Etikettarkiv: Martina Montelius

KÖPT ELLER FRI?

Så var det kulturafton igen på Teater Brunnsgatan 4, ett samarbete mellan teatern, Skugge & Co och tankesmedjan Timbro. Liksom förra gången var trycket på dörren hårdare än på den hetaste nattklubb en fredagskväll vid midnatt.

Bara det är ganska anmärkningsvärt – att folk öht masar sig ut en vanlig tisdag kl 18.30 för att bänka sig framför en paneldiskussion i en källare. I regel krävs det alla möjliga sorters mutor och clowner om människor ska orka ta på sig ytterkläderna. Men här hade stora delar av kultureliten mangrant ställt sig på led.

Temat var Vem är köpt och vem är fri? Och det kan man verkligen fråga sig.

De i mina öron intressantaste synpunkterna kom från Stina Oscarsson (chef för Radioteatern), Annelie Telford (VD för Debaser) samt PM Nilsson (Newsmill).

Stina Oscarsson svarade på en insinuant fråga från Timbros egen kulturknutte Lars Anders Johansson, som löd ungefär: ”Jaha, så du vill ha pengar från systemet för att kunna kritisera systemet?” Stina svarade blixtsnabbt (ungefär): ”I en riktig demokrati måste det finnas ett inbyggt immunförsvar mot antidemokratiska tendenser, ja.”

Annelie Telford förklarade krasst och nyktert att Debasers verksamhet inte behöver kulturstöd eftersom ägarna haft turen att få ägna sig åt något de tycker är roligt samtidigt som musik i sig är en så populär kulturyttring att publikunderlaget gör rörelsen lönsam. Hade hon varit en gubbe tror jag nog att hon grandiost hade slagit sig för bröstet och hävdat att det var enbart tack vare oerhörda ansträngningar som verksamheten gick så bra.

PM Nilsson var också osentimental när han beskrev hur pass beroende och styrda tidningar och andra fria medier är av annonsmarknaden. Och han sa att ”borgarna” har dåligt självförtroende i kulturella sammanhang, som länge dominerats av vänstern, medan kulturvänstern har dåligt självförtroende för att de ofta lider brist på pengar. Och så skulle två grupper med dåligt självförtroende mötas i en debatt – inte de bästa förutsättningar.

Då och då bröt sig histrionen Ulf Brunnberg in med grymtande och publikfriande utläggningar som möjligen var roliga för stunden men hans stora kagge är det enda jag riktigt minns. Martina Montelius, Brunnsgatans teaterchef, är en röd eld som tack och lov inte går att släcka.

Men det riktiga irritationsmomentet var de studentikosa och störande hojtningarna från dem i publiken som jag förmodar kom från Timbrosällskapet. När en kvinna ur ”vänsterfalangen” reste sig upp och protesterade mot något som uttrycktes på scenen, något som var felaktigt, då bullrades det burdust från Timbrochefen om och om igen: Hejdå! Hejdå! Hejdå! …

Skärp er, Timbro! Bara för att ni sponsrar själva eventet har ni fan ingen rätt att försöka sätta er på dem som har en annan politisk åskådning. Då illustrerar ni ju bara exakt det som frågan var: Köpt eller fri. Tycker Timbro att den vänsterorienterade delen av publiken och panelen är köpta och att de därför ska finna sig i att bli kränkta? Är det så det blir om kulturlivet ska finansieras med hjälp av det privata näringslivet?

I så fall är det verkligen dags att kraftigt höja statsanslagen för kultursektorn.

KULTURKROCK

Åh hej, det var längesen, vänner!

Jag skriver på min nya roman och då blir det så här. Jag förlorar vänner, god hälsa och därmed tid att leva.

Men igår slet jag mig från min varma och härliga laptop och gick på ett kulturellt och spirituellt event på Teater Brunnsgatan.

Kön ringlade sig lång utanför. Ämnet var nämligen det så ”heta” höger-vänster-grälet som redan svingat sina svärd på landets alla kulturforum. Ikväll skulle det utrönas om högern var kulturfientlig, dvs om högern bara vill låta den samhällsanpassade och kommersiella kulturen finnas, den som BÄÄÄR sig.

Salongen blev snabbt fuktig och varm, inte bara av de brutalhjärtliga sexskämten mellan moderatorn Marie Söderqvist (hon gjorde iaf tappra försök att vara moderator) och teaterchefen herself Martina Montelius. Nej, salongen var så knökfull av flämtande åhörare (däribland kulturministern) att jag faktiskt började undra om det finns ett gryende intresse för att masa sig ut och lyssna på kulturdebatt.

Man kan säga att det utlovade samtalet havererade ganska omgående. Panelen bestod av tre herrar: Mats Svegfors (vd på Sveriges Radio), Joachim Berner (ordförande för Riksteatern) och Michael Storåkers (vd Bukowsis) SAMT skådespelaren, författaren och dramatikern Lo Kauppi.

Vi hade alltså två kvinnliga konstnärssjälar (Lo och Martina) som försökte komma till tals med de administrativt lagda herrarna om hur andra värden än de strikt kommersiella skulle få plats i kulturlivet. Svaret blev ett blaha blaha. Eller kanske ska man bara säga: kulturkrock.

Givetvis föll mina sympatier direkt på de två konstnärssjälarna, men det bara gååår inte att debattera konstens egenvärde, seriösa konstnärers villkor i ett hårdnande kommersiellt klimat och sedan försöka infoga det eviga tvisteämnet om vad som är kvalitet under ett enda samtal.

Därför hänger ännu frågan i luften: Går det att bita den hand som föder en? Finns det någon möjlighet att överleva som konstnär om den konst man skapar är kritisk till det system man verkar inom?

Ja, vad tror ni, ni som ännu tittar in här ibland trots min ihållande tystnad medan jag bidrar med mitt lilla samhällskritiska stridsrop i det dånande bruset?