämma. Och ingenstans rankas och jämförs väl så ofta som just på nätet. Det handlar enbart om placeringar på en kvantitativ skala. I takt med det växer nya värderingar fram, och nya makthavare vars värde baseras på endast enkelt mätbara summor – antal klick, antal besökare, antal följare, antal ”vänner”, antal sålda enheter.

3. Genom internets demokratisering skulle också mellanhänderna inom upphovsrättsindustrin rationaliseras bort. Men vad fick vi? Jo, nya mellanhänder. SEO-konsulter, konverteringstjänster, Apple, Amazon m fl smaskar glatt åt sig delar av den kaka som de traditionella mellanhänderna roffat åt sig av. Värst är nog Apple som snyltar åt sig 30% av det som de till knappt någon kostnad alls distribuerar.

4. Mats Svegfors framhöll på seminariet, inte bara en gång, att de sociala medierna äger kraften att sätta honom på det hala om han yttrar något dumt eller ovederhäftigt och han menade att detta var ett demokratiskt framsteg som minskar mediernas makt. Han nämnde särskilt twitter. Men ska sanningen fram bryr sig väl inte Svegfors et al om vad Svenne Pung med ett twitterkonto tycker, en Mr Nobody med fem följare. Nej, vad Svegfors egentligen måste ha avsett är snarare det som kallas kommentariatet på twitter, det vill säga twittereliten. Och twittereliten består mestadels av kollegor, vänner och makthavare inom angränsande områden, ex vis pr-konsulter och – för all del – sociala medier-experter. I vanlig ordning är det de som redan har tolkningsföreträdet som med framgång kan kommentera vad en tungviktare sagt eller gjort. Ingen större demokratisering på bred front, alltså.

5. Något som också ofta poängteras av internetromantikerna är den stora möjligheten för allmänne man att få publicera egna debattartiklar, en möjlighet som främst Newsmill beredde väg för. Det dröjde emellertid inte så länge förrän Newsmill blev ett fäste för kvinnohatare, rättshaverister och andra mörkermän. Statusen sjönk och föraktfullt kallas detta debattklimat för Newsmillsamhället.

Och medan alla dessa internetfantaster samlas på seminarier och häckar på webcamps minskar den frihet på nätet som jag en gång drogs med av. Är det något som bör diskuteras idag är det just hur marknadskrafterna och de stora spelarna alltmer tar över och avdemokratiserar internet. Och det är bland oss, vi som hade visionerna om en demokratisk jätteorganism, som denna diskussion bör föras, inte från den hänsynslösa och idiotiska upphovsrättslobbyn. Men inte heller kan man vänta sig något från pajasar inom internetexpertisen som fortfarande börjar sina anföranden med: Hej, jag heter X och jag älskar internet. Bättre vore att frankt säga: Hej, jag heter X och jag älskar alla pengar jag tjänar på att säga att jag älskar internet.

Jag har inte ändrat mig en millimeter i frågan om det positiva med fildelning, jag kan inte leva en dag utan mitt twitter, jag hänger jämt härute på webben, internet har underlättat en massa i mitt liv, jag har fått nya vänner via de sociala medierna etc, etc. Men jag kan inte säga att jag kategoriskt älskar internet, för jag gillar inte det som många gör med det och av det. Därför tycker jag att det är dags att nyktra till och sluta lalla om internet som ett lyckorike. Smekmånaden är över och grälen väntar. Hoppas jag. För, utan gräl är ingen utveckling möjlig.

Därför blev jag beklämd av att höra på den mjäkiga panelen under seminariet i Almedalen. Som om inget hänt och inga konflikter finns. Som om alla fortfarande är livrädda att ”missa tåget”.

THE FINAL PRIME TIME

gslc3a4ger_ht08_9Anders Mildner, I luv U!

Denne sansade karl har i Expressen publicerat sitt bidrag till Brit Staxtons bok Politik 2.0. Det handlar om politikernas totala missförstånd av vad sociala medier är. Att de fortfarande tror på sin envägskommunikation och använder Twitter och Facebook för att trumpeta ut sina tal till folket. Till, inte med. Säkert har de anlitat nån av nätets egna ”livscoacher”, dvs experter på sociala medier, som försökt inviga dem i nätets mystiska påverkanspotential. Men politikerna applicerar den traditionella medievana de tillskansat sig på en kommunikationsform som inte funkar på det sättet. Och vad kan man f ö vänta sig? När deras politik bara går ut på samma gamla frågor som de rutinmässigt bollar mellan sig – varför skulle de då idka nytänkande på andra plan?

Jag tänker på hur annorlunda allting blivit sedan vi kopplade upp oss. Det verkar som om massrörelsernas tid håller på att övergå i mängder av tillfälliga och mindre strömmar istället. Ibland bryter en bloggbävning ut kring en enskild fråga, men oftast är myllret och mångfalden det som kännetecknar samtalen på nätet. Blixtsnabbt hittar vi våra likasinnade, kör förbi allt ovidkommande och finner oss tillrätta i en crowd där vi trivs. Våra egna intressen leder oss, inte företagsintressena. Okej, inte för alla – även på nätet kan vi styras av flockmentalitet och kampanjlogik. Men om vi inte vill det, kan vi slippa.

Det finns ingen prime time längre. Teveprogram som är värda att se kollar vi in på Play eller Youtube när vi själva har tid/lust. Har ni tänkt på vart detta leder? Det kan innebära att ”alla” inte tvångsmässigt måste se en ny film eller teveserie eller läsa en ny bok just nu. Vi kan vänta.Vänta t o m i några år, tills en utvärdering skett: Var det bra eller var det bara en marknadsföringshajp? Var det bra, då håller det. Livslängden för kvalitetskultur förlängs, vilket motverkar slit-och slängkulturens allt kortare säsonger, styrda av branschens hysteriska försök att kränga så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Vi behöver helt enkelt inte komma först till kvarn och stå och trängas på samma torg.

Det finns så många kvarnar numera. Så många torg. Så många möjligheter.

STOPPA INTERNETRASISMEN!

c_fredericton_009Så skönt det måste vara för politiker och kändisar och ”förståsigpåare” att internet finns. Internet är ”den goda fienden”. Allt som är snett skyller de på internét (märk väl betoningen på det sista e:et).

Bjästaskandalen – fy fan för internét!

Fildelning – ner med internét!

Rasism – skäms, internét!

Sexism – usch, internét!

Porr – blä, internét!

Skvaller – vik hädan, internét!

Pedofili – dö, internét!

Terrorism – lås in internét!

Ochsåvidare. Varenda mänsklig och samhällelig företeelse vi avskyr härleds numera till internet och sociala medier. Det är som om vi inte förrän nu har upptäckt att människor snackar! Och tycker. Tycker utav helvete. Vill exponera sig. Få kontakt med likasinnade. Bilda grupper. Vill ha råd och tips. Som om vi för första gången varseblir att det också i alla mänskliga sammanhang finns rötägg (glad påsk, förresten). Förut var äggen förpassade till insändarsidor, som säkert översvämmades av medborgares fördomar, förtal och missnöje. Idag är forumen öppna. Och då ondgör man sig.

Jag tänker inte gå in på FRA, Ipred, datalagringsdirektivet, ACTA – ni vet var jag står där. Men detta, att rulla upp internet som ett rött skynke och projicera varenda rädsla på det, det är tamejfan lika illa som gammal ”hederlig” hets mot folkgrupp.

Internet har blivit en syndabock av det enkla skälet att det ännu är främmande för det traditionella etablissemanget. Internet har blivit ”den andre”. Och beskyllningarna och demoniseringarna låter verkligen som det vi kletat fast på invandrare, judar, kvinnosakskvinnor, homosexuella … fyll i det som saknas.

Fredrik Reinfeldt använder uttryck som ”fult tryne”, Carina Rydberg kallar det för ett Vilda Västern, Malou har förfasat sig, Guillou kallar gammelmedia för ”riktiga medier” i motsats till bloggosfären m m, m m. Jag känner igen retoriken. Feminister och flator är inga ”riktiga” kvinnor, bögar är inga ”riktiga” män, araber är lömska, judar är snikna och under alltsammans bubblar ett Tantgredelinskt bigotteri – perverst snusk är vad som pågår där bakom koderna, snusk och kriminalitet!

Men välkommen till verkligheten. Vi har det samhälle vi förtjänar. Det visar sig öppet på nätet. Och till skillnad från prasselmedia, kan vi gå i svaromål, korrigera, kommentera, k-o-m-m-u-n-i-c-e-r-a!

Ut på spelplanen, alla ni internetmobbare! Lägg er i. Ordet är ert och alla andras. Ordet är fritt!

Men ge fan i att ägna er åt primitiv internet-apartheid.

TIO I TOPP-ÖNSKELISTA FÖR TIOTALET

up-yours

Här är mina tio nyårsraketer som jag vill fyra av i arslet på etablissemanget:

1. Att fred sluts med internet och sociala medier – Kriget mot internet, som förs av giganter inom upphovsrättsindustrin, maktstinna myndigheter, politiker, känslostyrda opinionsbildare och en del av den oupplysta allmänheten är en klassisk, men tragisk kamp mellan ett gammalt och ett nytt system för hur vi organiserar vår tillvaro, vårt konsumtionsmönster och vår sociala kommunikation. Vi står med ena benet i en värld utan andra begränsningar än vår egen hjärna och med andra benet fastkedjat i ett betongfundament av fördomar och nyskrivna, kontraproduktiva lagar, exempelvis Ipred. Det talas om stöld, att internet är en tidstjuv och att dess användare stjäl upphovsrättskyddade verk genom fildelning. Men den verkliga tjuven är rädslan för förändring. Outa den!

2. Ett rikare och friare kulturliv – Har vi inte ätit skit så det räcker nu? Hänvisar åter till min Newsmillartikel om 00-talet.

3. Piratpartiet i riksdagen – Det finns missnöjespartier och det finns missnöjespartier. Därför: bevare oss från Sverigedemokraterna och leve Piratpartiet! SD strävar bakåt, PP framåt. Visst finns det foliehattar i ett parti som grundats av nördar med den obligatoriska långa svansen av töntar, men kolla då in Johnny. Piratpartiet är ett signalparti som med sitt strama fokus kan suga upp människor ur alla politiska läger just för att de inte aspirerar på att vara heltäckande. Vissa frågor läggs åt sidan när ett akutläge uppstår. Akutläget handlar om framväxten av ett totalitärt kontrollsamhälle, den leende fascismen, där fascismen är inbyggd i strukturerna. Samtidigt kan PP samarbeta över partigränserna genom sin öppna attityd. Jag tänker rösta PP 2010.

4. Att vi slutar tänka positivt – Ut ur flumprofeternas lala-land! Allt vi önskar kan vi inte verkligen inte få bara för att vi tror på en högre mening. Vi ska slåss och bråka. Det är då vi skapar mening, när vi enas i kampen för ett gemensamt bättre.

5. En optimal e-boksläsare – När ska någon göra den avgörande storsatsningen på en smart läsplatta utan begränsningar? När det händer kommer prasselbranschen att genomgå en revolution. Jag vill ha den igår!

6. Att bubbelekonomin säckar ihop för gott – Lågkonjunkturen kommer att djupna så länge ekonomin drivs av psykologi, dvs masshysteri. Lägg om hela skiten och stäng finansmarknaden. Eller tala med Johan Ehrenberg om saken, han vet mer.

7. Att feminismen avskaffas – Detta sker enklast genom att män som begår våld och övergrepp mot kvinnor blir utfrusna ur brödraskapet.  Det är inte ett dugg roligt att behöva vara feminist, jag tror inte alls att de har bättre sex. Feminister blir vi när vi ser hur våra medsystrar blir illa behandlade p g a sitt kön. Och då blir man till slut en surfitta. De kvinnor som får spö av män de älskar, eller blir våldtagna, blir griniga och jävliga. Det är inte konstigt. Men vem vill egentligen att kvinnor ska vara bittra och tvära? Ingen. Låt oss då jobba tillsammans på att kvinnor får bli glitterfittor.

8. Att solidaritet blir en ledstjärna i samhällsutvecklingen – Ett osolidariskt samhälle skapar motsättningar och ångest. En gång var vi stolta över att ha en välfärdsstat. Ingen kan i längden sköta sig själv och skita i andra. Då kommer vi till sist att hata våra egna rövhål som vi blint stirrar in i.

9. Att vi återinför begreppet ondska i vårt filosofiska pussel – Alla stora berättelser handlar om kampen mellan ont och gott. Vi har försökt förklara bort ondskan i pisshumanismens tidevarv. Istället ska vi lära oss att känna igen ondska och avslöja den. Vampyrer var livrädda för dagsljus. Men vampyrsagorna handlar egentligen bara om ondskefulla psykopater och om utsugning och korruption. Det blir enklare om vi nämner saker vid deras rätta namn.

10. Fred på jorden – Lol, lol, lol. Kommer aldrig att ske, men visst låter det gulligt?

Så, gott nytt fett på er alla!