Etikettarkiv: skönlitteratur

JÄVLA FÖRFATTARLIV 6

Kan du inte skriva en sån där vanlig deckare?

Detta och liknande förslag har haglat över mig under årens lopp. Tipsen har varit välmenta och alltid haft underbetydelsen: Skriv en skitbok och bli rik!

Svaret är att jag inte kan. Nu må det vara hänt att det finns folk som anser att jag redan skriver skitböcker, men se det skiter jag i. Jag anser inte själv att det är skit jag skriver. Och jag hävdar, liksom Oscar Wilde, att det är konstnärens plikt att vara högdragen. Men till saken.

Det tycks finnas en allmän uppfattning om att vem som helst kan sätta sig och med vänsterhanden hamra fram en medioker krimroman eller romantisk blajbok. Och att en seriös författare kan göra detsamma för att få ett tillfälligt uppsving i kassan. Jag har haft den diskussionen med några författarvänner, somliga har t o m försökt, men efter några sidor är det stopp. Man tittar tillbaka och vill spy på det strömlinjeformade språket, som bara är transportsträckor mellan händelserna a, b och c. Och man tappar lusten.

Dealen med själva skrivandet är ju formuleringskonsten – att välja exakt det rätta sättet att återskapa en situation/person bland hundra möjliga. Det kan ibland kräva dagars grubbel, eller så steppar man över tangenterna som i trans. Men det kräver alltid att man är INNE i texten, så inne att den är det enda verkliga i tillvaron. Annars blir det ju bara ett kneg att skriva. Detta är på samma gång det mest frustrerande och det mest lustfyllda med författargärningen – detta att den värld man diktar upp är större än livet och viktigast i världen, åtminstone under skrivandets gång.

Jag vill gärna tro att de författare som skriver dåliga böcker inte är särskilt förtjusta i att skriva, men att de gör det på samma sätt som de skulle utföra ett annat slentrianjobb. De sätter upp post it-lappar och skisser och går schematiskt tillväga, de använder logik snarare än fantasi, som om de brukade en åker. De är arbetsamma och enträgna och de beskriver utan att gestalta. Inget lämnas åt slumpen.

Men jag tror att jag har fel. Jag tror att de som skriver dessa platta historier jobbar på toppen av sin förmåga. De kan inte bättre än så. De måste inte vara kalla och beräknande. Ofta får jag höra den här typen av skribenter tala om sitt skrivande som om de faktiskt ägnade sig åt stor konst. Ja, somliga av dem tror faktiskt att deras alster är viktiga för allmänheten, att de gör djupa avtryck i läsarens världsbild.

Och snart kanske läsaren inte längre kan avgöra skillnaden mellan skönlitteratur och en illa skriven berättelse. Dessa tankar är inte nyttiga för mitt författarskap. De kan smyga sig in medan jag skriver. De kan viska åt mig: Nej, det är ingen idé att fördjupa sig, inte lönt att gå in på längre resonemang, läsaren uppskattar ändå inte överkurs …

Så vem vet? Innan jag ens märkte hur det gick till kanske jag sitter och skriver skit.

(Denna post är speciellt riktad åt Sara Brännholm som skriver så uppfriskande i kommentarsfältet i frågan om det jävla författarlivet.)

EN FÖRFATTARES LIV

stor-l_pande-band-1_372459b• Att få uppleva hur tillvaron får glödande konturer.

• Att varje replikskifte, varenda futtig detalj i vardagen (inklusive tandborstning) träder fram och blir betydelsefull.

• Att plötsligt intressera sig genuint för ett helt nytt ämnesområde.

• Att redan vid sänggåendet längta efter nästa arbetsdag.

• Att älska ensamheten för att den är befolkad av fantasin.

• Att tycka att det man gör överträffar allt annat.

Så är det att ge sig i kast med ett nytt romanbygge. Banalt formulerat är det som att lägga ut från bryggan och ge sig ut på långkryssning dit vindarna blåser. Det är magi. Om man bara finge stanna i den.

För så tränger sig de krassa realiteterna ändå på. Exempelvis riktigt usla romaner som storförlagen satsar sina marknadsföringsmuskler på. Det händer att jag rycker en sådan från de framdukade drivorna av skit som ingen kan undgå. I kassan på Ica, på flygplatsen, centralstationen, ja, ni vet. Där böcker numera säljs. Jag tänker: Det kan ju vara bra. Sedan läser jag den plastiga och yxigt skrivna boken och liksom hoppas att författaren vill lura mig, vill leda in mig i tron att boken ska vara så rutten hela vägen, men sedan överraska mig med en total vändning som ger ett ironiskt återsken åt hela berättelsen.

Det har hittills aldrig hänt. Och jag skulle vilja fråga den där författaren: Tror du att det är för att din bok är så bra som du nu sitter och jäser och talar om dig själv som om du vore ett geni? Författare vill nämligen sällan se spelet bakom framgångarna. Det vill kanske ingen göra. Alla vill tro att de förtjänar det goda livet. Den som ifrågasätter det är bara missunnsam och avundsjuk.

Och det är klart att det finns många bittra konstnärer som gärna vill ha större smulor av den kaka som de obegåvade kollegorna sitter och mumsar på fastän de redan är proppmätta. Det är då den frestande tanken kan smyga in: Varför ska jag sitta här och anstränga mig med subtila uttryck när endast det enfaldiga och torftiga belönas? Varför grubbla en hel dag över en enda formulering när den platta prosan premieras? Varför elda för kråkorna? Strö pärlor för svin?

Det ni hittills läst här är skrivet på ganska rak och alldaglig prosa. Den är lämplig i det här sammanhanget. Jag har inga litterära ambitioner på min blogg. I mitt författarskap skulle jag däremot inte nöja mig med att skriva så. Tro mig, jag har försökt. Jag har tänkt när jag sett någon läsa en skitbok på tuben, att fan, varför inte tagga ner på pretentionerna och bara skriva som i skoluppsatser för sjätteklassare? Eller som i en artikel i populaspressen?

Svaret är att jag pallar inte. Redan efter någon sida börjar jag skämmas. Förlora mitt existensberättigande. Så här kan man ju inte beskriva en person eller situation, tänker jag och raderar alltsammans. Skönlitteratur är ett begrepp med en viss betydelse. Och jag tänker på Kepler, som ska svettas ur sig ytterligare ett drygt halvdussin deckare på industriprosa, på hur de liksom blivit knegare istället för konstnärer.

Och jag tänker på att jag egentligen inte har valt någonting. Jag har helt enkelt inget val.