Etikettarkiv: motstånd

GO INDEPENDENT!

unni_mur_altDet är alltid lite nervigt att komma ut med en roman, och med Bluffen är det speciellt eftersom den utspelar sig i min egen bransch. Eller branscher – medievärlden slinker ju också med av bara farten.

Hittills har boken fått ett gott mottagande, men faror lurar överallt. Det händer nämligen ibland att missförhållanden jag skildrar i romanform har en benägenhet att upprepa sig i verkligheten, efteråt.

Folk säger till mig att jag är modig som vågar ge mig på makthavare. Jag har t o m sett branschmänniskor gnugga händerna, bokstavligen. Mitt svar är:

Men det är ju fegheten som ger de här människorna makt. Mer och mer har min inställning stärkts när det gäller just den omgivning som gärna sätter sig på första parkett för att åse min kamp mot jättarna. De som inte ingriper utan bara vill beskåda händelseutvecklingen. Där har vi de värsta banditerna. De som s a s väntar tills slaget är över. Feghet, alltså. Det är det värsta jag vet.

Jag har gett mig ut på slak lina, inte gått i någons ledband, inte arrangerat skyddsnät. Mitt vapen är sättet jag klär min berättelse på. Underhållningens skrud. Att gäcka makten, le åt vansinnet. Vem var det som sa det, det var en stor tänkare, han sa: Varje gång du stöter på Djävulen ska du skratta honom rätt i ansiktet.

Vi måste det. Det kan kännas tufft emellanåt, men den som saknar makt får aldrig gnälla och ömka sig. Det är den som står utan inflytande som måste vara starkast, tåla mest. Jag har blivit nertrampad som en råtta, blivit indragen i gränder där jag har fått stryk utan vittnen, blivit bortmotad och hånad när jag varit som vekast. Det har gjort mig så härdad att många tror att jag är gjord av flinta och granit. Jag trivs därför bra med exempelvis ryssar. Moskva tror inte på tårar.

För det finns bara en sak som skiljer en vinnare från en förlorare. Gissa vad.

Jo, vinnaren har rest sig en gång extra. Bara en enda gång. Och vi vet aldrig vilken gång som är den där extra gången. Därför reser jag mig igen. Och igen.

Men jag hade inte klarat mig utan stöd. För det har jag fått. Jag har fått det från mina vänner, mina ungar, vissa kollegor, från mitt sköna och oberoende förlag Modernista. Och här – från er.

Ni kan göra skillnad, som det heter. Ni kan beställa eller köpa Bluffen. Ni kan hjälpa till att trotsa det korrupta pack som gärna tystar ner obehagliga sanningar. Jag är inte ute efter att tjäna grovt med stålars för att kunna leva i sus och dus. Jag valde den snåriga och gropiga vägen, för jag vill dö med hyfsat gott samvete. Men det innebär också ett leap of faith. Jag förlitar mig på mina läsare och inte på storförlagens feta marknadsföringsmuskler.

Visa mig och andra att det går, så att vi kan inspirera fler att kliva ut och skapa en riktig independentkultur i bokbranschen!

MYGGOR OCH TIGRAR

mygga1Ibland är det bara så jävla tufft. Jag har valt att sparka uppåt istället för neråt. Jag gör det för att jag inte kan låta bli, för att jag stör mig på alla former av maktmissbruk och förtryck. Men fy fan, vad det kan kännas läskigt emellanåt.

Många tror säkert att jag bara är ute efter att provocera. Och att jag njuter av mothugg. De ser inte baksidan, anar inte hur hårt straffad jag blir.

Jag tycker inte särskilt synd om mig själv, för det leder ändå ingen vart. Däremot svär jag för mig själv flera gånger om dan. Jag svär ÅT mig själv flera gånger om dan också. För att jag inte kan hålla käften.

Jag har satsat allt och förlorat allt om och om igen. Jag har fått tunga makthavare emot mig. Och nu, när jag hade hoppats på en någorlunda trygg tillvaro, hårdnar kampen desto mer.

Vi är omgärdade av lögner. Telias nya logga ser ut som godis. Sony Eriksson liknar en grön karamell. Allt är ”mysigt”. Företag är våra kompisar. Jag fick en friend request från Kronofogden. Snart vill väl FRA också vara kompis med mig.

Folk blir alltmer lojala med sina arbetsgivare. De som jobbar på stora medieföretag säger ”vi” när de talar om medieprodukten de är tillsagda att tjäna pengar åt.

Politiker, mediestjärnor och rikingar kan göra bort sig hur många gånger som helst och ingenting händer. De sitter bara kvar och jäser. Ingenting är värt nåt annat än pengarna man genererar.

Och jag står inte ut med det. Men det känns som om många väntar på att bara få sticka en kniv i mig. Såga mig när jag kommer ut med en ny bok. Sparka och håna.

Ändå är jag bara en liten betydelselös prick. Jag har ingen egendom, inget kapital. Jag har bara min stora käft.

Och med den kommer jag att dö på barrikaderna. Jag som trodde att jag skulle få lugn och ro en dag.