Etikettarkiv: Ola Rapace

ANGELS IN AMERICA I SNYGG RAPACEFÖRPACKNING

ola-rapace-web1_54907777Kombinationen av superhunken Ola Rapace och det ödesdigra bögtemat kändes nästan lite misstänkt klockrent när jag såg genrepet av Tony Kushners Angels in America (del 1) på Stadsteatern i tisdags. Det var en visning för bloggare anordnad av Skugge & Co med engagerande invigningstal av Benny Fredriksson. Säkert förväntas det av mig att jag ska blogga om pjäsen.

Och det gör jag. Men detta är ingen recension. Jag är nämligen ingen teaterkritiker, och jag har respekt för det skrået.

Hur som helst: När jag går på teater tänker jag under själva föreställningen mest på hur små medel som används, bortskämd som jag är med film och teveserier. Att det är snyggt och stiliserat uppskattar jag, men teatern har ett annat formspråk som det tar tid att tränga in i. Exempelvis bestod fonden av ett otal trenchcoats i två våningar, upphängda på galgar. Rockarna omringade hela scenen. Vad betydde det? Var rockarna ett uttryck för en ogenomtränglig likgiltighet? En anonym massa runt det hjärtskärande dramat om svek, desperation, korruption, skuld, sjukdom och döendets kyla? Fråga mig inte, men snyggt var det.

Konstigt nog har jag å andra sidan aldrig sett en teaterpjäs på scen som inte etsar sig fast. Den dyker upp i tankarna under flera dagar efteråt. Vissa bilder fastnar för evigt. En av de bilder som envisas med att återkomma efter att ha sett Angels in America är den då Prior, den aidssjuke bögen, får föras till sjukhus efter att hans kallingar blivit blodiga i baken. Ja, han skiter blod. Det är en av dessa ohyggligt närgångna scener som nog bara kan åskådliggöras just på teatern. Och förutom själva livekänslan är nog detta teaterns styrka. Modet att visa mänsklig sårbarhet så omedelbart att man som åskådare inte kan värja sig.

Så kommer vi då till Ola Rapace. Så oklanderligt snygg. Aningen för vältränad för att spela en tärd aidsdrabbad kille. Och hans muskeltrimmade kropp fick publiken sannerligen sitt lystmäte av. Rapace kändes nästan som motsvarigheten till den obligatoriska plutmunnade bystblondinen i varje b-film. En omslagstjej. Lite för mycket Rapace, lite för lite döende dandy.

Då var det betydligt mer krut och inlevelse i den underbara fjollan, en ganska liten roll spelad av Peter Gardiner. Den karaktären var den mest sympatiska i hela pjäsen. Slaven på vagnen.

En sån fjolla vill jag ha. Leve fjollan!