Etikettarkiv: progg

INNEHÅLL SOM FORMSAK

bloggare-1_25717717Ann Charlott Altstadt bashade modebloggerskor i Aftonbladet och hävdade bland annat att 80–90-talisterna troligtvis är den minst samhällskritiska generationen någonsin. På twitter uppstod genast reaktioner, där somliga tog i synnerhet Elin Kling i försvar (hon gör en ”smart” tidning) och ansåg att Altstadt inte har på fötterna för att uttala sig i ämnet.

Jag tänker inte gå in på de framgångsrika modebloggorskorna som sådana. Men Altstadts ifrågasättande av samhällsvärderingar där en lyckad medborgare är en köpstark medborgare är desto mer relevant. Hon menar att 80-talets Satsa på dig själv-kampanj med Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) som avsändare blev startskottet till en ny individualistisk anda, där egenföretagandet och snabba affärer kom att bli ledstjärna. Det var helt enkelt inte längre fult att vara rik.

Sedan dess har det accelererat, och idag är det en självklarhet att den som ror hem mycket stålar förtjänar respekt. Kommersialismen har blivit som ett eget samhällssystem. Allt mäts och vägs. Många klick, oavsett varför, får i sig ett nyhetsvärde och skapar mer efterfrågan.

Nu är ju detta inget nytt. Mätbara succéer har väl alltid haussats i medierna. Men när Altstadt beskriver en hel ung generation som ägd och okritisk beror det snarare på vilka som lyfts fram än på hur det egentligen står till med denna generations kritiska sinnelag. Det är nämligen högst okommersiellt att utöva samhällskritik, såvida man inte gör det synnerligen spektakulärt. Och görs det tillräckligt spektakulärt blir det snabbt söndermalt i de stora mediekäftarna. Attac-rörelsen, The Pirate Bay-rättegången och Wikileaks är några exempel på hur en enorm mediehajp nöter ner intresset så att frågorna som initialt restes får karaktären av en snabbt övergående trend. Marknaden blir så att säga mättad.

Men det finns många i den fördömda och kommersiellt nedsmittade generationen som är starkt negativa till denna kvantitetstyranni. De märks bara inte. För det är inte attraktivt (=kommersiellt) att vara antikommersiell. Altstadt gör ett tappert försök att damma av slagord som ”Kärlek och Uppror” från proggens och punkens tid. Men proggen och punken var uppseendeväckande kulturyttringar med stor kommersiell potential. Och punken som sådan hävdade just individens självbestämmande: Ta en gitarr eller en pennjävel och spela eller skriv! Gör det själv! Och gör det NU!

Skillnaden är innehållet. Idag lyder uppmaningen: Ta ett bloggverktyg och se till att få många klick! Och det är väl i sig inget fel. Problemet ligger i budskapet. Budskapet som sådant måste vara kommersiellt. Mottagaren uppmanas inte till att tänka själv eller till att ta ställning i en angelägen samhällsfråga, utan till att skaffa en produkt eller något plagg som modeindustrin vill kränga. Kommersen genomsyrar allt, även själva budskapet.

Det är som om förgrundsfigurerna för en ungdomsrevolt skulle stå på scen och bara uppmana publiken att köpa likadana instrument som de själva har. Typ. Och när innehållet trängs undan till förmån för kommers, då blir innehållet bara en formsak.

Update: Har skrivit om Blondinbellismen på SVT Debatt.

FRÅN PROGG TILL BLOGG

progg_44545385När jag läste Anders Mildners artikel om Nicholas Carrs bok Shallow leddes mina tankar till proggens storhetstid på 70-talet. På landets olika parkscener var ett av bandens obligatoriska inslag att plötsligt byta instrument. Det var liksom en rättvisegrej – varför ska bara en få spela leadgitarr? Proggarnas kollektivism var behjärtansvärd, men fan vad det lät när ingen tilläts bli riktigt vass på sitt instrument.

Sen kom punken och sopade golvet med proggarna, fast inte i elitistisk bemärkelse. Punkens budskap var: Har du en planka har du ett band, har du en penna har du ett fanzine.

Först på 80-talet kom lyxlirarna och slipade bort ojämnheterna. Sofistikerad form överordnades budskapet, Derrida blev en husgud och the mattblack dreamhome sopade ut bohemer och fattiglappar från de renoverade stadskärnorna. Alla kan bli rika. (Har du bara ett ben? Men skaffa ett träben då!)

90-talet var decenniet då alla ville bli ”upptäckta”, då ingenting var finare än att synas, och denna ambition förlöstes av realitysåpetrenden. Man behövde inte kunna något annat än att skapa uppståndelse kring sin person, och hade man riktigt flyt kunde man bli uttagen till Expedition Robinson, som drog igång en lavin av dokusåpor. Öppna för alla.

Och 00-talet blev bloggarnas årtionde. Alla kan blogga. Alla är sitt personliga varumärke, alla deltar, alla kan bli sedda, och ännu bättre blir det med pingar och knuffar och de sociala mediernas trampoliner.

Och här står vi nu och tar kritik för att internet gör oss dumma, vilket Carr påstår. Men, som Mildner påpekar, brukar amerikanska populärt hållna fackböcker utelämna klassperspektivet. Samtidigt framhåller han det som jag själv och de flesta internetevangelister brukar prisa: Deltagarkulturen. Alla kan tralla. Även om vi kanske läser hafsigt på skärmen, sker en fördjupning av huvudtexter på olika forum, analyser och tillägg som den som vill kan bidra med. Diskussioner och vidareutvecklingar som stimulerar intellektet och kompenserar för det ytliga läsandet. Resultatet blir då en övergripande och gemensamt uppnådd förbättring av ursprungsmaterialet.

Men om vi ser tillbaka på de visioner som präglat de senaste decenniernas olika erbjudanden om delaktighet – är det verkligen någon skillnad bara för att alla kan blogga, twittra och fejja?

Bortsett från att proggbandens musik lät sämre när allas bidrag ansågs lika mycket värda, rekryterades sällan musikerna från de samhällsskikt vars intressen de ville främja. I bästa fall befann sig enstaka representanter för de förtryckta skarorna nedanför scenen. Punkens streetkultur, där vem som helst kunde gå upp på scenen och kuppa, var egentligen inte alls öppen för alla. Snabbt uppstod hierarkier där skivkontrakten var den stora vattendelaren. Att alla kunde bli sin egen lyckas smed – 80-talets förrädiska budskap till de unga – behöver man inte fördjupa sig i ens. Och 90-talets dokusåpeboom ledde egentligen bara till en proletarisering av kamerakåta deltagare, med ett par enstaka exempel på dubiösa framgångar i kändisträsket (Fame is nothing without Fortune).

Vad är det då som säger att internätens deltagarkultur inte i själva verket är exkluderande?

Emin Tengström, professor på Centrum för tvärvetenskap i Göteborg, var redan 1987 på sin vakt när jag intervjuade honom om framtiden. Han var förvånansvärt framsynt. Han förutspådde nämligen en ny social stratifiering; den mellan de ”modellstarka” (de med solid kunskap) och ett ”informationsproletariat”:

Istället för att använda piskan bombarderar man människor med ”information” de inte har bett om. Till slut ger folk upp. /—/ Informationen växer, men kunskapen krymper. Det här kan bli farligt. Ur förvirringen föds en mottaglighet och en längtan efter förenklade budskap och enkla lösningar. Ett antiintellektuellt klimat. Därför är det så viktigt att vi formar en vision av Det Goda Samhället.

Professor Tengström förutsåg även den internationella terrorismen som något som skulle komma att prägla den närmaste framtidens politiska beslut. Och detta var alltså 1987.

Just det! See what we got! Ett fördummande medieklimat och terrorism som används i repressiva politiska syften.

Jag älskar internets möjligheter, tro inget annat, jag kommer att fortsätta slåss för informationsfrihet och de vattenhål på nätet där en samhällskritisk dialog kan föras. Men om deltagarkultur är detsamma som att trycka på en gilla-knapp som finns vid Facebookannonserna, då kan vi lika gärna skita i det.

Men som en brasklapp: Intervjun med Emin Tengström publicerades i Magazin April, en kulturblaska som jag på det gudsförgätna 80-talet gav ut med min dåvarande man för att inga tidningar ville föra den här diskussionen då. Vi tjänade inte ett öre på våra texter, allt gick åt till att trycka och sprida tidningen. Idag skriver jag här utan en spänn i ersättning. Samhällskritik är inte lukrativt nu heller.