Etikettarkiv: konsensus

KLASSEN UTAN EGENSKAPER

9113036300Jag fick genom en kontakt tidigt nys om att Norstedts skulle släppa en roman med titeln Den onödige mannen och erhöll den rykande färsk i brevlådan. Författaren, Erik Helmerson, hade jag nyligen stiftat bekantskap med via ett litet kulturbråk i Expressen, där han hävdade att min senaste roman Bluffen minsann inte alls tystats ner, vilket Aase Berg påpekat i en essä i samma tidning. Helmerson ansåg, något magsurt, att få författare fått lika mycket uppmärksamhet som jag. Nå, nu har han under alla omständigheter själv fått smaka på uppmärksamhet. Den onödige mannen har diskuterats flitigt. Och Helmerson och jag har för övrigt inte längre något otalt.

Jag läste boken med stor behållning och tänkte först att den skulle kunna passa in i ett jobb jag förberedde, om männens uppror som tagit ny skruv på sistone – manligt missnöje över kvinnors ökade inflytande går ju i hand i hand med kvinnors ökade inflytande. Men när jag läst klart hade romanen väckt en helt annan fråga hos mig än den som handlade om genus och medelklassens urvattnade, vita, medelålders och ”onödiga” män.

Efter att ha läst igenom de flesta artiklar om boken och lyssnat av debatten saknade jag det perspektiv som berättelsen kulminerar i, nämligen det gruppsvek som ofta följer på civilkurage.

I mina ögon är Den onödige mannen ingalunda en manlig motsvarighet till Maria Svelands Bitterfittan, som Per Svensson antyder i DN. Den handlar inte om könsorättvisor. Den gestaltar medelklassens bepansrade feghet. Den kuschade huvudpersonen Peter reser sig och går mot strömmen, med följden att den närmaste omgivningen sviker så fort det börjar osa hett. Det är där jag tycker att Erik Helmerson är något på spåren. Boken sägs vara ett slags försvar för just medelklassen, men under ytan sjuder en svidande kritik mot samma medelklass – den som inte bryr sig, det breda befolkningsskikt som ängsligt låtit sig mutas in i sina enklaver mot det underförstådda löftet att inte bråka om annat än trivialiteter. En missnöjd och orolig medelklass är politikernas stora skräck; därför måste den invaggas i tron att konflikter är något onormalt som man ska akta sig för att bli indragen i. Peters bäste vän har till och med gjort sig en karriär på sin parodiska formel: att ”eliminera” allt som står i konflikt med de personliga målen. Och när Peter så blåser i visselpipan och stör den bedrägliga ordningen är det inte så svårt att räkna ut vad hans gode vän måste eliminera.

Huvudpersonens värsta fiende är alltså inte det han tar strid mot, även om läktarvåld, sextrakasserier och chefstyranni är nog så allvarliga saker. Nej, ”den onödige mannens” verkliga fiende finns i det egna lägret, i medelklasstillvarons konflikträdsla, som gör att de hellre skjuter budbäraren än öppnar ögonen och ställer sig bakom den som kliver ur flocken.

Kanske var det smart att lansera Den onödige mannen som ett inlägg i genusdebatten och en skildring av den vingklippte medelklassmannens maktlöshet. Men den handlar snarare om medelklassens karaktärssvaghet och djupa konsensustroende. En klass utan egenskaper.