Etikettarkiv: samhällskritik

INNEHÅLL SOM FORMSAK

bloggare-1_25717717Ann Charlott Altstadt bashade modebloggerskor i Aftonbladet och hävdade bland annat att 80–90-talisterna troligtvis är den minst samhällskritiska generationen någonsin. På twitter uppstod genast reaktioner, där somliga tog i synnerhet Elin Kling i försvar (hon gör en ”smart” tidning) och ansåg att Altstadt inte har på fötterna för att uttala sig i ämnet.

Jag tänker inte gå in på de framgångsrika modebloggorskorna som sådana. Men Altstadts ifrågasättande av samhällsvärderingar där en lyckad medborgare är en köpstark medborgare är desto mer relevant. Hon menar att 80-talets Satsa på dig själv-kampanj med Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) som avsändare blev startskottet till en ny individualistisk anda, där egenföretagandet och snabba affärer kom att bli ledstjärna. Det var helt enkelt inte längre fult att vara rik.

Sedan dess har det accelererat, och idag är det en självklarhet att den som ror hem mycket stålar förtjänar respekt. Kommersialismen har blivit som ett eget samhällssystem. Allt mäts och vägs. Många klick, oavsett varför, får i sig ett nyhetsvärde och skapar mer efterfrågan.

Nu är ju detta inget nytt. Mätbara succéer har väl alltid haussats i medierna. Men när Altstadt beskriver en hel ung generation som ägd och okritisk beror det snarare på vilka som lyfts fram än på hur det egentligen står till med denna generations kritiska sinnelag. Det är nämligen högst okommersiellt att utöva samhällskritik, såvida man inte gör det synnerligen spektakulärt. Och görs det tillräckligt spektakulärt blir det snabbt söndermalt i de stora mediekäftarna. Attac-rörelsen, The Pirate Bay-rättegången och Wikileaks är några exempel på hur en enorm mediehajp nöter ner intresset så att frågorna som initialt restes får karaktären av en snabbt övergående trend. Marknaden blir så att säga mättad.

Men det finns många i den fördömda och kommersiellt nedsmittade generationen som är starkt negativa till denna kvantitetstyranni. De märks bara inte. För det är inte attraktivt (=kommersiellt) att vara antikommersiell. Altstadt gör ett tappert försök att damma av slagord som ”Kärlek och Uppror” från proggens och punkens tid. Men proggen och punken var uppseendeväckande kulturyttringar med stor kommersiell potential. Och punken som sådan hävdade just individens självbestämmande: Ta en gitarr eller en pennjävel och spela eller skriv! Gör det själv! Och gör det NU!

Skillnaden är innehållet. Idag lyder uppmaningen: Ta ett bloggverktyg och se till att få många klick! Och det är väl i sig inget fel. Problemet ligger i budskapet. Budskapet som sådant måste vara kommersiellt. Mottagaren uppmanas inte till att tänka själv eller till att ta ställning i en angelägen samhällsfråga, utan till att skaffa en produkt eller något plagg som modeindustrin vill kränga. Kommersen genomsyrar allt, även själva budskapet.

Det är som om förgrundsfigurerna för en ungdomsrevolt skulle stå på scen och bara uppmana publiken att köpa likadana instrument som de själva har. Typ. Och när innehållet trängs undan till förmån för kommers, då blir innehållet bara en formsak.

Update: Har skrivit om Blondinbellismen på SVT Debatt.

LÖNAR BRÅK SIG?

karhusPå 70-talet trodde bokstavsvänstern på fullt allvar att det snart, inom en tio år, skulle bli revolution i Sverige. Det fanns snubbar som skrek åt mamman till deras barn: ”JAG TÄNKER FAN INTE BYTA BLÖJOR I DET HÄR JÄVLA SAMHÄLLSSYSTEMET!” Nej, man skulle vänta tills produktivkrafternas utveckling nått en given nivå och polis och militär skulle slåss med den skäggiga rödvinsvänstern. Därefter skulle proletariatets diktatur installeras, och i nästa fas Det klasslösa samhället.

När det sedan inte blev så påbörjade 70-talsradikalerna Den långa marschen genom institutionerna och så gott som samtliga parkerade sig bekvämt på inflytelserika positioner.

Radikalt politiskt engagemang brukar tråkigt nog sluta med en suck och med det goda livet i sikte. Eldsjälarna förkolnar när det önskade resultatet uteblir. Det krävs ju en viss naivitet för att gå mot strömmen och ställa sig på barrikaderna. En blind tro på att sanningen allena ska frälsa massorna.

Vi minns dock vissa kämpar. Men det var de som lyckades få opinionen med sig. Sanningen är att de flesta radikaler och visslare blir brutalt överkörda, osynligt straffade och faller i glömska.

Jag har själv ställt mig frågan åtskilliga gånger: Vad är det för poäng med att bråka och vara obekväm? Vem lyssnar? Och what’s in it for me?

Men jag talade med en dotter till en stor frihetskämpe. Hennes desillusionerade far hade strax innan han dog ställt henne frågan: ”Orkar du kämpa vidare, och i så fall varför?” Hon hade svarat: ”Jag antar att jag måste. Annars bryter jag ju kedjan.”

Det är när vi inser det extremt långsiktiga perspektivet som vi ställs på prov på allvar. Förmodligen får jag aldrig njuta frukterna av de visioner jag slåss för.

I vintras nån gång satt vi och deppade i mitt kök. Det kändes svart och tungt. Makten hos etablissemanget hade visat sig starkare än många trott. Det var då Emma sa: ”Det är nu vi står mitt i geggan. Det är nu, när det är som tuffast, tråkigast och mörkast som vi måste orka fortsätta.”

Alla som anser mig negativt sinnad, som tycker att jag bara pekar på problem, betänk då, att det krävs ett nästan övermänskligt positivt tänkande för att uppamma den tro på förbättringar som är själva bränslet i en själ som glöder.

Vi sitter och kalasar vid ett dignande bord av läckerheter och utanför vårt fönster står folk och klöser på väggarna för att få komma in. En del av dem blir avrättade. Det dignande bordet är västvärldens medelklass. Det är här folk konverserar om sina köksrenoveringar samtidigt som de stressar ihjäl sig för att hålla sig kvar innanför murarna.

Om jag skulle börja skriva om hur man tänker positivt, hur man blir lycklig på två sekunder, om hur man håller kroppen i trim eller om den senaste yogatrenden – då betyder det att jag gett upp. Att jag brutit kedjan. Men jag kan inte bli lycklig i det här samhällssystemet, därför bråkar jag. Även om det drastiskt försämrar mina möjligheter att renovera mitt kök.

DEN DÖENDE MEDELKLASSEN

soffpotatis1Jag är egentligen för trött för att skriva, men nu sitter jag här och hör helikoptersmatter som torde komma från någon avdelning av det där jääävla bröllopet. Och jag kan verkligen inte ens förmå mig att slå på teven.

Allt jag redan tänkt har Lena Andersson formulerat så perfekt som det bara går, i DN. Hon skriver om den total(itär)a kärleken, denna heteronormativa tvåsamhet som nu även blivit homonorm. Peter Jöback berättade glatt i P1:s Stil om sitt stundande bröllop, halleluja.

Inte många ifrågasätter längre äktenskapet och kärnfamiljen, den gamla kvinnofällan. Vi rättar oss i ledet och tar sikte mot altargången. Nästan alla lånar ut sig till det kungliga jippot, ty vem vill förneka kärleken, det vackraste som finns? Till priset att vi låter bli att tala om allt som pågår i kärlekens namn.

Vi vill leva i en dröm. Särskilt nu, när demokratin håller på att vittra samman i dess mest väsentliga avsnitt, och därför är det svårt att inte hemfalla i misantropi.

Likriktningen är fanatisk. Jag skulle ut och köpa en bok efter att jag kastat runstenen till läsplatta i väggen. Det gick inte. I det konforma och knapphändiga utbudet trevade jag efter en roman med bett, med samhällskritik, som gestaltar andra sorters livskvaliteter än dem som bjuds ut i nystartade tidningen Blossom (bläääh!) Och nej – nämn för fan ingen deckare nu, tack! Men jag kom inte förbi travarna av böcker som alla speglade dessa, i mina ögon, förvridna medelklassvärderingar som jag fått så fett med nog av.

Och valrörelsen gör samma sak. Speglar den enorma medelklassen som har växt och växt och nu håller på att växa ihjäl sig. En missnöjd medelklass är en farlig politisk kraft. Således gör de etablerade partierna allt för att blidka den. Sålunda erbjuds som vanligt kortsiktiga lösningar för att stimulera det materiella välstånd som täpper till truten på denna nervösa medelklass. Så länge de kan renovera sina kök och tjacka en ny och ännu större plattteve bryr de sig inte shit om vad som händer med det kritiska tänkande som utgör grundvalen för en vital demokrati. Sorgligt men sant är ju att diktaturer fungerar bra om befolkningen har det gott ställt i materiellt avseende.

Det är inte en slump att självhjälpsindustrin vunnit så stor terräng under det senaste decenniet. En ekonomiskt hotad medelklass, en detroniserad befolkning som låtit sig styras in i ett konsumtionsvansinne, måste plågas av existentiell tomhet – det står i det finstilta, det de inte läste. Då drar livscoacherna in som en gräshoppssvärm och erbjuder intravenös lycka medan de mjölkar myndigheter, företag och privatpersoner på slantar som kunde ha gjort nytta för ensamstående mammor och unga människor födda på 80- och 90-talen som nu klöser på väggarna.

Och det sorgligaste av allting är att de bästa lösningarna aldrig får bli politiska lösningar. En sådan lösning vore att erbjuda medborgarna fri tid. Tid att tänka, tid att vara kreativ, tid för kärlek och gemenskap, tid för samtal och möten. Löner är ju bara ett sätt att fördela det som produceras. Därför är arbetslöshet absurt i en tid när en del av befolkningen arbetar ihjäl sig (ofta med ganska onödiga arbetsuppgifter) för att få vara kvar i medelklassghettot medan andra straffas ekonomiskt och socialt för att de inte släpps in på arbetsmarknaden.

Och så sitter vi och dör i soffan till underhållning som aldrig får oss att vakna, underhållning som bara bekräftar ännu en gång att lyckan i livet är en trygg och sövande medelklasstillvaro.

Tills vi får cancer, vår partner har träffat en annan och våra barn börjar knarka.

Sleep well!