Etikettarkiv: normbrott

JÄVLA FÖRFATTARLIV

Tänkte bara knattra ner lite lösa tankar från dag till dag och se hur det funkar. Och jag uppehåller mig kring kärnan i mitt liv – mitt författarskap, som jag sen länge varit gift med.

Idag kan jag också blicka tillbaka och göra små utvärderingar utan den blindhet som kallas nuet. Men det är inte bara bakåt jag kikar. Nuet är ju i regel väldigt påträngande.

Jag studerar i vanlig ordning min husgud Oscar Wilde i alla hans vinklar och vrår. Och häpnar över hur fattig han som regel var. Jag läser också om de sågningar hans första diktsamling fick i pressen. Han beskrevs som ”icke nydanande” och omoralisk. I mångas ögon var han en laughing stock vars livsstil, uttalanden och utseende frekvent parodierades.

Det känns på nåt sätt trösterikt, för i mina mörka stunder tycker jag att jag själv blivit väldigt nedsättande behandlad. Finns det egentligen nån betydelsefull konstnär som kramats av samtidens legitimerade smakdomare?

Strindberg, som vi ständigt hyllar och lyfter fram, även han levde långa perioder i armod, gav upphov till avsmak och förklarades bort med en fnysning. Det sades att han inte var ”en riktig författare”, att hans böcker var ”tråkiga” etc – klassiska härskartekniker.

Hjalmar Söderbergs klassiker Doktor Glas fick heller inget gott mottagande av kritikerkåren. Och så där fortsätter det.

Varför har kritiker så svårt för att upptäcka, eller rättare sagt bejaka det som bryter mot normen? En evig fråga som jag kanske återkommer till.

Hopp!

 

HAR DU TRÄFFAT NÅGON NY ÄN?

Då och då blir jag uppringd av någon kvällisjournalist som vill ha ett par pratminus om något aktuellt, och häromdagen gällde det skilsmässor.

– Du har ju skilt dig, sa hon. Var det positivt?

Vad svarar man på det? De flesta skilsmässor får man väl anta är positiva. Man skiljer sig ju knappast om inte äktenskapet är ruttet. Frågan kom upp i samband med en nyutkommen antologi som Katarina Wennstam och Maria Sveland står bakom. Och nu utropas skilsmässan som en radikal och feministisk handling.

Det är här jag inte riktigt hänger med längre. Ett utdrag ur presentationen av boken lyder:

En skilsmässa på tjugohundratalet borde knappast vara något skamligt, ändå upplever många som skiljer sig att de ikläds en offerroll, att de inte tillåts vara lyckliga över sitt beslut.

Jag tycker att det är precis tvärtom. Sällan får man väl så många ryggdunkar som när man lämnat ett förhållande. Bra gjort! tycker alla. Och så förväntar de sig att man ska vara så jävla lycklig, för nu är man FRI!

Jag har skilt mig från ett äktenskap med alkohol och våld, jag har också slitit mig ur ett långvarigt misshandelsförhållande och bägge gångerna var jag kvaddad och deppig, men det föll inte i god jord. Gå vidare! utbrast alla. Jovisst, men även ett katastrofäktenskap behöver bearbetas, inte minst de krossade drömmarna. Har man farit riktigt illa i en relation behöver man dessutom reparera sina skador och medan man gör det kan man verkligen hålla sig för skratt.

Men redan en kvart efter separationen kommer den ständiga frågan: Har du träffat någon ny? Därefter ligger den frågan som ett rep runt halsen ända tills man nästan tvingats in i en ny famn för att slippa höra tjatet.

Det är om man inte har lust att trampa in i ett nytt parförhållande som man anses vara misslyckad. En skilsmässa på tjugohundratalet är nämligen inget skamligt alls. Att vägra den konventionella seriemonogamin är däremot normbrytande och suspekt.

Om bland annat detta ska vi babbla i mitt nästa program. Ni möter mig på Radio 1, 101,9 eller på webben, måndagar 13 – 15.