Etikettarkiv: opposition

LYSSNA PÅ FEMINISTERNA!

veronica-pa-pridesangVissa älskar att utbrista i ett beskäftigt ”Vad var det jag sa?” Jag gör inte det, dvs jag hoppas jämt att jag ska slippa kläcka ur mig de orden.

Men nu säger jag ”I told you so”, helt utan triumf. Efter Piratpartiets uppsving förra året fördes ett samtal om att det fanns mycket lärdom att hämta från F!. Några höll med, men den vanligaste kommentaren var ändå typ, ”Nä, det är ingen risk att vi ska hamna i en sån sits.” Ungefär som att F! enbart hade sig själva att skylla för den mediala backlash med påföljande medieskugga som feministerna råkade ut för.

F! var ett skällsord synonymt med ”manshatare”. Vad är PP idag synonymt med? Klavertrampen från de egna leden kan man dessutom knappast lasta medierna för.

Nu blomstrar F!, välförtjänt. Men målet, att komma in i riksdagen, förefaller ändå avlägset. Ett enda litet parti kan inte ensamt bilda en kraftfull opposition.

Min dröm var rosa-lila. Men om det går det inte ens att drömma längre. Vattendelaren har barockt nog kommit att handla om sexualpolitik, frågor som PP inte har med på agendan. Ändå lyser de igenom så tydligt, sipprar fram bland valbara namn och hela vägen utmed svansen.

F! har fått lida för att de framstod som extrema sedan Tiina Rosenberg genom vissa yttranden och också blotta sin uppenbarelse skrämde slag på presumptiva väljare. PP har förmodligen drivit bort mängder av sympatisörer genom sin Falkvinge, men ännu fler genom att låta sexliberalfanatikern Dick Wase stå på listan. Det han och hans tillskyndare yttrat om pedofili klår Tiina Rosenbergs taktlösa homosekterism med hästlängder.

Jag diskuterade PP:s problem med en dam som också har varit sympatisör. Hon tyckte att den bästa strategin från PP vore att hoppa av valrörelsen men i samband med det ställa övriga partier mot väggen: Vad har DE tänkt göra av PP:s kärnfrågor nu när PP lämnar valscenen? Det tror jag också hade varit effektivt. Men så kommer inte att ske.

Inför nästa val hoppas jag att Piratpartiet har blivit av med galenpannorna.

F! har fortfarande en valslogan som lyder: Våga vara feminist! Den uppmaningen skickar jag vidare till PP.

BLOCKPOLITIKEN ÜBER ALLES

dl2Träffade Gudrun igår, i ett mindre angenämt tevesammanhang, då Aschberg försökte få till en kvinnlig freakshow (varför slösar den där begåvade karln bort sin talang på buskisteve?).

Men vi talade lite vid sidan av om SD som var uppe till diskussion. Gudrun menade att det inte finns en riktig opposition längre, som kan bilda motvikt till SD, och därför får vi i värsta fall ett ultrareaktionärt vågmästarparti i riksdagen.

Jag läser Lisa Magnussons vibrerande välskrivna inlägg om Miljöpartiet, där en stor del av hennes sympatier ligger, och jag tänker precis som hon. Jag citerar:

Vi måste förstå det här, måste börja tänka ännu större vad gäller begreppet miljö. Framför allt är det på tiden att vi ordentligt tar itu med den kanske viktigaste samtida miljöfrågan av alla, nämligen internet. Internet är ett revolutionerande och helt fantastiskt verktyg som möjliggör en värld mer jämlik än vi någonsin vågat drömma om. Det är redan långt mer än en död generation fåglar som står på spel; de repressiva datalagar som nu är på tapeten hotar inte bara om en tyst vår utan om en tystad demokratisk debatt.

Längre ner:

Men jag vågar fortfarande inte lita på en rödgrön koalition som är så undflyende såphal och ändrar sig så ofta, som inte har patos nog att på egen hand stå upp för det man tror på.
Man får inte vara så kåt på att regera att man är beredd att kompromissa vad gäller medborgarnas rättssäkerhet. Man får bara inte. Pragmatism är visserligen en god politisk strategi, men man måste också ha någon form av ryggrad, ett grundläggande ”¡No pasarán!”. Det räcker inte med tjusigt tal.

Risken är nog stor att Miljöpartiet äts upp av sossarna och bara kommer att utgöra bulkmedel, en numerär buffert. Så, vad har vi? tänker jag då.

Vi har Piratpartiet. Och vi har Feministiskt initiativ. Men när F! nämns ser många av de grabbigaste piratpartisterna rött. Och jag vet att min vision är naiv, men egentligen kanske det bästa sättet att få till en ny opposition mot de två blocken vore att bilda en grön-rosa-lila sörja.

Emma snuddar lätt vid mina tankar, när hon i sin post skriver om den utbredda skyll-dig-själv-attityden:

Det är en attityd man kan hitta överallt i samhället idag. Har du lämnat dörren olåst på bilen får du skylla dig själv om den blir stulen. Lagt plånboken obevakad på ett bord och får den snodd. Lämnat din dator obevakad och blir “baggypantad“. Osv. Allt ifrån ganska oskyldigt bus till rätt jobbiga grejer.

Hårdrar man attityden så är det okej att folk som utsätts för våldsbrott ska skylla sig själva också. Det existerar i viss mån redan idag, tjejer som är för sexigt klädda osv, en ganska horribel inställning när man tänker efter. Vill vi inte behöva låsa in oss i mörka rum för att undvika att något händer oss som vi får skylla oss själva för, lär vi behöva fundera lite över den attityden tänker jag.

Kvinnor formligen dränks i den attityden: Hur kunde du vara så dum att du provocerade någon starkare än dig själv? (Och en kvinna är uppenbarligen ofta provocerande enbart genom att hävda en egen vilja eller om hon är fräck nog att ha en personlighet). F! angriper det synsättet utan att för den skull angripa internet. Piratpartiet och deras sympatisörer kämpar som djur just nu för att folk ska få upp ögonen för hur kontrollsamhällets nät dras åt och blir alltmer finmaskigt. Det finns inga alternativ inom de två blocken. Staten och kapitalet sitter inte bara i samma båt – de är fan siamesiska tvillingar. Ask och Bodström håller i varsin åra.

Och medan väljarkåren glor djupt ner i plånboken blir den alarmerande frågan om internets demokratiska möjligheter kontra dess inskränkande potential reducerad till ett banalt tjafs om näthat och upphovsrättsbrott. Bägge dessa företeelser är dimridåer framför seriösa hot mot vår rätt att samtala fritt utan att det vi yttrar registreras av ansiktslösa jätteföretag och myndigheter som när som helst kan få för sig att straffa oss för det.

Samtidigt ägnar sig hängivna människor världen över åt konstruktiva försök att både tillämpa och lära ut netikettregler och att utveckla nya betalningssystem för den kultur som pågår online. Och allt detta redovisas öppet och online för den som är intresserad.

Men varför skulle blockpolitiken vara intresserad?

Min stora undran är istället varför medborgarna och de traditionella medierna inte tycks mer intresserade.

Jag är inte rädd för Sverigedemokraterna. Jag är rädd för Socialmodekraterna.