Etikettarkiv: Michel Foucault

LEDAREGENSKAPER

dickhead-osma-bin-hiddenNu har jag läst ut Anders Haags bok ”Att vinna en tro och förlora sig själv”. Den handlar om sekter och författaren talar ur egen erfarenhet från Hare Krishna-rörelsen.

Ju mer jag läste, desto mer framträdde ett speciellt drag hos manliga sektledare, nämligen sexmissbruk. Eller snarare sexuella övergrepp. Haag försöker vara balanserad och ibland lite väl överslätande, men det blir uppenbart att många av de personer som utger sig för att vara goda och upplysta lever ut sina mörka sidor bland sina trosanhängare.

Det ter sig såklart värre när ”heliga män” missbrukar sin position, men jag vet inte. Jag menar, hur många politiker och företagsledare gör inte samma sak?

Att popstjärnor, artister och annat löst folk utnyttjar stjärnluder är väl inget att orda om – de utger sig ju sällan för att vara annat än bad guys – men varför har vi accepterat en ledarschablon som beter sig som om de vore jävla popstjärnor?

Jag återkommer ständigt till den norm för politiskt ledarskap som Michel Foucault beskrev i sin ”Sexualitetens historia”. Då ansåg man att den man som inte kunde idka måttfullhet angående vin, kvinnor och sång var olämplig som ledare. Just måttfullheten hyllades.

Idag är det tvärtom. Våra ledare drivs av begär. Och vi till och med beundrar dem för det. Ursäktar dem.

Men det är makten vi ger dem som de sedan missbrukar. De har vår mandat att göra det. Och det känns ibland som om hela vår civilisation är en enda stor sekt.

ADHD FÖR ALLA

Nu har äntligen ADHD i jämställdhetens namn också blivit en kvinnosjukdom.Fast kvinnor uppvisar andra symptom och motsvarar alltså inte den bild av bokstavskombinationsstörda som vi vant oss vid. Och naturligtvis kommer då kvinnan på skam inom ADHD-vården.

Efter vulgärtolkningen av borderline har vi nu tröttnat på den kvinnodiagnosen. Och fått ett nytt fack att placera besvärliga kvinnor inom. Eller förlåt, det gjordes ett snabbt hopp till bipolär personlighetsstörning, men även den har nötts ut.

Så, vänner – nu kan alla som mår dåligt gå och skylta med sin ADHD-etikett. Det är skönt, anser många, att äntligen få ett namn på sina sociala misslyckanden. Michel Foucault roterar säkert i graven. Han hade redan uppmärksammat hur vi ända sedan 1600-talet har ägnat oss åt diagnosticeringssjukan, hur vi kartlägger människors egenheter och sexuella avvikelser in i minsta detalj. Sätter namn på dem. Lyfter fram dem i ljuset.

Och jag ba’: Kan vi inte få vara i fred? I den strömlinjeformade kulturen ska alla uppträda anpassat, och de som är missanpassade ska få behandling, en alltmer kalibrerad behandling som gör att de raskt rättar sig i leden och utropar: Jag förstår nu varför jag var så jobbig! Jag har ju ADHD! Men nu när jag vet det behöver jag inte må dåligt längre av att min uppväxt sög och av att systemet stötte ut mig som en misfit. Jag är inget ufo – jag har bara ADHD!

Förstår ni where I’m at?

Haja en sak: Det finns, och har alltid funnits, knäppa människor. Vi kan kalla dem för allt möjligt. Men består inte det största problemet i att vi inte får lov att vara knäppa? Att systemets maskor är så fina att alla fastnar i dem?

Utvidgningen av beteckningar som ADHD är bara ett sätt att skaffa kontroll. Diagnosmanin är en av många metoder för att inordna människor i en … ja, i en sjuk samhällskropp. En del av övervakningssamhället.

När jag läser de nya diagnosticeringskriterierna för ADHD inser jag att jag säkert också ”har” ADHD. Så låt oss face it. Vi är knäppa hela bunten. Och de som inte är knäppa – vad är de? Var är de?

Jo, de väntar på en diagnos.

muskelDagens outfit: Spänd biceps.