Etikettarkiv: radio 1

UNNI DROUGGE FÄLLD I GRANSKNINGSNÄMNDEN

När jag fick veta att ett program jag sände i Radio 1 fälldes av Granskningsnämnden trodde jag naturligtvis först att fällningen gällde något av mina blasfemiska och strängt partiska uttalanden. Döm då om min förvåning när fällningen konstaterade att jag ”otillbörligen gynnat kommersiella intressen”.

Ni som följt mig känner säkert till min inställning vad gäller kommersiella intressen. Här kan ni läsa min kommentar som publicerats på Second Opinion.

Radio 1 hör under MTG (Modern Times Group) som är ett reklamfinansierat mediehus. Jag hoppade in under en säsong förra året och kritiserade konsekvent vårt genomkommersialiserade samhälle samt den politiska dumhet som kännetecknar ett ruttnande samhällssystem. Det hade jag lov till, jag fick s a s ta spaken i egna händer och ingen la sig i ämnena jag tog upp – en lyx för en missanpassad typ som jag.

Ingen av lyssnarna anmälde programmet till Granskningsnämnden, det var instansen själv som på eget iniativ beslutat att granska vissa sändningar.

Nu bryr jag mig inte så mycket om detta fall, GRN har gjort många anmärkningsvärda fällningar genom åren, och många är de ansvariga utgivare som anser att prövningar i nämnden är ungefär som att kasta tärning – utslagen tycks nästan slumpartade.

Men jag undrar hur det är ställt med de personer som är satta att granska utbudet i etermedierna. Inga av namnen bakom beslutet känner jag igen, men får känslan av att nämnden utgör en av alla dessa skyddade verkstäder som upprättats för tomtar som inte längre kan försörja sig i sin bransch och därför tilldelas diverse uppdrag i förbund, nämnder och styrelser mot en varierande ersättning.

Någon kanske borde ta och granska Granskningsnämnden?

Här är deras beslut för den som gitter läsa.

KNARK OCH KÄNDISSKAP

Alla dessa kändisar i knarkskandaler – Flinck, Plura, Persbrandt, Kleerup, Ljungström, Lindholm m fl, m fl – säger de oss något? Är det så att kända personer med kreativa yrken behöver sinnesförändrande stimuli mer än vanliga dödliga?

Jag har säkert uttryckt denna tes förut, men jag tror att hönan kommer före ägget, det vill säga de som söker sig till yrken som baseras på publik bekräftelse hade ”en skruv lös” redan in the first place. Ta en titt på författare, politiker, artister, konstnärer och andra ”stjärnor”. Har någon av dessa haft en trygg och harmonisk uppväxt? Ingen jag känner till, i alla fall ingen värd att kallas stjärna.

Behovet av att uttrycka sig i offentligheten, stå på en scen, utöva makt, väcka beundran eller rentav fasa, detta behov kommer sig av en brist. Det kan vara brist på närhet, gemenskap, värme, kontinuitet, uppskattning etcetera. Kort sagt: det själsliga tomrum som uppstår av att inte bli sedd måste senare i livet fyllas med något. Men aldrig går tomrummet att fylla med det som från början berövats oss. Det enda man kan åstadkomma är en tillfällig lättnad.

Den bristfällige söker förgäves efter det förlorade paradiset, känslan av att vara fylld och hel. Det sker genom kärleksförbindelser, sex, farliga sporter – allt som kan förhöja livskänslan. Den enklaste genvägen till denna artificiella lycka är droger. Inte ens stor berömmelse – det den bristfällige strävat mot – brukar vara tillräckliga plåster på såren. Amy Whinehouse och Heath Ledger var ju inte direkt på fallrepet när de OD:ade.

Men vulgäruppfattningen av stjärnors och kändisars knarkande och supande är att de behöver drogen för att koppla av från anspänningen deras krävande yrken orsakar. Det där är rent nonsens. De sökte sig till yrket av samma skäl som de söker sig till berusningen. Hönan först, ägget sedan, tack.

Detta och narkotikapolitik i allmänhet ska måndagens program i Radio 1, 101, 9 handla om. Måndag alltså, 13–15.

Nu går programmet dessutom att podda, även repriserna.

HAR DU TRÄFFAT NÅGON NY ÄN?

Då och då blir jag uppringd av någon kvällisjournalist som vill ha ett par pratminus om något aktuellt, och häromdagen gällde det skilsmässor.

– Du har ju skilt dig, sa hon. Var det positivt?

Vad svarar man på det? De flesta skilsmässor får man väl anta är positiva. Man skiljer sig ju knappast om inte äktenskapet är ruttet. Frågan kom upp i samband med en nyutkommen antologi som Katarina Wennstam och Maria Sveland står bakom. Och nu utropas skilsmässan som en radikal och feministisk handling.

Det är här jag inte riktigt hänger med längre. Ett utdrag ur presentationen av boken lyder:

En skilsmässa på tjugohundratalet borde knappast vara något skamligt, ändå upplever många som skiljer sig att de ikläds en offerroll, att de inte tillåts vara lyckliga över sitt beslut.

Jag tycker att det är precis tvärtom. Sällan får man väl så många ryggdunkar som när man lämnat ett förhållande. Bra gjort! tycker alla. Och så förväntar de sig att man ska vara så jävla lycklig, för nu är man FRI!

Jag har skilt mig från ett äktenskap med alkohol och våld, jag har också slitit mig ur ett långvarigt misshandelsförhållande och bägge gångerna var jag kvaddad och deppig, men det föll inte i god jord. Gå vidare! utbrast alla. Jovisst, men även ett katastrofäktenskap behöver bearbetas, inte minst de krossade drömmarna. Har man farit riktigt illa i en relation behöver man dessutom reparera sina skador och medan man gör det kan man verkligen hålla sig för skratt.

Men redan en kvart efter separationen kommer den ständiga frågan: Har du träffat någon ny? Därefter ligger den frågan som ett rep runt halsen ända tills man nästan tvingats in i en ny famn för att slippa höra tjatet.

Det är om man inte har lust att trampa in i ett nytt parförhållande som man anses vara misslyckad. En skilsmässa på tjugohundratalet är nämligen inget skamligt alls. Att vägra den konventionella seriemonogamin är däremot normbrytande och suspekt.

Om bland annat detta ska vi babbla i mitt nästa program. Ni möter mig på Radio 1, 101,9 eller på webben, måndagar 13 – 15.