Etikettarkiv: normer

JÄVLA FÖRFATTARLIV 5

Litteraturkritiker är, som jag nämnde i förra posten, både kunniga och intresserade, men styrs precis som alla andra av inlärda normer.

Jag brukar roa mig med att föreställa mig en Strindberg av idag – hur skulle hen tas emot av kritikerkåren? Förmodligen på samma sätt som då Strindberg levde. Piskan ven runt honom och många kritiker avfärdade hans prosa som skrikig och rentav undermålig. Idag är han upphöjd till norm. Och en kritikerfälla är just denna, att betrakta litteratur med bakåtblickar. De författare som förvaltar äldre traditioner och skriver efter de premisser som litteraturvetenskapen omhuldar anses vara goda författare.

En annan norm som uppstått är hänsynen till vilket förlag som ger ut en bok. Det finns en tydlig rangordning mellan förlagen. Än idag anses Albert Bonniers förlag vara det förnämaste, tätt följt av Norstedts. Bonniers övriga stora förlag, Wahlström & Widstrand och Forum har en flytande ställning men anses ändå vara av vikt. Natur & Kultur ligger i samma liga. Så har vi mindre men anrika förlag med hög status, däribland Ordfront och Brombergs. Uppstickaren Weyler förlag räknas också som fint (inte så konstigt eftersom Svante Weyler en gång var Norstedts förlagschef). Modernista har med den äran klarat av konststycket att vara kritikergunstlingar, men dras ständigt med ekonomiska bekymmer och det är allmänt känt att Modernistas utgivning ytterst sällan kan nå höga upplagor. (Det kostar pengar och kräver en stark företagsorganisation att tränga sig fram till hårdexponeringens altarplats.)

Ponera då att ett svenskt litterärt mästerverk av en händelse ges ut på ett förlag utan detta höga anseende hos kritikeretablissemanget, exempelvis Damm. Jag kan nästan lova att verket skulle förbigås med tystnad eller avfärdas med avmätt kritik. Man utgår från att förlagen med lägre status får hålla till godo med böcker som de ”fina” förkastat.

Av samma skäl som många kritiker kan missförstå ett manus som avviker från normen kan de starka förlagens lektörer göra det och verket ifråga ges då istället ut av ett mindre ansett förlag. Men hur skulle kritikerna kunna läsa en sådan bok utan att färgas av förlagets sämre ställning i den goda smakens eller succékänningarnas hierarkiska system?

I ett litet språkområde som Sverige finns också andra fällor. Den kulturella ankdammen är reserverad åt en liten klick som hålls samman med band som inte enbart är professionella utan även har inslag av erotik, släktskap eller vänskap. Antingen är du inne eller också ute. I denna enhetliga grupp pågår ett ständigt ömsesidigt bekräftande av gemensamma normer, och outtalade överenskommelser om vad som är flavour of the month. Författare, kritiker, redaktörer, kulturchefer, förlagsfolk och medieprofiler sitter vid samma bord, går på samma mingel, sitter i samma priskommittéer etc.

Det här gäller såklart inte bara bokbranschen, alla branscher påverkas av kamaraderier och vänskapskorruption. Men vore det egentligen inte rättvisare om man mörkade avsändarnamnen – såväl förlaget som upphovsmannen – på samtliga manus under perioden innan boken når marknaden? Tänk vilken osäkerhet som skulle uppstå. Tänk vidare, om även återförsäljare och distributörer endast fick utgå från de kommersiella och/eller konstnärliga kvaliteterna hos en bok när de gör sina beställningar. Då skulle vi kanske få se en helt annan bokmarknad än den vi har idag.

Fast då skulle förmodligen de internationella bästsäljarna ta över hela marknaden, för dem går ju inte att hemlighålla. Synd. Livet är orättvist.

Visste ni förresten att George Bernard Shaw fick sina fem första romaner refuserade? Sedan, när han blivit gammal, tilldelades han både Nobelpriset och en Oscar.