Etikettarkiv: Margaret von Platen

TÄNK SJÄLV – MEN SKYLL DIG SJÄLV!

david_mot_goliat_1Tänk själv!

Det slagordet var poppis bland politiska hippies en gång i tiden. Och bland anarkister.

Att tänka själv är en bristvara. Dessutom är det jobbigt. Det innebär att man kan sabba stämningen och känna sig alienerad. I värsta fall blir man straffad av ett starkt etablissemang.

Just idag vill jag nämna två personer som tänkt själv och vågat gå mot strömmen.

Den ena är unga Amanda, som tog parti för den utfrusna och numera rikskända Linnéa från Bjästa.

Den andre är Erik Gandini, killen bakom dokumentärfilmen ”Videocracy” (visas på tisdag i SVT1 kl 22.00).

Båda är visslare, var och en inom sin kontext. Det krävs stort mod hos en tonårsflicka i ett litet bysamhälle för att peka ut den orättvisa som drabbade hennes kompis. Och det behövs en rejäl dos civilkurage för att skapa en avslöjande dokumentär om en av Europas värsta psykopatiska maktmissbrukare Silvio Berlusconi. Även om texten han skrivit i DN framkallar TLDR (too long didn’t read)-känslor är den värd besväret.

När folk i efterhand får reda på hur korruptionen och fegheten fungerar ihop blir de ofta indignerade. Bjästaskandalen är ett perfekt exempel på det. Men vi vill inte kännas vid vår egen feghet i vardagen.

Erik Gandini:

Italien är inte ett land där journalister sätts i fängelse eller mördas. Bristen på pressfrihet handlar om försiktighet, man är rädd om sin anställning och sin privatekonomi. Det är inte ens säkert att Berlusconi själv står bakom varje censurdekret. När man vet att kungen kan bli arg, så blir vanliga människor mer rojalistiska än kungen själv.

Det är inte modigt att efteråt, när någon framgångsrikt blåst i visslan, förfasa sig över de oförrätter som visslaren avslöjat. I själva verket är väckarklockan oftast ute på djupt vatten, och nickedockorna ser gärna på när han kämpar mot kallsuparna och är nära att drunkna.

Margaret von Platen skriver i sin ”Sanningssägare eller karriärist – en bok om civilkurage”:

Bilden av sanningssägaren som uppskattad hjälte är förljugen. Det är svårt nog att, såsom budbäraren, framföra andras negativa nyheter. Än värre är det att vara den som själv avslöjar missförhållanden och till råga på allt basunerar ut dem till allmänheten. Dessutom är det osäkert om det kröns med framgång.

Videocracy tar inte slut där filmen slutar. Den har blivit extremt motarbetad av Berlusconis vasaller och praktiskt taget stoppad. Majoritetens sympatier ligger ännu hos maktmissbrukaren.

Och i Sverige. Vad händer här? Vem är vår Berlusconi?