Etikettarkiv: konstnärlig integritet

EN FÖRFATTARES LIV

stor-l_pande-band-1_372459b• Att få uppleva hur tillvaron får glödande konturer.

• Att varje replikskifte, varenda futtig detalj i vardagen (inklusive tandborstning) träder fram och blir betydelsefull.

• Att plötsligt intressera sig genuint för ett helt nytt ämnesområde.

• Att redan vid sänggåendet längta efter nästa arbetsdag.

• Att älska ensamheten för att den är befolkad av fantasin.

• Att tycka att det man gör överträffar allt annat.

Så är det att ge sig i kast med ett nytt romanbygge. Banalt formulerat är det som att lägga ut från bryggan och ge sig ut på långkryssning dit vindarna blåser. Det är magi. Om man bara finge stanna i den.

För så tränger sig de krassa realiteterna ändå på. Exempelvis riktigt usla romaner som storförlagen satsar sina marknadsföringsmuskler på. Det händer att jag rycker en sådan från de framdukade drivorna av skit som ingen kan undgå. I kassan på Ica, på flygplatsen, centralstationen, ja, ni vet. Där böcker numera säljs. Jag tänker: Det kan ju vara bra. Sedan läser jag den plastiga och yxigt skrivna boken och liksom hoppas att författaren vill lura mig, vill leda in mig i tron att boken ska vara så rutten hela vägen, men sedan överraska mig med en total vändning som ger ett ironiskt återsken åt hela berättelsen.

Det har hittills aldrig hänt. Och jag skulle vilja fråga den där författaren: Tror du att det är för att din bok är så bra som du nu sitter och jäser och talar om dig själv som om du vore ett geni? Författare vill nämligen sällan se spelet bakom framgångarna. Det vill kanske ingen göra. Alla vill tro att de förtjänar det goda livet. Den som ifrågasätter det är bara missunnsam och avundsjuk.

Och det är klart att det finns många bittra konstnärer som gärna vill ha större smulor av den kaka som de obegåvade kollegorna sitter och mumsar på fastän de redan är proppmätta. Det är då den frestande tanken kan smyga in: Varför ska jag sitta här och anstränga mig med subtila uttryck när endast det enfaldiga och torftiga belönas? Varför grubbla en hel dag över en enda formulering när den platta prosan premieras? Varför elda för kråkorna? Strö pärlor för svin?

Det ni hittills läst här är skrivet på ganska rak och alldaglig prosa. Den är lämplig i det här sammanhanget. Jag har inga litterära ambitioner på min blogg. I mitt författarskap skulle jag däremot inte nöja mig med att skriva så. Tro mig, jag har försökt. Jag har tänkt när jag sett någon läsa en skitbok på tuben, att fan, varför inte tagga ner på pretentionerna och bara skriva som i skoluppsatser för sjätteklassare? Eller som i en artikel i populaspressen?

Svaret är att jag pallar inte. Redan efter någon sida börjar jag skämmas. Förlora mitt existensberättigande. Så här kan man ju inte beskriva en person eller situation, tänker jag och raderar alltsammans. Skönlitteratur är ett begrepp med en viss betydelse. Och jag tänker på Kepler, som ska svettas ur sig ytterligare ett drygt halvdussin deckare på industriprosa, på hur de liksom blivit knegare istället för konstnärer.

Och jag tänker på att jag egentligen inte har valt någonting. Jag har helt enkelt inget val.