Etikettarkiv: krigsskador

SKRIVKRÄMPOR 6

Så var vi då framme vid detta märkliga som inträffade när det mesta såg ganska dystert ut. Samarbetet med exmodellen blev alltmer ansträngt av skäl som jag av hänsyn till henne inte vill redovisa här. Men ett av skälen var att jag blev hals över huvud tokförälskad i en snubbe som hängde på en ”hemlig klubb” som exmodellen tog med mig till för att jag bättre skulle förstå hennes omständigheter. Modellen varnade mig för att gå vidare med killen som fick mig att nästan förångas av köttets heta lustar. ”Vill du ha hål i huvudet”? frågade hon. ”För det är allt du kommer att få av honom.”

Jag kunde ändå inte motstå lockelsen. Men efter två galna sommarmånader stekte jag snubben, fastän jag fortfarande var upp över öronen kär. Det handlade nämligen om liv och död, och jag valde trots allt livet. Även relationen med den före detta supermodellen gick tobaksvägen. Just det kändes dock enbart som en lättnad.

Den kraschade kärleken gav mig emellertid idén till romanen Heroine, som jag fyllde hålet i huvudet med. Det var första gången jag upplevde skrivandet som en plåga. Jag grävde och grävde i ett sår som bara blev större, jag smakade på krutet för att omvandla smärtan till prosa. Jag hade en pil i mitt hjärta som inte gick att dra ut. Eller också ville jag ha den där för att ge autenticitet åt det skrivna, det där har jag aldrig riktigt kunnat reda ut, hur mitt skrivande fungerar. Ibland misstänker jag att jag ställt mig vid kanten på den vassa eggen, gått ut i krigszonen med flit för att sedan bli omplåstrad av orden som beskriver skadorna.

En tröst, om än klen, var att det nya förlagets marknadschef hade ett vidlyftigt konto med vilket hon utrustade mig med en exklusiv garderob. Plötsligt trippade jag omkring i Armaniskor, Guccikjol, Moschinokostym och en uppsjö svindyra plagg som min skrala kassa aldrig skulle ha tillåtit. Marknadschefen hade unnat sig själv samma lyxinköp, vilket innebar att jag inför varje evenemang fick checka med henne vilka persedlar hon ämnade ha på sig så att vi inte skulle bära identisk klädsel. (Hon fick sedermera sparken då hon förbrukat typ åtta årsbudgetar på ett halvår, men det är en annan historia.)

Men det började surra kring pocketutgåvan av Andra sidan Alex. Den hade legat ute ett tag och ingenting hade väl direkt hänt. Förrän det där hände som är så ovanligt att man får betrakta det som ett mirakel när det väl sker: word of mouth.

Alexboken spreds via mun mot mun-metoden. Jag tror knappast att det förra förlaget, eller pocketförlaget som ingick i samma koncern, hade räknat med denna gatans egen smakdemonstration. För boken fick ingen marknadsföring, det var läsarna själva som hittade den. Plötsligt låg den på tio-i-topp och blev snabbt slutsåld. Förlaget hade ingen beredskap, så det gapade tomt där boken skulle ligga. Sedan mötte de givetvis upp med nytryckta upplagor.

Det kan tyckas som en ödets ironi att förlaget som dissade min tredje roman inte riktigt hade väntat sig en succé med den föregående. Samtidigt hade de ju på sätt och vis rätt: Den inslagna vägen var en vinnarväg.

Men där stod jag, med en roman på väg ut som enligt expertisen stack av från vinnarvägen. Och hur det gick med den ska jag avslöja i nästa post.