Etikettarkiv: Oscar Wilde

JÄVLA FÖRFATTARLIV 2

Det är oundvikligt att intressera sig för människan bakom ett verk man gillar. I vissa fall kan rentav en konstnärs levnadsöde framstå som ett konstverk i sig, som i fallet Arthur Rimbaud eller Oscar Wilde. Wilde ville göra ett verk av sitt liv, sa han, och skildringar av hans sorgliga öde har blivit minst lika mycket lästa som hans alster.

I efterhand är denna grekiska tragedi, som Wildes liv kom att förvandlas till, kantad av romantiska föreställningar. Lika himlastormande var inte verkligheten. Vem vill egentligen byta med honom? Visst har han blivit odödlig, men var det värt det?

Det finns en utpräglad idioti hos många konstnärer, som föreställer sig just denna eviga hågkomst men lever som råttor – ja, som kanske just därför lever som råttor. Konsten blir större än livet. Idag är denna övertygelse mindre vanlig. De flesta författare vill leva det goda livet och anpassar sitt skapande därefter. De aktar sig för att provocera och trampa på fel tår och som belöning får de antingen stora rikedomar eller också får de sola sig i kritikernas gunst, vilket så småningom även det brukar leda till ekonomisk välgång.

Men även när det gäller samtida framgångar brukar dessa vara avhängiga personen bakom verken. Hur det hänger ihop ska jag skriva om i nästa post.

Vi hörs vidare.

JÄVLA FÖRFATTARLIV

Tänkte bara knattra ner lite lösa tankar från dag till dag och se hur det funkar. Och jag uppehåller mig kring kärnan i mitt liv – mitt författarskap, som jag sen länge varit gift med.

Idag kan jag också blicka tillbaka och göra små utvärderingar utan den blindhet som kallas nuet. Men det är inte bara bakåt jag kikar. Nuet är ju i regel väldigt påträngande.

Jag studerar i vanlig ordning min husgud Oscar Wilde i alla hans vinklar och vrår. Och häpnar över hur fattig han som regel var. Jag läser också om de sågningar hans första diktsamling fick i pressen. Han beskrevs som ”icke nydanande” och omoralisk. I mångas ögon var han en laughing stock vars livsstil, uttalanden och utseende frekvent parodierades.

Det känns på nåt sätt trösterikt, för i mina mörka stunder tycker jag att jag själv blivit väldigt nedsättande behandlad. Finns det egentligen nån betydelsefull konstnär som kramats av samtidens legitimerade smakdomare?

Strindberg, som vi ständigt hyllar och lyfter fram, även han levde långa perioder i armod, gav upphov till avsmak och förklarades bort med en fnysning. Det sades att han inte var ”en riktig författare”, att hans böcker var ”tråkiga” etc – klassiska härskartekniker.

Hjalmar Söderbergs klassiker Doktor Glas fick heller inget gott mottagande av kritikerkåren. Och så där fortsätter det.

Varför har kritiker så svårt för att upptäcka, eller rättare sagt bejaka det som bryter mot normen? En evig fråga som jag kanske återkommer till.

Hopp!