Etikettarkiv: Mats Svegfors

KULTURKROCK

Åh hej, det var längesen, vänner!

Jag skriver på min nya roman och då blir det så här. Jag förlorar vänner, god hälsa och därmed tid att leva.

Men igår slet jag mig från min varma och härliga laptop och gick på ett kulturellt och spirituellt event på Teater Brunnsgatan.

Kön ringlade sig lång utanför. Ämnet var nämligen det så ”heta” höger-vänster-grälet som redan svingat sina svärd på landets alla kulturforum. Ikväll skulle det utrönas om högern var kulturfientlig, dvs om högern bara vill låta den samhällsanpassade och kommersiella kulturen finnas, den som BÄÄÄR sig.

Salongen blev snabbt fuktig och varm, inte bara av de brutalhjärtliga sexskämten mellan moderatorn Marie Söderqvist (hon gjorde iaf tappra försök att vara moderator) och teaterchefen herself Martina Montelius. Nej, salongen var så knökfull av flämtande åhörare (däribland kulturministern) att jag faktiskt började undra om det finns ett gryende intresse för att masa sig ut och lyssna på kulturdebatt.

Man kan säga att det utlovade samtalet havererade ganska omgående. Panelen bestod av tre herrar: Mats Svegfors (vd på Sveriges Radio), Joachim Berner (ordförande för Riksteatern) och Michael Storåkers (vd Bukowsis) SAMT skådespelaren, författaren och dramatikern Lo Kauppi.

Vi hade alltså två kvinnliga konstnärssjälar (Lo och Martina) som försökte komma till tals med de administrativt lagda herrarna om hur andra värden än de strikt kommersiella skulle få plats i kulturlivet. Svaret blev ett blaha blaha. Eller kanske ska man bara säga: kulturkrock.

Givetvis föll mina sympatier direkt på de två konstnärssjälarna, men det bara gååår inte att debattera konstens egenvärde, seriösa konstnärers villkor i ett hårdnande kommersiellt klimat och sedan försöka infoga det eviga tvisteämnet om vad som är kvalitet under ett enda samtal.

Därför hänger ännu frågan i luften: Går det att bita den hand som föder en? Finns det någon möjlighet att överleva som konstnär om den konst man skapar är kritisk till det system man verkar inom?

Ja, vad tror ni, ni som ännu tittar in här ibland trots min ihållande tystnad medan jag bidrar med mitt lilla samhällskritiska stridsrop i det dånande bruset?

THE BIG iFAMILY

alla-deltagare-pacc8a-sweden-social-web-camp-2010När jag lyssnade på Medieormens seminarium på Almedalen om Journalistik 3.0 (finns som podd) blev jag riktigt besviken. Temat var den digitaliserade demokratin och de inbjudna personer som gjort sig kända för stor kunnighet i ämnet. Men vad säger de? Jo, de tuggar om samma uppspydda floskler som har fyllt diskussionen kring gammel- kontra internetmedia sedan … tja 2007.

Men 2007 – det var då det. Det var en yster period då vi nätfrälsta sjöng i en samstämmig kör om internets förträfflighet. Allt som pågick på nätet var per definition sjysst, det vårades för ett nytt och demokratiskt samhällssystem där alla kunde tralla, allas röster vägde lika tungt och de gamla hierarkierna bröts ner. Jag var själv en glad entusiast som rycktes med i stämningarna runt de stora bloggbävningarna och svärmade inför den nya vi-mot-dem-gemenskapen som uppstått.

Sedan dess har nya hierarkier växt fram och med dem motsättningar inom ”the big happy webby Family”.

1. En av de stora motsättningarna rör givetvis pengar och det som vanligtvis föregår dessa, nämligen nya karriärmöjligheter. Vi fick en uppsjö sociala medier-experter, digitalsamhällets egen coachingindustri, som mot rundlig ersättning uppmanade (eller skrämde) företag, organisationer och myndigheter att inte missa digitaltåget. Och plötsligt måste alla visa upp sig på de sociala plattformarna. Från jättar som Försäkringskassan, Kronofogdemyndigheten, SJ och enskilda kommuner till privata företag som Beyond Retro och allt däremellan skickades vänförfrågningar på Facebook och de svarade välvilligt på klagomål som dök upp på twitter. Många sociala medier-experter tjänar grova pengar på fluffigt fikonspråk som nervösa förtagsledningar nervöst sväljer för att inte hamna hopplöst efter.

Intressant är också att de flesta internetcoacher predikar sin lära om den viktiga webbnärvaron i gammelmedia, mot betalning och på traditionella föredragsscener, precis som under 80-talets stora managementvåg då näringslivet och organisationerna skulle drillas i nytt och flexibelt ledarskap. Om nu webben och de sociala medierna är så fantastiskt, så demokratiskt och så överlägset – varför sköts då inte all aktivitet från dessa talesmäns egna nätforum? Flattr kan väl bistå med levebrödet?

Vi har alltså en kader internetevangelister som försörjer sig på det gamla systemet fastän de förutspått det gamla systemets fall, fast då draperat i tekniska termer och töntiga flumfloskler. Men de är inte ett dugg systemkritiska. De aktar sig jävligt noga för det. Deras huvudsakliga budskap är: Missa inte tåget!

Tåget till vadå?

2. Den fina nätgemenskapen skulle också riva hierarkierna, men vad ser vi? Ingenstans är väl värdeskalorna och rankningarna så endimensionella som när algoritmerna på internet får bestämma. Och ingenstans rankas och jämförs väl så ofta som just på nätet. Det handlar enbart om placeringar på en kvantitativ skala. I takt med det växer nya värderingar fram, och nya makthavare vars värde baseras på endast enkelt mätbara summor – antal klick, antal besökare, antal följare, antal ”vänner”, antal sålda enheter.

3. Genom internets demokratisering skulle också mellanhänderna inom upphovsrättsindustrin rationaliseras bort. Men vad fick vi? Jo, nya mellanhänder. SEO-konsulter, konverteringstjänster, Apple, Amazon m fl smaskar glatt åt sig delar av den kaka som de traditionella mellanhänderna roffat åt sig av. Värst är nog Apple som snyltar åt sig 30% av det som de till knappt någon kostnad alls distribuerar.

4. Mats Svegfors framhöll på seminariet, inte bara en gång, att de sociala medierna äger kraften att sätta honom på det hala om han yttrar något dumt eller ovederhäftigt och han menade att detta var ett demokratiskt framsteg som minskar mediernas makt. Han nämnde särskilt twitter. Men ska sanningen fram bryr sig väl inte Svegfors et al om vad Svenne Pung med ett twitterkonto tycker, en Mr Nobody med fem följare. Nej, vad Svegfors egentligen måste ha avsett är snarare det som kallas kommentariatet på twitter, det vill säga twittereliten. Och twittereliten består mestadels av kollegor, vänner och makthavare inom angränsande områden, ex vis pr-konsulter och – för all del – sociala medier-experter. I vanlig ordning är det de som redan har tolkningsföreträdet som med framgång kan kommentera vad en tungviktare sagt eller gjort. Ingen större demokratisering på bred front, alltså.

5. Något som också ofta poängteras av internetromantikerna är den stora möjligheten för allmänne man att få publicera egna debattartiklar, en möjlighet som främst Newsmill beredde väg för. Det dröjde emellertid inte så länge förrän Newsmill blev ett fäste för kvinnohatare, rättshaverister och andra mörkermän. Statusen sjönk och föraktfullt kallas detta debattklimat för Newsmillsamhället.

Och medan alla dessa internetfantaster samlas på seminarier och häckar på webcamps minskar den frihet på nätet som jag en gång drogs med av. Är det något som bör diskuteras idag är det just hur marknadskrafterna och de stora spelarna alltmer tar över och avdemokratiserar internet. Och det är bland oss, vi som hade visionerna om en demokratisk jätteorganism, som denna diskussion bör föras, inte från den hänsynslösa och idiotiska upphovsrättslobbyn. Men inte heller kan man vänta sig något från pajasar inom internetexpertisen som fortfarande börjar sina anföranden med: Hej, jag heter X och jag älskar internet. Bättre vore att frankt säga: Hej, jag heter X och jag älskar alla pengar jag tjänar på att säga att jag älskar internet.

Jag har inte ändrat mig en millimeter i frågan om det positiva med fildelning, jag kan inte leva en dag utan mitt twitter, jag hänger jämt härute på webben, internet har underlättat en massa i mitt liv, jag har fått nya vänner via de sociala medierna etc, etc. Men jag kan inte säga att jag kategoriskt älskar internet, för jag gillar inte det som många gör med det och av det. Därför tycker jag att det är dags att nyktra till och sluta lalla om internet som ett lyckorike. Smekmånaden är över och grälen väntar. Hoppas jag. För, utan gräl är ingen utveckling möjlig.

Därför blev jag beklämd av att höra på den mjäkiga panelen under seminariet i Almedalen. Som om inget hänt och inga konflikter finns. Som om alla fortfarande är livrädda att ”missa tåget”.