Etikettarkiv: skitböcker

JÄVLA FÖRFATTARLIV 6

Kan du inte skriva en sån där vanlig deckare?

Detta och liknande förslag har haglat över mig under årens lopp. Tipsen har varit välmenta och alltid haft underbetydelsen: Skriv en skitbok och bli rik!

Svaret är att jag inte kan. Nu må det vara hänt att det finns folk som anser att jag redan skriver skitböcker, men se det skiter jag i. Jag anser inte själv att det är skit jag skriver. Och jag hävdar, liksom Oscar Wilde, att det är konstnärens plikt att vara högdragen. Men till saken.

Det tycks finnas en allmän uppfattning om att vem som helst kan sätta sig och med vänsterhanden hamra fram en medioker krimroman eller romantisk blajbok. Och att en seriös författare kan göra detsamma för att få ett tillfälligt uppsving i kassan. Jag har haft den diskussionen med några författarvänner, somliga har t o m försökt, men efter några sidor är det stopp. Man tittar tillbaka och vill spy på det strömlinjeformade språket, som bara är transportsträckor mellan händelserna a, b och c. Och man tappar lusten.

Dealen med själva skrivandet är ju formuleringskonsten – att välja exakt det rätta sättet att återskapa en situation/person bland hundra möjliga. Det kan ibland kräva dagars grubbel, eller så steppar man över tangenterna som i trans. Men det kräver alltid att man är INNE i texten, så inne att den är det enda verkliga i tillvaron. Annars blir det ju bara ett kneg att skriva. Detta är på samma gång det mest frustrerande och det mest lustfyllda med författargärningen – detta att den värld man diktar upp är större än livet och viktigast i världen, åtminstone under skrivandets gång.

Jag vill gärna tro att de författare som skriver dåliga böcker inte är särskilt förtjusta i att skriva, men att de gör det på samma sätt som de skulle utföra ett annat slentrianjobb. De sätter upp post it-lappar och skisser och går schematiskt tillväga, de använder logik snarare än fantasi, som om de brukade en åker. De är arbetsamma och enträgna och de beskriver utan att gestalta. Inget lämnas åt slumpen.

Men jag tror att jag har fel. Jag tror att de som skriver dessa platta historier jobbar på toppen av sin förmåga. De kan inte bättre än så. De måste inte vara kalla och beräknande. Ofta får jag höra den här typen av skribenter tala om sitt skrivande som om de faktiskt ägnade sig åt stor konst. Ja, somliga av dem tror faktiskt att deras alster är viktiga för allmänheten, att de gör djupa avtryck i läsarens världsbild.

Och snart kanske läsaren inte längre kan avgöra skillnaden mellan skönlitteratur och en illa skriven berättelse. Dessa tankar är inte nyttiga för mitt författarskap. De kan smyga sig in medan jag skriver. De kan viska åt mig: Nej, det är ingen idé att fördjupa sig, inte lönt att gå in på längre resonemang, läsaren uppskattar ändå inte överkurs …

Så vem vet? Innan jag ens märkte hur det gick till kanske jag sitter och skriver skit.

(Denna post är speciellt riktad åt Sara Brännholm som skriver så uppfriskande i kommentarsfältet i frågan om det jävla författarlivet.)